Ur FRI INFORMATION:

I många avseenden har censuren skärpts och brutaliserats när det gäller kritik mot invandrings- och integrationspolitiken, den mångetniska samhällsutvecklingen och hysterin kring allt som andas minsta ifrågasättande av den officiella förintelsebilden. Offentliganställda har mist sina arbeten, studerande har avstängts från sin utbildning, medlemmar i fackföreningar har hotats med uteslutning ­ allt motiverat med påstått felaktig människosyn. Alltför frispråkiga debattsidor på Internet har stängts. EU hotar med granskning av Internetsidor och e-mail för att avslöja förmenta rasister.

Onekligen ser det vid 2000-talets början mörkt ut för yttrande- och åsiktsfriheten. Vi får fortfarande säga, skriva och tycka vad vi vill men endast under förutsättning att vi har de rätta åsikterna.

Förintelseindustrin

Men ibland upptäcker man ljuspunkter. Det tycks trots allt finnas sprickor i muren.  Ett sådant glädjeämne är att  Norman Finkelsteins The Holocaust Industry äntligen publicerats på tyska. Trots högljudda protester från judiska organisationer och diverse s k  intellektuella gav Pipers förlag i München ut den omstridda boken som snabbt nått höga läsarsiffror. Det är förutom de judiska överlevande just tyskarna som hårdast drabbas av vad Finkelstein hävdar är de stora judiska organisationernas utnyttjande av förintelsen i avsikt att ständigt pressa fram mer pengar till de egna organisationerna.

Pipers är samma förlag som i mitten av 90-talet efter påtryckningar drog tillbaka den färdigtryckta tyska översättningen av John Sacks Öga för öga, en redogörelsen om polska judars hämnd på tysk civilbefolkning efter kriget (Se Fri Information nr 2/1996). Pipers har uppenbarligen blivit modigare, eller rör det sig kanske om förväntad större efterfrågan och därmed högre vinst för förlaget? Pipers förlag ägs av svenska Bonniers. Redan har kretsarna kring Svenska Kommittén mot Antisemitism tagit avstånd från Finkelstein och hans bok, kanske därför att Ordfront förlag (enligt Sveriges Radio Vetenskap Historia den 16 mars) kommer att publicera en svensk översättning av The Holocaust Industry i höst.  

Den nedtystade fördrivningen

Under drygt ett halvt sekel efter andra världskrigets slut var det i Sverige nästan tabubelagt att antyda den tyska civilbefolkningens lidanden under senare halvan av 1940-talet. Mycket litet har producerats av svenska skribenter ­ Stig Dagermans Tysk höst (Norstedts 1947) är ett av de få undantagen. Att skriva om de allierades övergrepp mot tyskarna har framför allt under 1980- och 1990-talen påståtts vara liktydigt med att marginalisera nazisternas förintelse av judarna. Det hävdade t ex  Per Ahlmark 1994 i Vänstern och Tyranniet. Det galna kvartsseklet (Tim-bro) liksom diverse andra skribenter från Svenska Kommittén mot Antisemitism

Det finns mängder av litteratur om tyskarnas lidanden från 1944 fram till 1950-talets början, det mesta givetvis på tyska men en hel del även på engelska. Endast ett begränsat antal av dessa böcker finns tillgängliga på svenska bibliotek. Ytterligt lite är översatt till svenska.

De sista åren tycks emellertid en förändring ha skett. Visserligen blev Ernst Brunner vederbörligt utskälld av den moraliska eliten, när han  i Vallmobadet (Bonnier, 1999) beskrev faderns, den österrikiske soldatens fångenskap hos amerikaner och fransmän efter krigsslutet. Men Dagens Nyheters kulturskribent och Tysklandsexpert, den av tidskriften Expo avskydde Per Landin fick hyggliga om än sparsamma recensioner, när han gav ut Slottet som försvann (B. Östlings Förlag, Symposion, 1999) om en resa i den sydöstra Östersjöregionen med dess minnen av den brutala fördrivningen vid krigets slutskede av den tyska civilbefolkningen och utplånande av 700 års tysk kultur. Landin erinrade bl a  om Röda Arméns bestialiska massaker på tyska kvinnor och barn i Nemmersdorf oktober 1944. En del har också skrivits på svenska om de stora fartygskatastroferna, ryssarnas torpedering av flykting- och lasarettsfartyg i södra Östersjön under vintern och våren 1945 t ex Per-Olof Ekmans  Havsvargar (Holger Schildts Förlag, 1983, nytryck 1999) med skakande siffror över antalet dödade, bl a  i historiens största fartygskatastrof, Goyas torpedering utanför polska kusten den 16 april 1945, då c:a 7 000 flyktingar, i huvudsak kvinnor, åldringar och barn men även sårade soldater följde fartyget i djupet. Ändå torde fortfarande ytterst få svenskar ha hört talas om Goya, Steuben, Wilhelm Gustloff och de andra fartyg som torpederades av sovjetiska ubåtar och blev gravar för c:a 20 000 tyska flyktingar vintern och våren 1945 några tiotal mil från skånska kusten.

Stalins hämnd

Nu har äntligen kommit en första fylligare redogörelse på svenska. Journalisten Niclas Sennerteg på Radio Sjuhärad har i mars 2001 publicerat Stalins hämnd ­ Röda armén i Tyskland 1944-1945. I olika intervjuer har Sennerteg beskrivit hur han vid samtal om den etniska rensningen i Bosnien av en äldre man med tyskt ursprung fick höra att det här var inget nytt, det var vad han och hans landsmän i östra delarna av Tyskland fick genomlida i slutskedet av andra världskriget. Sennerteg berättar att han, som ändå studerat historia på universitetsnivå, knappt hört talas om den fördrivning av de s k folktyskarna i öst som godkändes vid Jaltakonferensen i februari 1945 men startat redan på sensommaren 1944. Under fem år har Sennerteg dels intervjuat fördrivna tyskar bosatta i Boråstrakten, dels bedrivit litteratur- och arkivstudier för att kunna lägga fram sin redogörelse.

Det vore inte ärligt att påstå att Sennertegs bok tillför den historiska vetenskapen något nytt. Värdet ligger i stället i att den på relativt lättillgängligt sätt ger samtidshistoriskt okunniga svenskar insikt i de fruktansvärda tragedier som i mitten av 1940-talet utspelades i Sveriges närhet.Som bekant har andra världskrigets historia på senare år kommit att bli nästan identisk med judeförföljelserna. Sennerteg visar övertygande att det fanns miljontals andra oskyldiga offer för Hitlers och Stalins samlade galenskap.

Naturligtvis kan man göra många invändningar mot Sennertegs redovisning. Det finns en del sakfel vad gäller både den rent militära framställningen och kronologin. Så t ex ägde Potsdam-konferensen inte rum i juni 1945 utan i månadsskiftet juli ­ augusti samma år. Eftersom författaren valt att begränsa sig till tyskt territorium finns föga redovisning av samtidiga händelser på polskt territorium t ex  upproret i Warzawa  och erövringen av Auschwitz. Eftersom en stor del av boken handlar om militärt operativa skeenden och stridsteknik blir avsaknaden av striderna i Polen desto större. Det blir lite svårt att följa med hur Röda Armén plötsligt tog sig från Ostpreussen vidare västerut.

Bokens titel är lite missvisande. Till Stalins hämnd hör onekligen de bestialiska övergreppen mot civilbefolkning och krigsfångar och tvångsrekrytering av slavarbetare. Däremot är det väl tveksamt om "normala" anfallsstrider skall inbegripas i hämnd. Andra delen av titeln "Röda armén i Tyskland 1944 ­ 1945" ger intryck av att även slutstriderna i Berlin finns med. Så är inte fallet. Sennerteg gör halt vid Oder. Det ständiga varvandet av militära operationer med berättelserna från överlevande är ganska rörigt. Möjligen hade boken kunnat disponeras bättre.

Litteraturförteckningen är undermålig. Det finns en omfattande notapparat knuten till texten men inte systematiserad. I själva litteraturförteckningen utelämnas många av de verk som refereras i texten. De finns bara i noterna och kräver en ny genomläsning för att hitta. Det är synd att inte Sennerteg särredovisar den litteratur som för vanliga läsare går att få tag i på svenska bibliotek, d v s   finns upptagen i Kungliga Bibliotekets Libris. Eftersom få skildringar av tyskarnas fördrivning från öst  översatts till svenska, är det synd att inte Arno Surminskis Jokehnen eller Hur länge färdas man från Ostpreussen till Tyskland? (BookLund 1993) finns med, eftersom Sennerteg i noterna nämner andra oöversatta verk av denne ostpreussiske författare. Även person- och ortnamnsregistret är ofullständigt.

Visst kan man göra dessa och andra invändningar. Men varför skall man ägna sig åt felsökning? Det fantastiska är ju att äntligen har det kommit en bok på svenska som övertygande visar att även tyska folket var offer för nazismen. Alla de politiskt korrekta som de senaste åren förminskat andravärldskrigets lidande till judeförintelsen behöver läsa om Röda arméns massvåldtäkter och massakrer på civila tyskar i Metgethen, Nemmersdorf, Königsberg, Danzig m fl orter, om sovjetiska flygvapnets ihållande bombfällning mot gående och hästdragna flyktingkaravaner från Ostpreussen på väg över isen på Frisches Haff, om tyska spädbarn som krossades mot väggen av sovjetiska soldater, om våldtagna kvinnor som korsfästes på laduväggar, om torpedering av flyktingfartyg. Bl a  unnar man Ingrid Segerstedt Wiberg att läsa om hur hennes gode vän, Ilja Ehrenburg, upprepat hetsade till ännu mer mördande, ännu fler massakrer. Svenska kommunister tillönskas fördjupning av Stalinkännedomen genom att läsa om ledarens godkännande av massvåldtäkter och andra övergrepp.

Vad Sennerteg inte alls berör ­ det är väl ännu för känsligt ­ är att USA och Storbritannien kände till och accepterade Röda arméns framfart bland tysk civilbefolkning, bland åldringar, kvinnor och barn. Inte heller uppehåller han sig vid att ryssarna tilläts tvångsrekrytera, d v s  i praktiken kidnappa drygt en halv miljon civila tyskar för slavarbete i Ural och andra sovjetregioner. Visst, nazisterna hade betett sig likadant mot polacker, ryssar, ukrainare m fl. Men man kunde ha förväntat sig att världens främsta demokratier inte skulle acceptera sovjetiska krigsförbrytelser motiverade av påstådd kollektiv skuld. Endast en mindre del av de tvångsrekryterade kunde efter många år återvända till Tyskland.

Även den läsare som sedan tidigare är bekant med fördrivningen av tyskar vid krigsslutet kan inte undgå att skakas av Sennertegs redogörelse. Av de c:a  15 miljoner fördrivna från 1944 till ett par år efter krigsslutet dog c:a  2.5 miljoner av mord eller sjukdomar och svält. Kan man hoppas att dessa tyskars öde i framtiden kommer att nämnas i svensk historieundervisning?

Eva Bergqvist