Ur FRI INFORMATION:

I Folket i Bild Kulturfront nr 3/2002 under rubriken "Hälften svensk, hälften vadå?" får vi möta 18-åriga Rahab i Tensta."Tensta är inte Sverige, Tensta är Irak", säger hon i ingressen till artikeln som på ett belysande sätt visar hur den typ av massinvandring som vi tillämpat de senaste decennierna i sig bär orsaken till den misslyckade integrationen som blivit följden.

Rahabs pappa flydde från Saddams regim för18 år sedan. När hon och hennes pappa samt en syster och storebror kom till Sverige bodde de till en början i Salem. Där var de nästan de enda invandrarbarnen i skolan och de kunde vara ute hur länge de ville på kvällarna utan att någon verkade bry sig. Rahabs pappa kände inte så många landsmän, han städade och lagade mat och Rahab menar att han anammade "den svenska stilen". Men när Rahab var elva år förändrades allt. Familjen flyttade till Tensta och fadern gifte om sig med en kusin från Irak. Familjen utökades i ett imponerande tempo med fyra halvsyskon, och alla bor dom nu tillsammans i en liten fyra. Det som i början såg ut att kunna bli ett exempel på lyckad integrering har nu vänts i dess motsats. I Salem anpassade sig Rahabs pappa till den nya kulturen och lärde sig ett nytt språk. Men sedan flytten till Tensta har han börjat glömma den svenska som han tidigare lärt sig. I Tensta skiljs han också alltmer från det svenska samhället. Rahab förklarar vidare att detta till stor del beror på att i Tensta finns många irakier som är mycket traditionsbundna och har stort inflytande på andra t ex. hennes far som blivit strängare. Hon berättar vidare om grannfamiljernas skvallrande och den bymentalitet som råder. Hennes styvmor bidrar också: "Min styvmor har inte fel i allt hon säger. Men hon kan inte det svenska samhället. Ända sedan hon kom hit för sju år sedan har hon fött barn, hon talar ingen svenska och hon påverkar pappa när hon säger att så här gör inte flickorna i Irak." Vidare säger Rabab: "Samtidigt har min svenska försämrats sedan jag flyttade till Tensta, jag glömmer ord och använder invandrarslang."

Rabab verkar ändå vara en bestämd flicka med vilja att smälta in i samhället utan att för den skull ge avkall på sitt dubbla kulturarv,  men hennes öde visar ändå hur en till en början lyckad integreringsprocess kan vändas till sin motsats när olika grupper får bilda enklaver där de kan isolera sig från det svenska samhället. Jag ser i och för sig inget unikt i att landsmän dras till varandra, men när det sker, som delvis skett i Sverige, för att undgå risken att integreras, då är det dags att protestera. Den viktigaste faktorn för integrering är ju att man lär sig språket.

I dagarna överlämnas ett betänkande, Mål i mun, från Kommittén för svenska språket. Förslaget skall, sägs det, ses mot bakgrund att engelskan får en starkare ställning och att Sverige blir mer mångspråkigt. Här talas nu upp mot 200 språk, och svenskan blir mer och mer ett andraspråk. I denna "rikedom" av språk uppstår också nya språk som bara behärskas i t ex det förortsområde där det uppstått. Vi har under överskådlig framtid skaffat oss informations- och kommunikationsproblem som kommer att påverka hela samhället. Hur ska en äldre, kanske hörselskadad på ett äldreboende kunna njuta av "språkrikedomen", frågar jag mig. De som åtminstone i monetär bemärkelse berikas av det hela är väl tolkarna som går gyllene tider till mötes. 

Nu lägger kommittén fram en idé om en språklag, vars första paragraf föreslås lyda: "Det svenska språket är huvudspråk i Sverige och landets officiella språk i internationella sammanhang."

Fem erkända minoritetsspråk i Sverige - finska, tornedalsfinska, romani, jiddisch och samiska - har lagstadgat skydd, men svenska språkets ställning har hittills betraktats som så självklar att ingen lagreglering har behövts. Konstigt, kan tyckas i ett land som utan motstycke i Europa frivilligt och under mycket kort tid förändrat folksammansättningen så att svenskan för en allt större del av befolkningen blivit ett andrahandsspråk som bara används när det är absolut nödvändigt.

Kommittén fastslår att svenskan skall vara samhällsbärande. Hotet från engelskan ses inte så allvarligt och skall inte motarbetas utan snarast ser man från kommitténs sida att ett parallellt språkbruk mellan engelskan och svenskan utvecklas. Det får väl anses vara en rimlig kompromiss. Svenskan är ju ett ytterst litet språk och om vi inte vill bli helt isolerade i en globaliserad värld så framstår ju goda kunskaper i engelska alltmer önskvärda. Och då menar jag goda, inte bara den gymnasieengelska som så många svenska turister konstaterat att inte ens engelsmännen behärskar. Själv skulle jag inte ha något emot att besitta goda kunskaper även i franska och spanska. Men viktigast trots allt är att vi har ett gemensamt språk som präglar vår vardag, och det är ju nästan sorgligt att det ska behöva till en lagstiftning för den saken. Engelskan används idag i allt högre grad i vetenskapliga sammanhang. Alla avhandlingar på våra universitet skrivs på engelska. Kommittén föreslår att åtminstone en sammanfattning av avhandlingen även skall finnas tillgänglig på svenska. I övrigt tror jag att hotet från engelskan på det vardagliga planet ändå är hanterbart. Oftast är det den tekniska utvecklingen som driver på denna. Tekniska innovationer som dyker upp på marknaden åtföljs av engelska beteckningar som inte alltid översätts eller helt enkelt används för att man av någon anledning tycker dom låter bättre än ett ord på ärans och hjältarnas språk. En del envisas med att använda engelska uttryck då de tycker att det i övrigt klena budskap de torgför får en mer intellektuell studs med några engelska uttryck. Fransmännen har gått mycket längre i ambitionen att skydda sitt språk utan att för den skull ha blivit alltför mycket beskyllda för nationalistiskt flum.

Men språket utgör också en viktig grund för demokratin. Ett bra språk ger möjlighet till makt, genom språket får vi nyckeln till vår historia. Språket ger oss en identitet och känslan av att sitta i samma båt, en viktig detalj när man ska bestämma åt vilket håll man ska ro. Vi får inte underskatta denna lilla detalj när vi studerar vår historia.

En lagstiftning om att svenskan skall vara huvudspråket i Sverige innebär ju inte att det plötsligt börjar pratas svenska på spelklubbarna i Rosengård och Hammarkullen. Här har vi skaffat oss sådana problem att jag inte är säker på att vi helt kommer att under överskådlig framtid lösa dem. Med stöd av de föreslagna lättnaderna i anhöriginvandringen kommer till dessa bostadsområden nya grupper, oftast lite äldre människor, som ju naturligtvis inte är särskilt motiverade att lära sig svenska, oavsett lag eller inte. Barnafödandet i områdena är på toppnivå, och allt talar för att antalet som inte behärskar svenska bara ökar.

Kanske kan jag med lagparagrafen i hand gå till bibliotekarien i Rosengård och begära att det åtminstone ska finnas en dagstidning på det statsbärande språket. Men hur vi ska komma tillrätta med det största hotet mot vårt språk, våra blåögda politiker, har kommittén inte några svar på.

Tidningsläsare