Ur FRI INFORMATION:

Om samhällets bristande intresse av att beivra brott mot medborgerlig frihet, om Ung Vänsters kopplingar till våldssekter och om rånluvevänsterns aktioner.

Så har valrörelsen börjat igen. Ja, inte den traditionella valrörelsen, den startar väl i slutet av juli. Men anarkister, s k  antifascister, syndikalister, marxister och diverse andra sekter inom avgrundsvänstern har startat sin verksamhet med moraliskt stöd av Vänsterpartiet och Ung Vänster och tyst medgivande av de övriga partierna. Vänsterriksdagsmannen Kalle Larsson har tillsammans med Ung Vänsters ordförande, Ali Esbati, uppmanat till aktiva störningar av vad de kallar extremhögern, d v s   invandringskritiker. Kalle Larsson som är ansvarig för den antirasistiska verksamheten har tillsammans med Expojournalisten Daniel Olsson get ut en 80-sidig pamflett med anvisningar hur "extrem-högerns" möten skall störas och förhindras genom exempelvis blockader. Visselkonserter föreslog Larsson och Esbati, när skriften presenterades för media. Naturligtvis tar man i skrift avstånd från våld, i verkligheten gäller något annat. T ex iakttogs Kalle Larsson vid de bitvis framgångsrika försöken att blockera Blågula Frågors möte i Medborgarhuset i Stockholm den 5 juni i år, där diverse s k antirasistiska element tillgrep våld. Bl a  skadades en äldre partistyrelseledamot i Sverigedemokraterna,.när hon av några vänsterslödder kastades utför en trappa. Flera möten i Sverigedemokraternas eller Blågula Frågors regi i Stockholm men även ute i landet har på liknande sätt saboterats av kretsarna kring Ung Vänster. Vänsterns bekännelse till demokratin är som alla vet endast läpparnas propaganda. I själva verket vill man i detalj styra vilken information svenskarna skall ha rätt till.

Sverigedemokraternas riksdagskandidat, Kenneth Sandberg, har vid två tillfällen under sommaren fått sitt hem vandaliserat genom stenkastning och klotter. Erfarenheterna från valrörelsen 1998 lär oss att detta förmodligen bara är början.

Fri Information skrev bl a  i nr 4 och 5, 1998 (om valrörelsen)  och i nr 3, 2001 (efter Göteborgskravallerna) om rånluvevänsterns framfart. Rikstäckande media har i stort varit moltysta, frånsett några smärre ledarstick i Dagens Nyheter. De sju nuvarande riksdagspartierna tiger, Eftersom partierna under ledning av den socialdemokratiske partisekreteraren Lars Stjernkvist kommit överens om att bilda gemensam front mot Sverigedemokraterna (källa Svenska Dagbladet 020605), kan man väl förmoda att rånluvevänsterns agerande vinner full uppskattning,

Som Fri Information påpekat i tidigare artiklar är trakasserierna mot invandringskritikerna definierade i Brottsbalkens kapitel 18 om högmålsbrott m m, närmare bestämt i § 5: "Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes­ eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings­ eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år." Brott mot medborgerlig frihet är således ett mycket allvarligt brott att döma av straffsatsen. Man kunde därför förvänta sig att polis och åklagare snabbt skulle ta itu med kränkningarna. Så är emellertid inte fallet. I vissa fall har polisen t o m vägrat att ta emot anmälan från brottsoffren, även från dem som utsatts för fysiskt våld. Ändå hade det varit enkelt för polisen att planlägga ingripanden. Två anarkisthemsidor på Internet, Indymedia och Motkraft, redogjorde före aktionerna hur man skulle stoppa invandringskritikernas möten.  Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att i polisens passivitet ana styrning ovanifrån, från exempelvis politiskt korrekta riks- och chefsåklagare, polismästare m fl.

Riksdagsman Sten Anderssons försök att få justitieminister Bodström att uttala ett fördömande av brott mot medborgerlig frihet misslyckades inte oväntat. I interpellationsdebatten den 27 maj sade justitieministern:

"Mötes- och demonstrationsfriheten är en fundamental del av vår demokrati. Därför är den också skyddad i regeringsformen och får inskränkas endast med hänsyn bl.a. till ordning och säkerhet eller till trafiken.

Det finns emellertid rättsliga instrument som ger polisen möjligheter att hindra ordningsstörningar i samband med demonstrationer. Personer som stör den allmänna ordningen kan i vissa fall med stöd av polislagen avvisas eller avlägsnas från en viss plats.

Frågor som rör demonstrationer utreds för närvarande av den kommitté, under ledning av förre statsministern Ingvar Carlsson, som tillsattes efter händelserna vid EU-toppmötet i Göteborg förra året. Utredningen ska redovisa sina slutsatser senast vid årsskiftet. Jag vill avvakta resultatet av den kommitténs arbete innan jag tar ställning till om ytterligare bestämmelser behövs när det gäller demonstrationer".

Vidare: "Jag tänker bara svara att vår lagstiftning gäller generellt, och jag tänker inte uttala mig om några enskilda händelser eller komma med några slags instruktioner för kommande möten. Det är inte och ska inte vara min uppgift. Jag hänvisar till den lagstiftning som vi har på det här området."

Ingen annan riksdagsledamot deltog i debatten, intresset för medborgerlig frihet tycks vara obefintligt bland 348 av riksdagens ledamöter. Sten Anderssons avslutade debatten med en tämligen träffsäker karakteristik av justitieministern; "Det var något av det sämsta svar som jag har hört. Jag vet vad det beror på och varför svaret är så tunt. Men jag tolkar det så att om människor skräms i väg av personer i rånarluvor som blåser i visselpipor för att störa det budskap som jag och andra vill framföra vid det möte som jag ska delta i morgon har Sveriges justitieminister i dag ingen kommentar. Det här kommer att ge demokratins dödgrävare råg i ryggen. Det gäller också en del andra som jag tror att Thomas Bodström innan valet inte bör underskatta".

Äntligen, mer än ett år efter Göteborgskravallerna, tycks det finnas en politisk majoritet för maskeringsförbud vid demonstrationer. Vänsterpartiet vill som väntat inte förbjuda de omhuldade rånarluvorna, och folkpartiet är tveksamt. Man ömmar för beslöjade muslimska kvinnor och deras demonstrationsrätt, minsann. Eftersom flertalet muslimska kvinnor i Sverige liksom i världen i övrigt inte bär ansiktstäckande slöja, borde det inte finnas anledning hänvisa till religionsfriheten. Svensk lag skall följas, även av muslimska kvinnor.

Som Fri Information berättade i nr  4, 1998, behandlade riksdagen i maj 1998 en motion om förbud mot rånarluvor och annan maskering vid demonstrationer. En enhällig riksdag avslog motionen. Uppenbarligen har åtminstone vissa riksdagsledamöter kommit på bättre tankar efter händelserna i Göteborg. Ett eventuellt framtida maskeringsförbud kommer emellertid inte att hindra rånluvevänsterns huliganism i årets valrörelse.