Ur FRI INFORMATION:

Oavsett utgången av den rättsliga processen mot ungdomsgänget i Salem är det angeläget framhålla att det moraliska ansvaret bör utkrävas även av de opinionsbildare och makthavare som förklarat dem de stämplat som nazister, rasister och främlingsfientliga i det närmaste fredlösa. Det förtjänar att påpekas om och om igen att det är den katastrofala invandringspolitiken som bär skulden till såväl det ökande oprovocerade gatuvåldet som det återuppståndna intresset för den nazistiska ideologin som vi trodde var stendöd.

Naturligtvis tar Fri Information liksom sannolikt 99 procent av det svenska folket bestämt avstånd från den nazistiska ideologin. Om nu den mördade verkligen var övertygad nazist, vilket torde vara svårt att bedöma hos en 17-åring, saknar det emellertid all betydelse för Fri Informations ställningstagande. Alla har oavsett politisk tillhörighet rätt att kräva av politiker och myndigheter att oantastat få vistas på offentlig plats. Det är hög tid att svensk polis börjar rensa gator och torg från kriminella och våldsbenägna ungdomsgäng i stället för att bevaka konserter och jaga förment nazistiska symboler. Det är våldsbrotten och inte misstänkta s k vitmaktkonserter och den påstådda krograsismen som skall vara högst prioriterade hos polisen.

Charles Lynch (1736-1796), överste i Virginias militia under frihetskriget mot England, har gått till eftervärlden som lynchningens upphovsman. Den amerikanska termen lynching syftade ursprungligen på hans egenfabricerade domar mot tredskande lojalister (s k tories) som ville behålla banden med England. Lynch avkunnade dock inte några dödsdomar utan nöjde sig med spöstraff.

Förmodligen skulle överste Lynch ha valt att gå till historien för andra bedrifter, om han vetat att lynchning idag förknippas med upphetsade pöbelhopars bestialiska avrättningar av enskilda människor som på ett eller annat sätt förargat pöbeln. Efter mordet på Axel von Fersen har lynchningar lyckligtvis varit sällsynta i Sverige men desto vanligare i USA, såväl under Vilda Västernepoken som under Ku Klux Klans storhetstid. Pogromerna i Östeuropa och tsartidens Ryssland är andra exempel. Och visst förekommer lynchningar även idag, inte minst i den muslimska världen. En klassisk lynchning såg vi på TV i mitten av oktober då en palestinsk pöbel trängde in på en polisstation och avrättade två gripna israeliska soldater. Utmärkande för den palestinska lynchmobben liksom för andra pöbelhopar är fegheten (många mot en eller få), oviljan att invänta rättsliga procedurer, upphetsningen, blodtörsten. Där igår folktalare och illasinnade rykten piskade upp stämningen, svarar idag ofta massmedia för uppvigling av massan.

Salem - alla kriterier på en lynchning

Visst hade mordet i Salem natten till den 9 december år 2000 alla karakteristika för en lynchning. Pöbeln bestod denna gång av c:a femton ungdomar - enligt massmedias rapportering både invandrare och svenskar, både flickor och pojkar. Den i det mångkulturella språkbruket tränade inser att denna beskrivning betyder invandrarynglingar av första och andra generationen samt sannolikt etniskt svenska flickor av den sort man finner i invandrargängens svans. Många mot en-taktiken känner vi igen inte bara från lynchningar i utlandet utan lika mycket från invandrargängens otaliga personrån i vårt land. Att just själva mordet - knivskärningen - utfördes av den häktade mördaren ensam är av underordnad betydelse, misshandeln bedrevs av många ungdomar mot den ensamme svenske ynglingen.

Trots att mördaren varit häktad i flera veckor före rättegången och erkänt har förvånansvärt lite läckt ut till kvällspressen. Möjligen har tidningarna själva censurerat informationen. Den här gången är det lite svårt att anlägga det vanliga segregations- och underifrånperspektivet. Mördaren är bosatt i Rönninge, Salem, en relativt välbärgad och inte särskilt invandrartät kranskommun till Stockholm. Det rör sig alltså inte om ett s k utsatt område. Mördarens far är palestinier, tidigare rektor i Vårby, numera enhetschef inom Storstockholms skolförvaltning. Efternamnet är välkänt i terroristsammanhang, det förekom både i München-massakern 1972 och attentatet mot amerikanska ambassaden i Nairobi 1998. Antagligen rör det sig om ett vanligt palestinskt efternamn eller en stor släkt.

Offrets skuld?

Om massmedia varit återhållsamma när det gäller mördaren, har man skrivit desto mer om offret, 17-årige Daniel Wretström från Surahammar, som beskrivits som nynazist och skinnskalle. Utförligast har som väntat varit lokaltidningen, Vestmanlands Läns Tidning, VLT I Surahammar bor också den av Sveriges Radio P4 korade Årets Svensk 2000, polisinspektör Sten Axelsson, ,,Nazi-Jäger Nummer eins in Schweden", enligt tyska Der Spiegel, nr 45, 1999. I VLT den 11 december, två dagar efter lynchningen, uttalade sig Axelsson om offret.

Traditionen må kräva att man dämpar sin kritik av en nyligen död, om inte annat av hänsyn till de anhöriga. Sådant stör inte Sten Axelsson. Han hade ingenting alls försonligt att säga. Tvärtom, Axelsson hade förordat att Daniel Wretström skulle tvångsomhändertas, vilket Länsrätten emellertid förhindrat. Axelsson berättade att Wretström var misstänkt för ett angrepp mot en person från grannkommunen. Viktigare tycks emellertid ha varit att Wretström med kompisar stört ett informationsmöte i Virsbo två dagar före lynchningen. "Det var sex stycken skinnskallar där för att störa mig, när jag talade. De hade synpunkter hela tiden, men då gick jag bort till dem och motade ut dem." Axelsson berättade för VLT att 17-åringen även tidigare "visat upp provokativt beteende". Utan att det sägs uttryckligen lyser genom Axelssons intervju åsikten att Wretström fick skylla sig själv att han blev mördad. Hur invandrargänget i Salem skulle kunna känna till att Wretström provocerat Axelsson drygt 15 mil därifrån, framgår inte.

Till skillnad från polisinspektör Axelsson talade Wretströms lärare väl om den döde. De framhöll att han aldrig ställt till bråk i skolan. "Man kan säga att han var provokativ enbart genom utseendet", sade en av lärarna i VLT den 11 december.

Axelssons hätska utfall mot den mördade fick VLT att ägna huvudledaren den 11 december åt ett avståndstagande: "Ingen ursäkt för lynchning", löd rubriken. Ledarskribenten påpekade "oavsett vad som senare framkommer måste lynchningar av det här slaget entydigt fördömas det handlar inte om nödvärn när ett gäng misshandlar en ensam pojke vid en busshållplats till döds". Man skrev vidare om s k extremister "som individer har de samma rättigheter som alla andra. Den distinktionen måste upprätthållas, annars är respekten för människovärdet i fara." Så sant. Bättre hade emellertid varit om man avstått från att intervjua Axelsson som ändå framträder i tidningen så fort tillfälle erbjuds. I VLT den 5 februari porträtterades Axelsson på förstasidan under rubriken "Hjälten kämpar vidare". På en helsida om Axelsson inne i tidningen kunde man bl a läsa: "Årets svensk är en 61-åring som sover med pistolen under kudden till skydd mot en handfull andra svenskar som kallar sig patrioter".

Även i andra tidningar än VLT kunde man dagarna efter lynchningen läsa förklenande uttalanden om den döde. Uppenbart förberedde man sig från medias sida att, när åtal väckts, kunna skjuta över ansvaret så mycket som möjligt på den döde själv och i motsvarande utsträckning kunna ursäkta gängmedlemmarna.

Allas lika värde?

På nyårsaftons kväll 1999, d v s drygt 11 månader före lynchningen av Daniel Wretström, knivskars en 19-årig turk, Salih Uzel, till döds vid ett bråk mellan ett svenskt gäng och en turkisk släkt i Skogås, söder om Stockholm. Mordet, eller snarare dråpet, väckte med rätta stor uppmärksamhet. Det manifesterades, fackeltågades och skrevs protestskrivelser. Extra hätsk blev stämningen då förundersökningsledaren förklarade att det förmodligen inte rörde sig om ett rasistiskt brott utan om "vanligt" dödande våld. Sedan den turkiska familjen och diverse invandrarorganisationer fått framträda i massmedia och kritisera utredningen, skyndade sig den politiskt alltid lika korrekte länspolismästaren Gunno Gunnmo att beordra utbyte av utredarna. Även när det gäller lynchningen av Daniel Wretström har förundersökningsledaren framträtt i media och förklarat att brottet sannolikt inte var rasistiskt betingat, vilket alltså skulle betyda att invandrargänget skulle ha kunnat lyncha vilken fotgängare som helst. Trygg miljö i Salem, tydligen. Denna gång har massmedia inte framfört några protester från släkt och vänner. Länspolismästare Gunnmo har för en gångs skull varit alldeles tyst.

Den femte januari 2000 sände regeringen ut ett pressmeddelande av vilket framgick att statsrådet Messing och en ledamot av regeringens ungdomsdelegation, tillika integrationsexpert hos länspolismästaren, besökt den döde Salih Uzels hem och att statsrådet Messing även skulle tala vid en manifestation på Sergels torg den 6 januari för att uppmärksamma den döde. Av tidningsnotiser framgick att demokratiminister Brita Lejon och centerns partiledare Lennart Daléus redan deltagit i olika manifestationer.

Det var då det, för ett år sedan, då offret var turk och förövaren svensk, långt innan åtal väckts och ansvar fastställts.

Nu ett år senare är offret svensk, gärningsmännen invandrare, mördaren palestinier. Inget statsråd, ingen partiledare har deltagit i någon manifestation, besökt Daniel Wretströms mor eller ens uttalat sig. Ulrica Messing är fortfarande ungdomsminister men har som integrationsminister efterträtts av Mona Sahlin. Brita Lejon är fortfarande demokratiminister. Brita Lejon avböjde i TV-Aktuellt den 10 januari i år att förklara varför hon inte deltog i fackeltåget till minne av Daniel Wretström. Kanske klokast så.

De tre kvinnliga statsråden har inte bara sin moltystnad gemensam. De brukar alla så fort tillfälle ges upprepa mantrat allas lika värde. Den aktuella tystnaden kan tolkas som ett erkännande av att i dagens Sverige är alla inte lika värda, att en turk är mer värd än en svensk. Det är nog inte förklaringen.

Naturligtvis tror ingen av dem på allas lika värde. Mest värd är den som skaffar sig mest makt. De struntar i om turkiska eller svenska ynglingar misshandlas till döds på våra gator. Vad som driver statsråden är i stället makthavarnas rädsla för att tvingas erkänna att det sena 1900-talets invandringspolitik varit och fortsätter vara en katastrof för vårt land. Polis och andra myndigheter har helt förlorat greppet om kriminella ungdomsgäng, etniska motsättningar och maffiauppgörelser. Att inte försöka dämpa invandrares aggressioner över en dödad turk riskerar leda till upplopp och i förlängningen ett s k  lågintensivt krig, d v s inbördeskrig. Döda svenskar behöver man inte oroa sig för, svenskarna är sedan generationer alltför fega, kvästa och passiviserade för att starta seriösa protestaktioner. Svenskarna kan man lugna med att det i stort sett var Wretströms eget fel att han blev dödad. Hade han haft annan frisyr, annan klädsel, inte befunnit sig i Salem utan hållit sig hemma och framför allt inte gått ut ensam, hade han fortfarande varit i livet. Det är sådant som kallas integration.

Vad driver Årets Svensk?

För att rätt förstå polisinspektör Sten Axelssons smutskastning av den döde Wretström, bör man känna till Axelssons bakgrund. Nu kallas han alltså Sveriges främste nazistjägare. Han berömmer sig av att ha minskat antalet västmanländska skinnskallar från 200 1995 till något tiotal idag (Expressen 001224). Ironiskt nog är nynazismen som starkast i Axelssons egen hemkommun, Surahammar.

Axelssons metod är minst sagt okonventionell. Han kontaktar på eget initiativ misshagliga ungdomars föräldrar och lärare. Han sägs också ha försökt förmå arbetsgivare att säga upp anställda med påstådda nynazistiska sympatier och hyresvärdar och fastighetsägare att vräka olämpliga personer och organisationer som hyresgäster. Till skillnad från flertalet kollegor tar Axelsson sitt arbete som ett kall, han brinner för antirasismen. Tidigare har han engagerat sig lika helhjärtat när han haft andra arbetsuppgifter.

När Axelsson var hundpolis, existerade endast den hundpolisiära verksamheten. När han var narkotikaspanare gick han med hull och hår in för att omvända narkotikakunder och avslöja langare. Enligt VLT den 5 februari i år kallades han av en tidigare polischef för "Social-Rambo". Han engagerar sig lika mycket på fritiden, om han nu har någon. Han har haft 28 fosterbarn förutom sina fem egna och brukar inte tveka att erbjuda husrum till ungdomar på drift.

Men nu är det alltså kampen mot skinnskallar, nynazister (och mc-gäng) som gäller. I Axelssons engagerade värld står rasismen för allt ont. Han håller föreläsningar för kollegor, lärare, föräldrar, lär ut vilka symboler utöver hakkorset som tyder på nynazistiskt engagemang, t ex kelterkorset (se sid 6) och odalrunan (se sid 22). Han tar alla tillfällen i akt att framträda i tidningar och TV och varna för den nynazistiska faran, fördöma rasismen i alla dess inte definierade former och klaga på SÄPO och hela Rikspolisstyrelsen som inte avdelar tillräckligt med resurser för den livsviktiga kampen mot rasism, främlingsfientlighet och nynazism. I Axelssons värld finns inga grå nyanser, enbart svart och vitt, enbart ont och gott. Nynazismen är det absolut onda, skinnskallar är nynazister, därför är de oförändrat onda även som döda.

Vore alla poliser så engagerade som Sten Axelsson hade vi säkert ett bra mycket tryggare samhälle. Å andra sidan, hade alla poliser så bristande omdöme som Axelsson, vore rättssäkerheten i verklig fara. Som i så många and-ra sammanhang gäller att det bästa ofta är det godas fiende, vilket förespråkarna för det bästa aldrig erkänner.

Juridiskt och moraliskt ansvar

Givetvis finns inga förmildrande omständigheter, inget försvar för lynchmobben i Salem även om media försöker förvilla opinionen. Knivmannen i Skogås dömdes till nio års fängelse, sedan hovrätten skärpt påföljden. Onekligen kommer det att bli intressant att se hur mycket kortare straff som anses lämpligt för kollegan i Salem. Möjligen döms han endast till rättspsykiatrisk vård, från vilken han sannolikt snabbt tillfrisknar och följaktligen friges. Vi har ju hunnit vänja oss vid de dubbla måttstockarna, fängelsestraff för heilande svensk, villkorlig dom eller samhällstjänst för grovt misshandlande invandrare. De övriga sex Salemlyncharna dömdes mycket riktigt till samhällstjänst eller böter och vård genom socialtjänstens försorg, d v s  ingenting alls. De kommer att hyllas som hjältar av sina likar.

Rättegången hemligstämplades i sin helhet och skedde inför lyckta dörrar. Domstolen skyllde på befarade oroligheter, Det är givetvis ett svepskäl. De åhörare som stör en rättegång skall bestämt och omedelbart avvisas från rättegången med hjälp av vakter och/eller utkommenderad polis. Övriga åhörare, d v s  i huvudsak massmedia, skall kunna övervara rättegången och rapportera för allmänheten, vilket är en garanti för rättsäkerheten.

Även om det juridiska ansvaret vilar tungt och odelat på Salemgänget finns också ett moraliskt ansvar.  Lynchningen i Salem kan aldrig förlåtas men möjligen förklaras av de signaler som sänds ut från den moraliska eliten med statsråd och riksdagsledamöter i spetsen och massmedia som pådrivande. Sedan ett par år har stämplarna nazist, rasist, främlingsfientlig kommit att innebära fredlöshet. Fritt fram för utestängning från utbildning, uppsägning, uteslutning från fackförening, uppsägning av hyreskontrakt, uthängning i massmedia. Än så länge har misshandel av eller mord på påstådda rasister, nazister, främlingsfientliga inte fått samma status som hedersmorden i Mellersta Östern, men det synes närmast vara en tidsfråga. Lynchmobben i Salem har med all sannolikhet ansett sig ha visst stöd från makthavarna att misshandla en sannolik rasist. Det moraliska ansvaret för denna uppfattning vilar tungt på Mona Sahlin, Ulrica Messing, Bengt Westerberg, Kurdo Baksi, Alexanda Pascalidou, Stieg Larsson, Pierre Schori, Mats Deland, Sten Axelsson, Anna-Lena Lodenius, Mats Svegfors, Anders Gerdin, Olle Wästberg, Maria-Pia Boëthius, Mikael Alonzo och alla andra opinionsbildare som vill få oss att se nazister i varje buske.

Expressen - AFA-organ?

Fackeltåget den 16 december 2000 till Daniel Wretströms minne samlade enligt uppgift 1 000 deltagare, vilket måste ha varit en chock för den moraliska eliten, vars förhoppningar om upplopp och andra oroligheter likaså grusades. Flertalet reportage från manifestationen var hyggligt objektiva och betonade den stora uppslutningen och det värdiga genomförandet. Ett markant undantag var tidningen Expressen.

Under rubriken Polisen tittade på när nazisterna samlades skrev Expressens Fredrik Sjöshult den 17 december: "Han har dömts för vapenbrott och våldsamt upplopp. Han har försvarat polismorden i Malexander. I går fick Robert Vesterlund, 24, hjälp av polisen när han samlade närmare 1 000 nazister på ett möte i Salem utanför Stockholm. Hans kamrater har dessutom mördat en fackföreningsman som avslöjade hans nazistsympatier". Sjöshult räknade sedan upp ytterligare sju utpekade nazister och de brott några av dem dömts för, varpå han snabbt kom in på Malexandermorden. Som synes handlar Sjöshults reportage om helt andra frågor än lynchningen i Salem.

Dagen innan Expressenreportaget publicerades skrev Antifascistisk Aktion den 16 december på sin hemsida på Internet om fackeltåget i Salem. Under rubriken Polisen tittade på när nazisterna samlades skrev AFA osignerat: "Robert Vesterlund har dömts för vapenbrott och våldsamt upplopp. Han har försvarat polismorden i Malexander. Hans kamrater har dessutom mördat syndikalisten Björn Söderberg som avslöjade hans nazistsympatier. I går fick Vesterlund, 24, hjälp av polisen när han samlade närmare 800 nazister på ett möte i Salem utanför Stockholm". Samma sju personer utpekades som nazister, begångna brott beskrevs med samma ord, samma hänvisning till Malexandermorden.

Som synes av citaten ovan är texten nästa identisk. Vid några tillfällen har ordföljden kastats om. Den mördade fackföreningsmannen nämns vid namn. Att AFA föredrar att skriva 800 i stället för 1 000 förvånar inte. Ingen torde kunna tveka om att Expressens och AFAs reportage är skrivna av samma person. Man har dessutom använt sig av identiskt foto från fackeltåget, taget av en frilansfotograf Expressen brukar anlita.

Att AFA olovligen "lånat" Expressens artikel är inte sannolikt, eftersom AFA publicerade dygnet innan Expressen. En vanlig Expressenjournalist skulle troligen inte ha känt igen de utpekade nynazisterna som inte precis tillhör det vanliga jetsetet. Mer sannolikt är att Sjöshult skrivit för både Expressen och AFA, d v s  att Sjöshult tillhör AFA eller att en okänd skrivkunnig AFAit skrivit båda artiklarna och Sjöshult lånat ut sitt namn. Oavsett vilken förklaring som är den korrekta, finns numera ingen som helst tvekan om ett reellt samarbete mellan Expressen och AFA, något som knappast förbättrar Expressens skamfilade anseende.

Inte bara Expressen och avgrundsvänstern avvek från vanlig anständighet i rapporteringen från fackeltåget den 16 december. Ett annat högst anmärkningsvärt undantag var statsminister Göran Persson. Vid intoleranskonferensen i Stockholm i slutet av januari lät han visa filmen Right Wing Extremism in Sweden där bilder från fackeltåget användes för att demonstrera styrkan i det nynazistiska hotet mot demokratin utan att den i huvudsak utländska publiken informerades om vad som hänt.

Deldomarna

Medan Daniel Wretströms palestinske mördare får vänta till mitten av mars på sin dom, dömdes mördarens sex medbrottslingar den 19 februari av Huddinge tingsrätt för grov misshandel, i ett fall (normal) misshandel. Som helt väntat blev straffen extremt lindriga, vård inom socialtjänsten (s k strukturerade samtal om det förkastliga i kriminalitet och våld) och samhällstjänst 40 timmar alternativt 1 800 kr i böter, Domstolen ansträngde sig för att mildra påföljderna.  Om en dömd 18-åring skrevs sålunda att han vid brottstillfället (den 9 december) var endast 17 år (han fyllde 18 år den 20 december) och att han verkar omogen för sin ålder. Är inte flertalet våldsbrottslingar emotionellt omogna?

Till viss del kan de milda domarna förklaras av den märkliga obduktionsberättenlsen. Förvisso har den rättsmedicinska verksamheten i Sverige föga anseende efter styckmordsmålet på 80-talet, schabblet kring obduktionen av Olof Palme och framför allt de upprepade obduktionerna av Osmo Vallo, där man först vid tredje obduktionen noterade att han hade revbensfrakturer. Man kunde ha trott att rättsläkarna nu blivit mer omsorgsfulla. Så tycks inte vara fallet. Vid den nu aktuella obduktionen förväxlade den erfarne obducenten (f ö  en av Vallo-obducenterna, över pensionsåldern) höger och vänster. Man har svårt att tro att en förmodligen medvetslös yngling av så gracil kroppsbyggnad som offret (vikt endast 53 kg med kläder) liggande på mage i ett dike inte skulle ha fått revbensfrakturer, när en av gärningsmännen i full fart hoppar på hans skuldror.

Anmärkningsvärt är också att obducenten drar slutsatsen att den dödande skadan, d v s  avskärningen av höger halspulsåder, tillfogats offret först av de skarpkantade skadorna, d v s motvärnsskadorna i handen, skärskadorna i huvudsvålen och stickskadorna i ryggen skulle ha uppstått först efter det att halspulsådern skurits av, Onekligen en säregen mördare som först skär halsen av sitt offer, som därefter sätter sig till motvärn, varefter mördaren tillfogar honom ett flertal ytliga skärskador i huvud och skuldra.

Direkt motbjudande är samme rättsläkares beskrivning av mördaren. "Har mörk, frisk hudkostym. Uppträder mycket korrekt och artigt mot mig samt har en vänlig attityd. Medverkar på alla sätt till undersökningen".

Medbrottslingarnas lindriga straff kan givetvis också förklaras av att de haft rikliga tillfällen att snacka sig samman. Ingen häktades. Alla vistades i full frihet från 9 december fram till dess domen avkunnades den 19 februari. Alla, även de i lynchningen deltagande flickorna, hade intresse av att inte bara skydda sig själva utan även av att låta kompisarna framträda i så fördelaktig dager som möjligt.

Daniel Wretström må ha varit en stökig ung man med föga attraktiva politiska åsikter. Han borde dock i enlighet med svensk grundlag och svenska rättstraditioner haft samma rätt till sitt liv som alla andra. Hans anhöriga har rätt att kräva att hans banemän straffas för den illgärning de begått, ett lynchmord. Det finns prejudikat. De lika vidriga morden på John Hron i Kode och den illegale afrikanske asylmissbrukaren i Klippan straffades med rätta strängt. Huddinge tingsrätt har visat att 17-årige Daniel Wretströms liv är mindre värt i dagens Sverige. Det kan förväntas att även den palestinske mördarens dom kommer att bli osedvanligt mild. Till detta får Fri Information anledning återkomma i nästa nummer.

En sista protest

På trettondagsafton 2001, fyra veckor efter lynchningen i Salem, var en oansenlig dödsannons för Daniel Wretström införd i lokaltidningen VLT. "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är" bad annonsen som trotsigt pryddes av ett kelterkors.

Det är bara att hoppas att vissa har vett att skämmas. Riktigt dåligt samvete och livslånga skuldkänslor tillönskas gärningsmännen, deras familjer och supporters.