Ur FRI INFORMATION:

Sydsvenska Dagbladet redovisade 20 - 21 november en kommunal enkät angående Malmöbors skäl att flytta ifrån den skånska metropolen. Föga förvånande för allmänheten men tydligen desto mer för tidningen och intervjuade politiker visade sig flertalet av de utflyttade som avgav personligt formulerade svar ange den höga invandrartätheten och den ökande brottsligheten (som man förknippade med invandringen) samt den dåliga skolmiljön som huvudskäl för flytten. Som ett av många exempel citerade Sydsvenskan en f d  Malmökvinna: "Tyvärr har invandrarantalet ökat till den gräns där jag känner att jag inte längre känner för Malmö. I samband med det ökar brotten och osäkerheten i min vardag. Jag är bara 35 år och vågar inte längre gå ut själv på kvällarna, ännu mindre släppa ut min dotter på Malmös gator. Har därför flyttat till ort där invandrarantalet är lika med nästan noll. Och jag måste säga att det är mycket lugnare och trevligare här."

Av de intervjuade partierna vågade endast Skånepartiet instämma med de f d  Malmöborna . Sveriges Pensionärers intresseparti erkände att man inom partiet inte vågar diskutera invandrarfrågor. Övriga partier ansåg den stora invandringen vara en fördel för Malmö. Med sådana politiker är det knappast förvånande att svenskarna röstar med fötterna, d v s  flyttar .

Inte ens i Malmö med dess ständiga Rosengårdsproblem är det politiskt tillåtet att diskutera invandringens sociala och ekonomiska problem. Som Fri Information berättade i föregående nummer har ledningen för Moderata Samlingspartiet beslutat att inte nominera Sten Andersson på partiets riksdagslista, trots att Sten Andersson tjänat partiet i många år och hamnat högt i provvalet och trots att han vid de senaste riksdagsvalen säkerligen gett moderaterna många extraröster. Sten Andersson är som bekant den ende av riksdagens 351 ledamöter som haft tillräckligt civilkurage för att offentligt kritisera den generösa asylpolitiken, det slappa beviljandet av uppehållstillstånd och medborgarskap och den misslyckade men allt dyrare integrationspolitiken.

Eftersom Sten Andersson inte nominerats och därför inte kommer att registreras på den moderata valsedeln, är det omöjligt att ens genom personval föra upp hans namn på en moderat valsedel. Man kan bara hoppas att något annat parti lyckas locka över Sten Andersson från moderaterna och ställa upp i höstens riksdagsval under ny partibeteckning. Sten Andersson behövs i riksdagen. Riksdagen behöver många fler Sten Andersson.

Under den allmänna motionstiden i september lämnade Sten Andersson in tre motioner inom asyl-, invandrar- och integrationspolitiken. De återges nedan:

Motion till riksdagen angående kostnaderna för asyl- och flyktingpolitiken (2001/02:Sf208)

Förslag till riksdagsbeslut: Riksdagen begär att regeringen återkommer med en skrivelse där man redovisar de totala kostnaderna och intäkterna för asyl- och flyktingpolitiken från 1985.

Motivering: Ett mycket debatterat ämne bland medborgarna är flyktingpolitiken. Många upplever denna som icke representativ för folkmajoriteten, vilket bekräftats i många attitydundersökningar. Dessutom finns det enligt min mening en bred uppslutning om att kostnaderna för asyl- och flyktingpolitiken inte fullt ut redovisas. Detta har inneburit att olika summor, många kanske felaktiga, figurerar i debatten. Det vore således av stort värde om korrekta kostnader redovisades. Tyvärr verkar det svårt att få gehör för detta.

Riksdagens revisorer, där flera riksdagspartier är representerade, nekade i juli 1997 att utreda flyktingpolitikens kostnader. Beslutet innebär i praktiken att riksdagen inte vill att svenska folket skall få uppgifter om kostnaderna i en mycket omstridd fråga. Politikerna debatterar gärna skatter, arbetslöshet, utbildning, EMU, sjukvård m.m. Det är i och för sig mycket viktiga frågor. Däremot är man i stort kollektivt emot att diskutera vår, jämfört med övriga västvärlden, unika flyktingpolitik. Att ämnet är mycket omdiskuterat och kritiserat bland väljarna, politikernas uppdragsgivare, verkar inte betyda något i sammanhanget.

En sammanställning från riksdagens utredningstjänst av attitydundersökningar sedan 1990 om svenska folkets åsikter avseende flyktingpolitiken visar nämligen att 70-75 procent är kritiska till den förda politiken. Många medborgare menar att flyktingpolitiken är orättvis, för dyr, att endast fåtalet asylbeviljade är politiska flyktingar enligt internationella konventioner. Man anser sig dagligen se bevis på en misslyckad politik, även om politiker och media gör en hel del för att dölja misstagen och misslyckandena.

Kritiken har givetvis inget med rasism eller främlingsfientlighet att göra, utan handlar om att många medborgare inte förstår varför Sverige skall klara det som andra EU-länder och övriga västvärlden inte anser sig kunna hantera.

Inget annat EU-land eller något parti av betydelse driver flyktingpolitiken i svensk riktning. Har alla andra fel? Vad har Sverige för unika förutsättningar som alla andra saknar? Majoriteten av asylsökande har erhållit asyl baserat på egna svenska regler, vars like saknas i Danmark, Finland, Norge och Tyskland. Inte kan väl våra närmaste grannländer beskyllas för rasism och främlingsfientlighet? Invandrarverkets statistik bekräftar uppgifterna avseende asylskäl och antal. Även i de riksdagspartier som vill behålla eller utöka nuvarande flyktingpolitik finns många kritiska sympatisörer. Detta nonchaleras av de politiker vilka föredrar att agera efter mottot: Kartan gäller före verkligheten.

I logikens namn borde de politiker och partier som försvarar nuvarande flyktingpolitik uppmana sina sympatisörer som är kritiska mot politiken att inte rösta på det egna partiet. Så kommer dock knappast att inträffa, ty då riskerar vissa politiker och partier få agera på annan arena än Sveriges riksdag. Någon måtta får det vara på principtrohet. Avslaget från riksdagsrevisorerna kan på goda grunder misstänkas bero på att flyktingpolitikens kostnader är provocerande höga och utmanande. Därför vill man inte offentliggöra dem. Om detta inträffat i en diktatur hade svenska politiker unisont talat om odemokratiskt beteende. I Sverige kallas det för en "demokratisk process".

En del svenska politiker visar i stället öppet förakt för demokrati, yttrandefrihet och väljare. Detta genom att ställa sig bakom "tyckaretablissemangets" och den självutnämnda åsiktspolisens rop och skall på uteslutning, yrkesförbud och akademisk ofrihet för offentliga personer, som för fram folkmajoritetens åsikter i flyktingfrågan. Agerandet vittnar om att behovet av kunskapslyft i ämnen som demokrati, etik och juridik finns även bland icke arbetslösa.

Det bör poängteras att kritik mot flyktingpolitiken inte skall riktas mot enskilda eller grupper av asylsökande eller asylbeviljade! Dessa har, vilket är naturligt och förståeligt, lyssnat på signaler om ett land i Norden med resurser som alla andra saknar. All kritik, och det finns mycken sådan, skall riktas mot ansvariga politiker, vilka tilltrott sig ha egenskaper som efter beslutens genomförande dessvärre inte vidimerats.

Våren 1997 skrev jag till riksdagens revisorer och framförde önskemål om att de skulle utreda kostnaderna för flyktingpolitiken. Min begäran baserades på kännedom om revisorernas resurser och kompetens. Jag ville självfallet inte ha uppgifter om Invandrarverkets budget, vilket brukar vara standardsvaret då frågan ställts till statsråd. Det jag ansåg borde utredas och offentliggöras var flyktingpolitikens totala kostnader i runda tal och givetvis även inkomsterna. Revisorerna svarade att de var tacksamma för min begäran. Däremot ville man inte utreda det jag begärde, utan hänvisade till tidigare utredningar.

Revisorernas avslag innebär att de myter och sägner som förekommer bland medborgarna om flyktingpolitikens kostnader får näring. Eller är det så att de kanske inte är myter och sägner, utan äger viss riktighet? Uppenbarligen finns kompetens för att utreda kostnaderna för asyl- och flyktingpolitiken från 1985 och framåt. Frågan blir: Vill man utreda? Om svaret blir nej, varför frågar sig säkert många. Agerandet från riksdagens revisorer, sanktionerat av riksdagspartierna, visar att i en fråga som djupt engagerar många medborgare skall dessa nonchaleras. Det är självklart så att riksdagsrevisorerna måste prioritera i sitt arbete. Men att man väljer bort en fråga som verkligen är omdiskuterad kan bara förvåna.

Enligt vissa politiker kostar flyktingpolitiken inget, utan ger i stället ekonomiskt överskott, även om storstädernas, t.ex. Malmös, kraftigt ökande kostnader för socialbidrag motsäger detta. Varför då inte tala om de stora ekonomiska och andra förtjänster flyktingpolitiken påstås innebära? En korrekt dokumentation om flyktingpolitikens påstådda ekonomiska vinster skulle givetvis punktera mycket av kritiken mot politiken. Är svaret att man varken vill eller vågar?

Stockholm den 21 september 2001

Sten Andersson (m)

Motion till riksdagen angående yttrandefriheten i Sverige (2001/02:K221)

Förslag till riksdagsbeslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att yttrandefrihet bör garanteras för alla.

Motivering: FN:s artiklar om mänskliga fri- och rättigheter garanterar, oavsett åsikt, yttrandefrihet för alla. Artiklarna skrevs av andra världskrigets segermakter (inklusive Sovjetunionen, där de förvisso aldrig tillämpades) i syfte att hindra uppkomsten av de totalitära ideologier som orsakade kriget. Beklagligt är att Sverige inte helt lever upp till nämnda artiklar.

FN:s artiklar innehåller ett moment 22 som i ett demokratiskt styrelseskick aldrig kan undvikas. Artiklarna ger nämligen yttrandefrihet även för förespråkare av de ideologier man avsåg bekämpa. Så måste det vara i en utvecklad demokrati. Tyvärr uppfyller Sverige inte det kriteriet.

För en tid sedan fälldes vid domstol en doktorand i Umeå därför att denna initierat ett föredrag vid stadens universitet om nazismen av en nazist. Även nazisten dömdes. Nuvarande lagstiftning innebär i praktiken, som i Umeåfallet, att de studenter som bevistade ovan nämnda föreläsning förklarades icke kompetenta att självständigt sortera bort och ta ställning till nazistiska budskap.

Domslutet är generande för Sverige som demokrati och vittnar om att samhället inte tilltror medborgarna förmåga till eget ställningstagande.

Enligt uppgift i media har vid Umeå universitet representanter för Nordkoreas ambassad tillåtits föreläsa utan att detta orsakat reaktioner.

Att nazismen skall bekämpas är förhoppningsvis de flesta medvetna om och det påståendet ifrågasätter få. Däremot är det förvånansvärt att kommunismen, mot bakgrund av lagstiftningen, tillåts agera utan inskränkningar trots att i den ideologins namn fler brott har begåtts mot mänskligheten jämfört med nazismen.

I ett demokratiskt samhälle som det svenska skall alla åsikter, även de mest extrema, tillåtas framföras. Det måste vara upp till varje medborgare att värdera budskapens bärighet. Yttrandefriheten får aldrig baseras på trender eller politikers tyckande då gränsdragningar mellan acceptabelt och inte acceptabelt aldrig får göras.

Lagstiftningen bör ändras i så måtto att FN:s regler om mänskliga fri- och rättigheter avseende åsikts- och yttrandefrihet till fullo levs upp till. Alla skall ha rätt att propagera för sin åsikt. Således bör såväl kommunister som nazister erhålla möjlighet att framföra sina ideologier utan att riskera bli dömda av domstol för detta.

Stockholm den 21 september 2001

Sten Andersson (m)

Motion till riksdagen angående utredning av ungdomsrån 2001/02:Ju219)

Förslag till riksdagsbeslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på en utredning av konsekvenser av ungdomsrån .

Motivering: De s.k. ungdomsrånen blir allt fler, och då framför allt i Stockholm, Göteborg, Malmö m.fl. större städer.

Mot bakgrund av det ökande antalet ungdomsrån - vilka dessutom blivit allt våldsammare och råare - och de sociala tragedier de för med sig, men också de ekonomiska följder de får för offren och för polis och samhället i övrigt, är det förvånansvärt tyst från politiker i frågan. Varför?

Är det så att "tystnaden" beror på att rånen, enligt uppgift från polis, advokater, tingsrätter och socialarbetare, för det mesta utförs av ungdomar med utländsk bakgrund?

Med all rätt begärs utredningar om orsak och verkan av våld mot kvinnor. I dessa fall råder det ingen tystnad från etablissemangets sida, vilket tyvärr och mycket förvånansvärt verkar vara fallet med ungdomsrån . Därför borde i logikens namn även ungdomsrånens konsekvenser utredas.

Stockholm den 21 september 2001

Sten Andersson (m)