Ur FRI INFORMATION:

Några kommuner har börjat satsar på etnisk äldrevård, d v s  spansktalande personal för äldre latinamerikaner, grekisktalande för åldrande greker o s v, men ingen tycks vara intresserad av att garantera svenskar vård i svensk miljö

I Sverige talas mer än hundra språk. Den exakta siffran är svår att fastställa bl a  beroende på var man drar gränsen mellan ett språk och dialektala varianter. För de flesta, emellertid, är det nog helt klart, att ju fler språk som talas i ett land desto större bör informationsproblemen bli, särskilt om nya språkgrupper tillåts bilda språkliga enklaver där de kan framleva utan att lära sig det officiella huvudspråket i landet.

För andra, t ex  vissa ministrar, är denna språkliga mångfald inte något problem, tvärtom "det är en enorm rikedom", heter det bl.a. i ett uttalande från den fronten

För många av våra äldre kan det dock visa sig vara en "rikedom" som inte med någon självklarhet gör livet lättare.

Så här säger en sjuksköterska i Dagens Nyheter angående situationen inom äldreomsorgen: "Jag är så trött. Vi sjuksköterskor kritiseras för att vi  inte tar ansvar för vården av de gamla. Men hur ska jag kunna leva upp till mitt ansvar när mina medarbetare inte har någon utbildning. Många kommer direkt från gatan. De kan knappt skriva sitt namn på timkorten. De flesta kan inte tala svenska. Det är detta som är problemet. Vem som helst kan jobba inom äldreomsorgen idag. Jag är själv utländsk," säger hon vidare, men det framgår av inlägget i övrigt att hon både behärskar sitt yrke och det svenska språket väl.

Sedan beskriver hon hur hon gång på gång måste undervisa personalen om vad som ingår i arbetsuppgifterna: borsta de gamlas tänder, smörja huden, fylla i vätskelistan etc. "När ska jag hinna med mitt eget arbete", säger hon. "Kommungubbarna har inte den ringaste aning om vad som sker, de kommer på besök på eftermiddagen då både förmiddags- och eftermiddagspersonalen är här. De boende ligger så dags. Det är så lugnt och fridfullt, bara röda mattan fattas!" Hon berättar sen vidare om små årsbudgetar och ständig underbemanning. Trots att hon är geriatrisk sjuksköterska och borde vara på rätt plats i livet så uppger hon att hon inte längre orkar. "Jag är helt slut och tänker övergå till annat yrke", avslutar hon.

Så ser det ut, inom det, i valtider i alla fall, omhuldade området "vård, skola och omsorg" när situationen beskrivs av någon som sett verkligheten. Detta mantra, "vård, skola och omsorg", som de senaste valen utslungats från såväl den största talartribun som minsta lastbilsflak, är tydligen bara en del i röstfiskets ädla konst.

Hur kan vi tillåta att delar av vår äldre befolkning skall behöva avsluta sina liv i en miljö där de knappt kan bli förstådda på sitt eget språk? Är detta en värdig behandling av våra äldre?

Naturligtvis inte, och i Göteborg, där dom tydligen har kloka politiker, har man också i ett äldreboende där numera infört språkkrav på den anställde ­ i spanska! Ja det rör sig alltså om ett, ska vi säga segregerat, boende, öppet enbart för spansktalande. I ett par artiklar i Dagens Nyheter behandlas det faktum att det numera på en del platser i landet byggs äldreboende för speciella språkgrupper. I exemplet från Göteborg får vi träffa en man från Chile som, efter att ha blivit änkling i Chile, nu som anhörig invandrat hit till Göteborg och där efter en tid fått plats i det spansktalande äldreboendet. Han är naturligtvis helnöjd med sin situation

Ingen kan väl ha något att erinra mot att det för vissa större språkgrupper som kommit hit som arbetskraftinvandrare eller flyktingar byggs äldreboende med personal som kan deras eget språk. Forskning visar ju också, att på äldre dar tenderar man att glömma ett eventuellt nytt språk som man lärt sig som vuxen. I vilket fall kommer vi ändå inte, i den rika språkflora vi har, att kunna tillgodose allas önskning om vård i livets slutskede på sitt eget språk, men visst finns det anledning att tycka att det är ynkedom att det finns äldreboenden där majoriteten kanske är svensktalande men där personalen, som i det exempel sjuksköterskan ovan anför, inte kan svenska. I sitt eget land borde det vara en rättighet att i livets slutskede få vård på sitt eget språk.

Belinda Olsson heter en av de nya unga krönikörerna i Aftonbladet. I sin krönika den 12 september i år tar hon upp de låga födelsetalen i Sverige. Hon gör ur feministisk synvinkel den analysen, att "jämställdheten ökar och kvinnor upplever att de har flera missions i livet, förutom barn, att förverkliga." Rubriken på hennes krönika är: "Det enda naturliga är att färre barn föds." Hon skriver vidare: "Importera arbetskraft då, om bekymret är att befolkningen minskar och det inte finns någon som är villig att torka rumporna på 40-talisterna när de blir gamla. Det står miljontals människor och bankar på Schengens murar. Låt dem komma in i stället."

Tyvärr verkar det som om även våra politiker tycks ha den uppfattningen att bara man kan torka någon i rumpan så är man kvalificerad för arbete inom äldreomsorgen. Säkert är det också så att många invandrare står utan jobb och skall på något sätt kvalificeras in i trygghetssystemen, och var är det lättare att göra detta än inom äldreomsorgen där arbetsgivaren, vårdtagaren, kanske är sängbunden och inte kastar sig på datorn och skriver någon insändare om förhållandena på hemmet. Kunskap, lämplighet att arbeta med sjuka, förmåga till empati etc. Glöm det! Kan du torka rumpan och är i behov av att kvala in på trygghetsmarknaden kan detta vara tillräckligt som kvalifikation. Så uppfattar jag situationen, men jag hoppas jag har fel.

Nu är läget inte helt hopplöst för den som vill få vård på sitt eget språk, i det här fallet svenska, i livets slutskede. Skanska håller på att bygga ett äldreboende där de garanterar att läkare och vårdpersonal talar "åtminstone skandinaviska". Kruxet är bara att det hela sker i Spanien och du måste lägga upp en miljon för en liten tvåa.

Bo Holmberg, f d  minister och numera landshövding i Södermanland, är ordförande för kommittén om vård i livets slutskede. Vid ett föredrag i Västerås sa han med eftertryck, apropå den dag han själv står inför faktum. "En sak har jag lärt mig. Jag tänker inte åka på vinst och förlust. Jag tänker ta reda på att de kan smärtlindring." Han indikerar då att inte alla kan få det, men han talar inte om vilka han tycker att det ska drabba. Bo Holmberg är ju en av dessa som varit politiker i hela sitt liv och som därför också, som en av många, får anses vara en delansvarig kreatör av det nya samhället, ett samhälle som han är rädd att ta del av. Men man kan förstå honom. Så här skriver signaturen Anna, som slutat på ett universitetssjukhus och börjat på ett kommunalt äldreboende, i en insändare i AB: "Jag var ju helt inställd på samma kvalitet, trots att jag bytte arbetsgivare. Jag hade fel. På mitt jobb fick de boende (ja, de heter så) inte den medicin de skulle ha. Omläggningar sköttes inte, vilket ledde till onödiga amputationer. De gamla fick inte smärtlindring och fick inte träffa läkare på flera veckor."

Så ser det ut i Sverige, "som ju är ett så rikt land", som det heter i andra sammanhang.

Tidningsläsare