Ur FRI INFORMATION:

"Dåliga siffror förbryllar moderaterna", skrev Svenska Dagbladet den 18 mars om partiets kräftgång i den ena opinionsmätningen efter den andra. Tidningen intervjuade partisekreteraren som höll det för troligt att moderaternas tillbakagång berodde på att den politiska debatten handlat så mycket om utrikespolitik, där Göran Persson fått dominera, och så litet om inrikespolitik som moderaterna vill driva.

För den vanlige väljaren är moderaternas tillbakagång inte alls förbryllande utan snarare helt logisk. Alla vet att en borgerlig valseger kommer att medföra en ännu mer generös invandringspolitik, det kommer att bli lättare att få såväl asyl som permanent uppehållstillstånd av s k  humanitära skäl. Dessutom kommer arbetskraftsinvandringen tillåtas att ta fart. Allt talar för att sådan politik är stick i stäv med önskemålen hos flertalet väljare.

Under det sena åttiotalet och under första åren av nittiotalet (läs: under Westerbergs partiledartid) var det framför allt folkpartiet som krävde högre invandring. Nu har denna pådrivande roll axlats av moderata samlingspartiet. Efter det att MUF, moderata ungdomsförbundet, drivit högljudda kampanjer om s k  amnesti för asylsökande med avvisningsbeslut, d v s  gömda, illegala invandrare, och fått med sig de andra partierna och ett antal moderata riksdagsledamöter, gav partiledningen vika.

I juli 2000 sade Bo Lundgren i sitt Simrishamnstal: "Om tio år drar Sverige stor nytta av att vara öppnare mot omvärlden. Var och en som har ett jobb i Sverige kan invandra fritt. Och den som flytt från krig och förtryck sitter inte fast i bidragsberoende utan är en del av det svenska samhället." I augusti 2001 hade han gått betydligt längre och sade i en intervju i Expressen att "de som fortfarande svävar i ovisshet efter sex månader automatiskt ska få vara kvar, om alla flyktingens papper är i ordning".  Han fortsatte: "Det skulle sannolikt innebära att några fler får stanna i Sverige... Och det ska vara flyktingens ord som väger tyngst".  Dåvarande migrationsministern Klingvall invände helt berättigat att eftersom flertalet asylsökande har oklara identitets- och resedokument tar det ofta mer än sex månader att fastställa om uppehållstillstånd är berättigat eller ej. Lundgren ändrade emellertid inte sin utsago, vilket innebär att moderaterna indirekt uppmuntrar de asylsökande att försvåra utredningen. Lyckas man hålla på i sex månader, har man uppehållstillståndet fixat.

Lundgrens uttalanden kombinerade med allt mer frekventa utspel från ungmoderaterna om öppna gränser och fri invandring har uppfattats av väljarna. Därför är det inte ägnat att förvåna att väljarna flyr moderaterna. Enligt opinionsmätningarna försvinner moderatväljarna i inte obetydlig utsträckning till socialdemokraterna, ett tidigare okänt fenomen. Säkert beror det mindre på Göran Perssons karisma eller skicklighet som debattör än på att man uppfattar socialdemokraterna som numera enda spärren mot fri invandring. Då glömmer man förstås att socialdemokraternas integrationspolitik är helt orealistisk. Regeringen öser hundratals miljoner över mer eller mindre vettlösa projekt, dömda att misslyckas. Därför vore det naturligare för skrämda moderatväljare att vända sig till sverigedemokraterna, men där har givetvis massmedias skräckskildringar sin betydelse.

Att moderaterna i provvalet valde att frysa ut Sten Andersson och placerade sin tidigare invandringspolitiske talesman, Gustaf von Essen, på icke valbar plats har med säkerhet bidragit till moderaternas ras i opinionsmätningarna. Men moderaterna fortsätter att skylla sin tillbakagång på Göran Persson samtidigt som de inhöstar beröm på Expressens ledarsida för den nya, generösa flykting- och invandrarpolitiken. Säkert trevligt med beröm, men det är inte ofarligt för ett parti att distansera sig från sina väljare. Det är inte ledarskribenter och andra journalister som ger moderaterna mandat i höstens val.