Ur FRI INFORMATION:

En stor del av det minskade barnafödandet under 90-talet beror på otryggheten för de unga på arbetsmarknaden. Både studerande, arbetslösa och unga vikarierande är mindre villiga än andra att skaffa barn.

Under hela 90-talet har barnafödandet minskat för att vid slutet av årtiondet vara nere på rekordlåga nivåer. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) kan en stor del av nedgången, runt en fjärdedel, bero på de förändringar som skett på arbetsmarknaden.

Att skaffa barn visar på en framtidstro, en framtidstro som den som inte känner sig trygg på arbets- eller för den delen bostadsmarknaden kan uppbringa.

Nu finns det dessbättre andra som har denna framtidstro.

För en tid sedan kunde man läsa i Vestmanlands Läns Tidning om den somaliska gruppen i Västerås. Så här beskrevs den typiske familjen: "Den somaliske mannen går på Komvux medan hans kvinna går hemma i lägenheten och föder honom ett barn om året."

Du kan inte gå på stan utan att träffa på dessa kvinnor när de i grupper om flera stycken glider fram på stan med sina barnvagnar och barnaskaror på stan, skrattandes, välklädda och till synes allmänt tillfreds med tillvaron. Men det tycker inte ABF t ex som lyckats trolla fram 850 000 för att genom en kurs försöka bryta deras, som dom säger, isolering i samhället. I det ambitiösa utbildningspaketet ingår sådana ämnen som data, matlagning, svensk familjelagstiftning, samarbete mellan skolan och hemmet, jämställdhet och graviditeter.

Om jag utgår från att datakursen inskränker sig till att lära sig surfa lite lätt på datorn så är det ju inte mycket som ser ut att syfta till att dom t.ex. själva skulle kunna bidra till sin försörjning. Men det är väl inte meningen heller. Dom skall helt enkelt bara må bra. Familjebildning och därmed sammanhängande frågor verkar vara det primära. Och är det någon som tror att dom under punkten graviditeter blir upplysta om att var tredje abort som utförs här i landet utförs för att kvinnan, eller familjen inte upplever sig ha ekonomiska möjligheter att ta hand om sitt barn. Borde inte våra politiker också försöka ingjuta samma framtidstro i den egna befolkningen? Det är tydligt att framtidstron i det här landet är störst bland dom som har lägst försörjningsgrad. Kan det vara så att det omhändertagande som dom upplever invaggar dom i en framtidstro som den som vuxit upp med krav som: "Du måste skaffa dig en utbildning, du måste skaffa dig bostad, du måste etablera dig på arbetsmarknaden, du måste stadga dig, du måste ...", inte upplever. Krav som skall vara uppfyllda innan reproduktionen tar vid.

Nu har det låga barnafödandet i landet bland befolkningen i övrigt uppmärksammats på högre ort. I en större artikel, illustrerad med en bild på en leende Göran Persson bärandes ett litet knyte, konstateras att "det föds för få svenska barn." F n är det väl ingen "kris i befolkningsfrågan " som Myrdalarna skulle ha sagt. Ser man till arbetslöshetssiffrorna är vi väl, tvärtom, för många, men på sikt är det naturligtvis inte bra att födelsesiffrorna är så låga. Förutom bristen på arbetskraft så torde svenskarna som grupp, vilket väl långt ifrån alla kommer att beklaga, löpa risken att bli liksom kärnkraften ­ en parentes.

Om en larmartikel, illustrerad med en leende Göran Persson, är tillräckligt upphetsande för att åstadkomma några positiva vibrationer i de svenska dubbelsängarna, vill jag låta vara osagt.

Själv bläddrade jag i alla fall vidare till sporten. Min fru somnade.

Tidningsläsare