Ur FRI INFORMATION:

Hur många svenskar känner till att det som Mona Sahlin nu öppet förespråkar redan pågår och har pågått i mer än ett år, nämligen etnisk diskriminering av svenskar,. Regeringens proposition 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik röstades igenom av våra folkvalda 1999 och är nu lag. Det är väl sympatiskt av våra "förtroendevalda" att rösta igenom något sådant! Att rösta igenom förslag som slår mot de egna landsmännen som dessutom är skattebetalare och står för riksdagsmännens löner.

Bland många egendomliga paragrafer kan man på sidan 92 i denna proposition läsa följande:

"11.2.6 Riktlinjer för Arbetsmarknadsverket

Regeringens bedömning: Arbetsförmedlingen skall

·               i samråd med kommunen informera deltagarna i ett introduktionsprogram om svensk arbetsmarknad,

·               bistå kommunen med sin kompetens vid utformandet av introduktionsprogram,

·               utgå från att godkänt betyg i sfi är tillräckligt för att en person skall kunna ta del av arbetsförmedlingens insatser och åtgärder, samt

·               prioritera arbetslösa nyanlända invandrare som genomgått introduktionsprogram och vidta åtgärder för att undvika väntetider och passivisering."

I en annan proposition 1997/98:177, Ny lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, som också är lag nu kan man i sammanfattningen läsa bl.a.

"Varje företagare blir skyldig att speciellt informera invandrare om lediga tjänster, och varje sökande invandrare ska i princip kallas till intervju. En arbetssökande invandrare som inte anställs har rätt att få en skriftlig uppgift av arbetsgivaren om vilka meriter den hade som fick tjänsten. Om han då anser sig förbigången kan han anmäla arbetsgivaren för diskriminering. Det åligger arbetsgivaren att bevisa att han inte diskriminerat".

Vidare:

"Som diskriminering räknas t ex att kräva att de anställda talar svenska på arbetsplatsen och att inte underlätta för dem att utöva sin religion".

Idag diskrimineras långtidsarbetslösa svenskar och speciellt "äldre". Men detta verkar vara av underordnad betydelse för samtliga våra riksdagspolitiker som försöker att övertrumfa varandra, då det gäller omtanken om invandrarna. Många väl kvalificerade långtidsarbetslösa svenskar har år efter år sökt arbete och deltagit i olika mer eller mindre meningslösa utbildningar och arbetsmarknadsprojekt . De flesta "överåriga" blir heller aldrig ens kallade till en intervju och än mindre får de tillbaka sina ansökningshandlingar. Är det så konstigt om de med tiden blivit passiviserade, deprimerade och dessutom för varje år fattigare och fattigare? Man blir inte rik på att vara arbetslös även om det finns politiker som har den uppfattningen. Dagligen kan man i media och press ta del av påhopp om att långtidsarbetslösa har låg kompetens och inte söker arbete i tillräcklig utsträckning.

Varför är det inte lika angeläget att lagstifta mot åldersdiskriminering som mot etnisk diskriminering?. Dagligen kan vi läsa om alla pengar som läggs på invandrarna och deras utbildning. Samtidigt skrivs spaltmetrar om deras höga kompetens. Om alla dessa invandrare har så hög kompetens tycker man att det är underligt att det ser ut som det gör i många av deras länder. Någon gång dristar man sig till att undra varför, med tanke på all kompetens som tydligen finns. Men man vågar inte tänka den tanken högt för då är man rasist och främlingsfientlig.

Vi kan också dagligen ta del av propagandan om att arbetskraftsinvandring måste ske för att klara av alla arbeten som nu finns. Varför satsar man inte på de svenskar som är arbetslösa, d.v.s. mängder av män och kvinnor med lång yrkes- och arbetslivserfarenhet men som befinner sig i fel ålder, nämligen i 45-50-årsåldern. Istället skall dessa nu "aktiveras" anser näringsminister Björn Rosengren, tidigare ordförande i Forum 50+ och  som den 14 juli 1998 på  Brännpunkt i Svenska Dagbladet tillsammans med Michael Treschow och Margó Ingvardsson, vice ordförande respektive generalsekreterare i Forum 50+, skrev en engagerad artikel med rubriken "För gammal för att arbeta över 55?". I den artikeln skrev dessa tre bl.a:

"Fortfarande frodas en rad fördomar om äldres kapacitet. Till exempel att människor efter 50 års ålder inte förmår tänka i nya banor och tillgodogöra sig nya kunskaper. Men den forskning som finns visar att den intellektuella kapaciteten in-te påverkas av ålder. Och prestationsförmågan ökar med stigande ålder och är som högst i 55-60-års åldern."

I en annan artikel på Brännpunkt den 23 december 1999 skrev Margó Ingvardsson och Barbro Westerholm, förbundsordförande, Sveriges pensionärsförbund, SPF en artikel med rubriken  "Alltfler äldre sorteras bort från arbetslivet".  De menar att alltför många myter finns om äldres arbetsoförmåga såsom:

"Äldre kan inte lära nytt!

Äldre är inte lika flexibla som  yngre!

Äldre är inte lika produktiva som yngre!

Äldre är inte lika effektiva som yngre!

Äldre är rädda för nya teknik!

Äldre vill inte utbilda sig!"

Nu har emellertid herr Rosengren bytt fot och fortsätter den diskriminering och det ålders­tänkande som han tidigare kritiserade. De andra skribenterna är helt tysta. Den nya arbetsmarknadspolitiska åtgärden kallas Aktivitetsgarantin eller Agan som den döpts till av dem som  tvingas in i denna åtgärd. De långtidsarbetslösa skall "aktiveras" och de skall kompetenshöjas för i press och media hörs ständigt hur lågutbildade de långtidsarbetslösa är. Många har betydligt högre utbildning än flera av våra ministrar i regeringen vilket i och för sig kanske inte säger så mycket. Bildning har inte stått högt i kurs i det socialdemokratiska etablissemanget. Har man bara den rätta tron så kan man t.o.m. bli finansminister utan några djupare matematiska kunskaper. För några veckor sedan slog fackförbundet Jusek larm om att många svenska akademiker var långtidsarbetslösa. Men med hjälp av tjänstemännen på arbetsförmedlingarna som inte alltid är kvalificerade för sina arbetsuppgifter och som aldrig ifrågasätter husses order skall alla dessa långtidsarbetslösa nu förnedras och gå på A-kassa till pensionen istället för att man tog vara på deras yrkes- och arbetslivserfarenhet.

De arbetslösa släpps inte förrän de erhåller ett arbete, därav ordet garanti. Herr Rosengren framhåller det positiva med åtgärden. Så kan man ljuga. Han vet mycket väl att de flesta inte erhåller ett arbete. I själva verket är tvångsarbete det rätta ordet och det genomförs nu i Sverige. Målsättningen är enligt uppgift i Klarspråk den 30 oktober att 55.000 skall vara "aktiverade" och på så sätt får man den rätta statistiken inför valet år 2002.  Då denna åtgärd inte lyckas och "äldre" fortfarande är arbetslösa efter en tid , återstår arbetsläger och det kommer med stor sannolikhet att genomföras. Förslag har tidigare väckts från regeringens sida om att samla upp alla arbetslösa i respektive kommun varje dag och sedan tilldela de arbetslösa arbets­uppgifter, fortfarande på A-kassa förstås.

Den tidigare arbetsmarknadsministern Margareta Winberg meddelade på Rapport den 12 juni 1996 att den arbetslöshetsgrupp inte människor, som var över 55 år skulle erbjudas "meningsfull sysselsättning" i kommunerna "för en värdig avslutning på arbetslivet". OTA = offentlig tillfällig anställning ansågs vara ett bra alternativ för kvinnor över 55 år som skulle arbeta i vården oavsett kvalifikationer fördetta. Hon är nu jämställdhets­minister! Ett år senare kunde de arbetslösa ta del av ytterligare arbetsmarknadsåtgärder som den socialdemokratiska regeringen hittat på. Arbetslösa kunde "välja" på ALU, API,  rekryteringsbidrag, Kalmarmodellen, Malmömodellen och resursarbete. Alla dessa åtgärder betydde inte regelmässig lön utan A-kassa. En av Kommunals ombudsmän Lasse Thörn, gift med Ylva Thörn, ordförande för fackförbundet Kommunal, yttrade bl.a. att det var bra med OTA och resursarbete för dessa åtgärder hade en "kvinnoprofil". För några dagar sedan kunde vi höra uppgifter på Rapport om vilka pensionsavtal ombudsmännen inom LO hade men att låta duktiga kvinnor gå på A-kassa och göra ordinarie arbetsuppgifter tycker Lasse Thörn är helt OK.

Nu är det Aktivitetsgarantin som gäller. Det handlar hela tiden om ordklyveri. Verklig vilja från näringsminister Rosengren att fortsätta att arbeta med att få bort åldersdiskrimineringen finns inte. Han har ju sitt på det torra och behöver inte riskera att bli fattigare och fattigare. I det sällskap han befinner sig är det snarare en merit att göra bort sig och prata nonsens.

I två artiklar, en i Svenska Dagbladet den 6 september och en i Östgöta Correspondenten den 5 oktober uttalar sig generaldirektörenAndreas Carlgren att "han brinner för integrationsfrågorna". Tänk så bra och klädsamt men framförallt demokratiskt om han och andra tillhörande politikerskrået kunde "brinna" även för svenskar som är arbetslösa och har varit så länge på grund av att de anses  för gamla.

Vi kan nu med jämna mellanrum läsa att människor behöver arbeta till minst 70 år. Men detta gäller ju inte våra riksdagsledamöter. De har förhandlat sig till full pension efter tolv år i riksdagen. Delpension utgår efter sex år. Tre år räcker för att de skall få lyfta livränta och inkomstgaranti.

När skall svenskarna vakna och förstå att våra "förtroendevalda" månar mer om invandrare än om sitt eget folk och att svenskarna snart får be om ursäkt för att de finns? Det finns namn för sådana som våra riksdagsmän och övriga i etablissemanget men jag skriver inte ut det.)