Ur FRI INFORMATION:

Hjalmar Söderbergs beskrivning för snart 100 år sedan av journalistkåren stämmer väl in på mediareaktionerna efter upploppen vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001

"Dessa tankens horhus" skrev Hjalmar Söderberg om tidningarna för snart hundra år sedan. Egentligen översatte han Balzac: "ces lupanars de la pensée". Söderberg lät sin journalist förtydliga den dagliga sysslan: "lögnaktiga framställningar till allmänhetens förvillande" (Den Allvarsamma Leken, 1912)

Är inte just "lögnaktiga framställningar till allmänhetens förvillande" vad journalisterna fortfarande sysslar med nu hundra år senare innanför dimridåer om den heliga yttrandefriheten, det fria ordet och liknande? Men nu så mycket mer framgångsrikt, det finns större pengar i tidningsvärlden och fler konkurrerande medier.

Ett lysande exempel på "lögnaktiga framställningar till allmänhetens förvillande" var Jan Josefssons reportage om Göteborgsupploppen sänt i TVs Uppdrag Granskning i september inför rättegången mot Hannes Westberg. Tendentiöst klippta videoupptagningar skildrade det Josefsson ville bevisa: all skuld åvilar polisen som provocerade fredliga demonstranter. Egentligen skiljer sig inte Josefssons TV-reportage nämnvärt från alla tidigare inlägg på tidningarnas debatt- och kultursidor. Rånluvevänstern har som bekant gott om sympatisörer i journalist- och kulturarbetarkretsar. Men TV och därmed Josefsson når flera.

Nu behöver man ju inte lyssna till alla trosvissa förkunnelser om fredliga demonstranter och aggressiva poliser. Det räcker att läsa septembernumret av Grönköpings Veckoblad som på ett som vanligt genialt sätt sammanfattar händelseförloppet.

Under rubriken "Göteborg utvärderat: Allt var polisens fel!", refererar veckobladet den presskonferens som leddes av frkn Stina "Stryparn" Ruda och hennes bror Emil. "Exempelvis har den repressiva förtryckarapparaten gjort ett stort nummer av att somliga av demonstranterna hade luvor och halsdukar å sig" skall frkn Ruda indignerat ha hävdat. "Det är väl inte så konstigt, om en del av våra utländska kamrater trodde, att det skulle vara kallt i Sverige och därför togo med sig litet vinterkläder för säkerhets skull." Angående stenkastningen påstod frkn R: "Det rätta förhållandet är i stället, att polisen började kasta sten på oss. Vi tyckte, att det såg förfärligt skräpigt ut med alla dessa lösa gatstenar så vi langade tillbaks dem till polisen, så att de kunde lägga dem, där de hade tagit dem. Några poliser kunna förstås ha missuppfattat situationen och trott att vi försökte träffa dem, men det måste bero å att de äro dåligt utbildade och tränade, och det kunna ju inte vi rå för".

Efter Göteborgsupploppen framträdde som bekant förre finansborgarrådet i Stockholm, Mats Hulth och hans f d  fru i media. De var synnerligen indignerade över polisens agerande. Deras dotter hade nämligen befunnit sig bland de granskade demonstranterna. Man är inte sämre i Grönköping utan lämnar spaltutrymme åt borgmästare Mårten Sjökvist som också hade sin dotter Doris bland Göteborgsdemonstranterna. Borgmästaren beskriver dottern: "Doris, som är mycket engagerad i världsproblemen och ­ såvitt jag förstår ­ å vippen att lösa desamma, besökte Göteborg för att återknyta kontakten med andra beresta och internationellt inriktade ungdomar, som hon lärt känna i Seattle, Prag och Nice, och i vilkas sällskap hon ävenledes planerade att besöka Genua senare under sommaren. Det är högst beklagligt att sådana bildningsresor skola störas av en oförstående poliskår!" Borgmästaren framhåller förtrytsamt: "Men man bör verkligen som skattebetalare kunna begära, att poliskåren skall vara så väl utbildad, att den kan se skillnad å bråkstakar och bättre mans barn såsom döttrar till borgmästare, borgarråd, välkända direktörer m m". Som föredöme framhåller borgmästaren Grönköpings lokala poliskår som aldrig skulle ingripa mot personer i borgmästardotterns samhällsställning.

Det är roligare att läsa Grönköpings Veckoblad än våra vanligaste kulturskribenter. Avseende händelserna i Göteborg är budskapet dessutom så gott som identiskt. Skillnaden mellan en borgmästare och ett f d  finansborgarråd förefaller hårfin.