Ur FRI INFORMATION:

Organisationen Svenskt Näringsliv (f d  Svenska Arbetsgivarförbundet + Industriförbundet), har tillsammans med Näringsdepartementet (läs Mona Sahlin) och Integrationsverket m fl  inlett ett kampanjande för att förmå arbetsgivarna anställa fler invandrare samtidigt som Svenskt Näringsliv i likhet med borgerliga politiker, främst moderater vill ha i det närmaste fri arbetskraftsinvandring.

Signaturen Tidningsläsare erinrar om tidigare decenniers arbetskraftsinvandrare som inte alltid fått hjälp att fortsätta på dagens arbetsmarknad.

De människor, finnar, danskar, italienare etc. som kom till Sverige under 50- och 60-talen mötte en ganska kärv verklighet. Man kunde anlända till bruksorten, uppsöka sitt inackorderingsrum, ställa ifrån sig resväskan, söka sig ut till bruket, få några timmars introduktion och därefter sätta igång. Återvända till sitt hyresrum på kvällen, packa upp resväskan, försiktigt smyga in på värdens toalett för att hämta vatten till kvällsfikat som iordninggjordes på den obligatoriska kokplattan.

Det var hårda bud och detta gällde även de svenskar som från Norrland och andra avfolkningsbygder flyttade in till tätorterna för att delta i Sveriges omvandling från ett jordbruksland till en industrination. Och oavsett om du kom som flykting eller som frivillig var budskapet detsamma: Ställ ifrån dig resväskan och börja jobba! Något annat gällde inte, om du så bara ville ha pengar till en kopp kaffe. Många kom av naturliga skäl från en agrar miljö och omställningen till en bullrig bruksmiljö med ett spartanskt boende måste ha varit svår. Inackorderingsrummet blev hem för dessa människor i kanske tiotals år innan någon kvinna eller man "kom in i mitt liv" och de med gemensamma krafter kunde skaffa en lägenhet, barn, kanske också så småningom ett litet hus; kort och gott göra en folkhemskarriär.

För några, förvånansvärt få ändå, blev omställningen till det nya för svår. Deras karriär slutade på parkbänken.

I Dagens Arbete, fackligt organ för bl.a. Metall kan vi i senaste numret läsa om den behandling några finska kvinnor, som klev in i arbetslivet lite senare, i början på 70-talet, utsatts för på sina arbetsplatser, i det här fallet Saab Automobile Powertrain i Södertälje. De har passerat de 50, en del av dem, och hunnit arbeta 30 år och få den obligatoriska guldklockan. Men nu är det slut, nu ska dom bort.

Delmonteringen där kvinnorna arbetar skall integreras med "linan", löpande bandet, och där är kvinnorna inte välkomna. T.o.m. facket är till en början också inställt på att kvinnorna skall bort, och först efter en del bråk tar facket parti för kvinnorna, som trivs med sina jobb och inte vill ha något annat. Dom vill helt enkelt fortsätta och tror själva att det inte skulle vara något problem att jobba vid bandet. Dom tycker i alla fall att dom kunde få chansen att visa vad de går för.

Från en av ingenjörerna har kvinnorna fått höra: "Du är för tjock och skulle inte klara av det", eller "du är för kort!" Jargongen är inte precis polerad, men så är det i arbetslivet och så länge du tilltalar en kaukasier på det viset så bryr sig i alla fall inte Juan Fonseca om det hela.

För att göra en lång historia kort så slutade det hela med att kvinnorna sa upp sig frivilligt och slapp nesan att bli sparkade. Ut i kylan alltså, och till den rasism som är tillåten i det här landet ­ åldersrasismen .

Klimatet på arbetsmarknaden är tufft även för andra kategorier. I SvD den 31 okt kan vi läsa under rubriken "Förstämning på Ericsson" hur väl- för att inte säga högutbildade personer även på chefsnivå kan förlora fotfästet. "Befann man sig på fel plats vid fel tid, då blev man uppsagd", säger en 53-årig kvinna som arbetat tio år på kvalificerade befattningar men nu blivit uppsagd och ingår i ett projekt, Framtidsforum, där hon tillsammans med andra uppsagda under ett år får rådgivning att hitta nytt arbete. Här lär de sig bl a att "lägga fram kläderna kvällen före en anställningsintervju. Att gå på toaletten inför en intervju, tvätta händerna för att undvika handsvett", ovärderliga kunskaper för personer i tidigare chefsbefattningar. Förolämpningar? Döm själva!

Vi ser här hur människor som på olika nivåer bidragit till vår välfärd belönas när betingelserna på arbetsmarknaden förändras.

Men vi har ju även människor på väg in på arbetsmarknaden. I tidningen Integration i Fokus träffar vi en av dem, en elvabarnsmamma från Somalia.

1997 tog hon sina barn och åkte till Sverige. Med en sådan barnaskara är jnte bostadsfrågan något problem för henne, däremot för samhället kanske, som måste ordna ett boende för henne och barnen. Helst ska det naturligtvis vara något familjen kan växa i, elva barn kan lätt bli fler. Ekonomin är heller inte något problem, elva barn är en icke föraktlig inkomstgenerator i bidragssverige. Arbeta och försörja sig då? Nja, först ska vi lära oss att läsa och skriva. "Som väldigt liten gick jag i skolan i ett och ett halvt år i Mogadishu, men lärde mig inte mycket på den korta tiden", säger hon och fortsätter: "Nu tycker jag det är jätteviktigt för som förälder vill jag kunna hänga med i det mina barn lär sig i skolan. Jag vill gå på föräldramöten och delta i diskussioner." Om sin kurs säger hon: "Det är jätteroligt, här är så många kulturer och lärarna är underbara. På måndagar börjar vi med data, därefter har vi svenskalektion . Vi pratar om vad vi heter och var vi bor, sedan skriver vi ihop olika meningar och tyder dem. Först läser man texten och därefter förklarar läraren om det behövs. På torsdagar finns det olika specialämnen att välja mellan. Jag har deltagit i sömnad, matlagning, konversation och kvinnokroppen. I den som handlar om kvinnokroppen är det bara kvinnor som deltar. Vi pratar om olika organ och hur de fungerar, exempelvis livmodern och hjärtat och hur det ser ut inuti när man är med barn"

Utbildningen har gett resultat, det som förr var obegripligt har blivit begripligt. Hon kan läsa skyltar, och det skapar en otrolig känsla som hon menar inte går att förmedla till någon som inte befunnit sig i samma situation. "Det är jätteroligt och jag känner mig duktig. Det är ju så extremt viktigt att kunna klara sig själv. Mina största mål just nu är att lära mig tala och skriva svenska och att sedan få börja jobba." Vem ska tala om för henne att arbetsmarknaden är så tuff som den är? Att Sfi-lärarna, som för många blir den första riktiga kontaktytan mot Sverige och svenskarna, skulle stå för den saken är väl inte troligt. De är ju del av vår framgångsrikaste industri, flyktingditon, och har väl inget intresse i att förvarna eleverna om en tuffare vardag. Av en artikel i SvD den 16/9 angående svenskundervisningen framgår att bara hälften av deltagarna i sfi klarar språktestet (formellt ett krav för inträdesbiljett till  arbetsmarknaden ) efter fyra år. Men de har trevligt under tiden. Alla eleverna som reportern talat med tycker mycket om utbildningen och lärarna, vilka också verkar älska sitt yrke. "Ibland känns det som om jag åker jorden runt flera gånger om dagen", säger en av lärarna. "Det roligaste är när det är fest på skolan, då eleverna får ta med sig sin egen musik och mat och visa vilka de är", (vilket tidigare invandrare fick visa genom att börja jobba.)

Så småningom kommer vår somaliska kvinna säkert få gå på någon arbetsplatsintroduktion, prova på lite grand, "det är viktigt att du trivs", stämpla ett tag, a-kassa och sen kunskapslyftet. Hon kommer snart att bli varse att arbetslivet ställer lite hårdare krav och att stämningen kanske inte är fullt lika myspysig som sfi-miljön som hon nyss lämnat. Kanske blir kontrasten för stor.

Våra finska vänner på Powertrain i Södertälje och den somaliska kvinnan lever onekligen i samma land ­ men de lever i skilda världar.

Tidningsläsare