Ur FRI INFORMATION:

Lasermannen

En tendentiös och ohederlig bok

Historien om Lasermannen

När man först ser boken, väcker titeln förvåning. Lasermannen. En berättelse om Sverige (Ordfront förlag 2002). En bok om Lasermannen, en så udda och bisarr person, kan väl inte utge sig för att skildra Sverige. Man ganska snart under läsningen förstår man författarens, Gellert Tamas, intentioner. I Lasermannen. En berättelse om Sverige försöker nämligen Tamas bevisa att lasermannen var ett resultat av det rasistiska klimatet i Sverige och att John Ausonius styrdes främst av Ny demokratis budskap.

Redan i inledningarna

Redan de tre inledningarna anger tonen. Prolog på två sidor skildrar ett nynazistiskt möte på Hitlers födelsedag den 20 april. Stormvarning återger på en halv sida en ledare i Expressen den 27 maj 1991 angående Ny demokratis framgångar i opinionsmätningarna. Upptakt på likaså en halv sida citerar ett TT-telegram om ett brandbombsattentat i Heby i juli 1991. Ingen av de tre inledningarna har minsta anknytning till lasermannen John Ausonius, som startade sitt laserledda prickskytte i augusti 1991. Sin första fängelsedom fick han 1983 (upprepad misshandel, ofredande, bedrägeri m m ), och bankrånarkarriären påbörjades 1990. Ausonius var följaktligen etablerad kriminell långt innan Ny Demokrati var påtänkt.

En sorts historisk roman eller dramadokumentär?

Lasermannen. En berättelse om Sverige är inte en roman men inte heller ett renodlat reportage. Förmodligen är beteckningen dramadokumentär vad författaren skulle föredra. Dispositionen är minst sagt ryckig. Ungefär vartannat kapitel skildrar John Ausonius från uppväxten i det snart upplösta hemmet med en bitter mor och en promiskuös far, genom skoltiden och in i det kriminella livet. Han tycks någon gång i sena tonåren ha genomgått en personlighetsförändringfrån skötsam elev med ett par nära vänner till våldsbenägen, närmast paranoid ensamvarg med uttalat spelbegär och inga moraliska spärrar.

Mellan skildringarna av olika faser i Ausonius liv har författaren sprängt in referat av samhällsutvecklingen som den tolkas av Tamas och beskrivningar av polisens länge resultatlösa spaning efter lasermannen. Kring ett skelett av ovedersägliga fakta fantiserar författaren fritt, ungefär som i en historisk roman. Det ger snarast intryck av slentrianmässig detektivroman när författaren beskriver enskilda polisers tänkande och görande i vardagliga situationer t ex "Kriminalinspektör Stefan Bergqvist satt och fikade med sin kollega kriminalinspektör Ulf Sjöberg i polishusets kafeteria på andra våningen. De hade arbetat tillsent på fredag kväll med utredningen av mordförsöket på Heberson da Costa och återvände till polishuset nästa morgon efter bara några timmars sömn. Båda två kände att de behövde en stunds avkoppling från förhör, brottplatsundersökningar och alla andra sysslor som hörde en utredning till. Ulf Sjöberg försöket lätta upp stämningen med att dra en av sina många fräckisar" ( sid 102). En billig metod av Tamas att låtsas insiderinformation.

Vissa namn i boken är fingerade, andra inte. Författaren bryr sig emellertid inte om att berätta vilka namn som är påhittade, vilket är nonchalant mot läsaren. Man saknar också ett vettigt register.

Skuldbeläggning av Ny demokrati

Som genomgående tema i Lasermannen. En berättelse om Sverige informerar Tamas om Ny demokratis aktiviteter i anslutning till Ausonius olika brott, trots att ingen rimlig koppling finns. Författaren förstärker gärna den negativa bilden av Ny demokrati genom föraktfulla kommentarer om partiets ledande gestalter t ex: "Wachtmeister var klädd i en dubbelknäppt, oklanderligt blå kavaj. Ur vänster skjortficka stack en vit näsduk fram. Runt halsen hängde nydemokraternas partislips, pedantiskt välknuten som alltid. Greve Ian Melker Shering Wachtmeister, född på familjegodset Nääs på julafton år 1932, uppväxt på ett sörmländskt gods, företagsledare, miljonär, boende i en vindsvåning vid Observatorielunden i centrala Stockholm, medlem av Sveriges riksdag, greppade återigen mikrofonen. Hans röst gick nästan upp i falsett..." (sid 365).

Tamas saknar bevis

Tamas medger att han inte har några avgörande bevis för att det tidiga nittiotalets rasiststämplade brott inspirerades av Ny demokrati, men han vill inte avvisa sambandet: "Det är svårt att exakt veta hur och i vilken omfattning partier som Ny demokrati och Sverigedemokraterna, eller organisationer som VAM, bidrog till de stämningar som fick dessa unga män att ta steget till att kasta brandbomber mot förläggningar, aptera sprängladdningar eller bränna kors. Men faktum kvarstår. Det finns ett tydligt samband i tid mellan Ny demokratis framfart och framväxten av en ny sorts rasistiskt våld i Sverige" (sid 364). Däremot är Tamas säker på att just Ausonius fann sin inspiration hos Ny demokrati. I en intervju låter han lasermannen säga:

"Det var kanske inte så humant, det var kanske inte så mänskligt det jag gjorde, men de låg ändå litet i sakens natur. Jag menar ...nydemokraterna snackade ju också om att invandrarna skulle ut. Och Nazisterna. Dom brydde jag mig i och för sig inte så mycket om, dom hade jag inte så mycket gemensamt med.

Men ta Ny demokrati. Dom kom upp i tio procent på nolltid med sitt Sverige åt svenskarna och allt det där. Deras budskap gav mig en form av feedback, om man ser psykologiskt på det hela, till skillnad mot mina värdelösa handlingar med att bara kasta bort pengarna på spel, pengar som jag dessutom hade rånat mig till. Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende" ( sid 276).

Gellert Tamas vill inte inse att brottslingar (liksom för den delen många ostraffade medborgare) gärna vill skylla misstag och förseelser på andra. Bland grova brottslingar har det blivit status att hävda ett politiskt, ideologiskt motiv för illgärningarna. Malexandermördarna sade sig vara nationalsocialister, lasermannen påstod sig ta intryck av Ny demokrati. I vissa kretsar låter det mer imponerande än att erkänna sig vara vanlig bankrånare eller mördare. Tamas vill så gärna se lasermannen som ideologiskt medveten rasist. I stället har han faktiskt skildrat en uppenbart hjärnskadad, ytterst våldsfixerad och farlig person som i mycket liten utsträckning lät sig påverkas av andra.

I skildringen av det påstått rasistiska klimatet i Sverige drar sig Tamas inte för att räkna upp brott, t ex mordbränder, där massmedia initialt pekade ut nynazister eller andra förmenta rasister, trots att i flera fall de ansvariga visade sig vara asylinvandrade invandrare och i andra fall gärningsmännen aldrig avslöjades.

Visst har boken också förtjänster

Men visst finns det poänger i Tamas bok. Skildringen av lasermannens värnpliktstjänstgöring 1981 ­ 1982 ( sid 178 och följande) är snarast tragikomisk. Samtidigt som Ausonius, som då hette Stannerman , tjänstgjorde på Svea Livgarde var han - Försvarsmakten ovetande - inskriven för tvångsvård med frigång på Beckomberga och väntade på rättspsykiatrisk undersökning efter 27 postbedrägerier. När han gjort sig omöjlig på Svea Livgarde, omplacerades han till Kungliga Slottet! I vissa fall fungerar sekretessen mellan myndigheter vattentätt. Skildringen av Carl Bildts och Birgit Friggebos besök i Rinkeby den 5 februari 1992 är dråplig (sid 303 ­ 307).

Avslöjar Hasans vänner

Lasermannens sista offer, kioskägaren Hasan Zatara , fick livslånga, svåra hjärnskador, miste talförmågan och blev halvsidigt förlamad. En stödförening bildades under namnet Hasans vänner. Som framgår av reportage från s k antirasistiska manifestationer är föreningen fortfarande aktiv under sin ordförande, den grekiske kommunisten Jannis Konstantis , och har samverkat med bl a det våldsbenägna Antifascistisk Aktion, AFA i exempelvis Nätverket mot Rasism och i Göteborgskravallerna juni 2001. Till Tamas förtjänster hör att han granskat Hasans vänner och funnit att föreningen inte haft kontakt med Hasan Zatara sedan 1993 ( sid 361). Man använder alltså offrets namn i diverse aktioner utan minsta anknytning till lasermannens brott.

"Tio år efter skotten på Hägerstensåsen blir Hasan upprörd när han hör om föreningen som bär hans namn. Han kan inte tala, men visar tydligt sin ilska med minspel och gester. Hans näst äldste son Mahmod , som sedan några månader är anställd av kommunen för att sköta sin far, blir också arg: 'Ingen av dem har varit här på nästan tio år, de har inte ens hört av sig på telefon. Det är skitsnack att heta Hasans vänner när de inte ens orkar, eller vill, träffa honom.'

Mahmod Zatara har sin uppfattning klar: Han tycker att det är bra att opponera sig mot våld och rasism på gator och torg, men mitt i den ädla kampen med alla vackra ord och fraser verkar medlemmarna i föreningen ha glömt bort den grundläggande, mänskliga betydelsen av det namn som organisationen bär: Hasans vänner."

Senfärdig polis

Läsvärd är också Tamas redogörelse för hur polisen äntligen efter lasermannens 20 bankrån, ett mord och 11 mordförsök, lyckades gripa Ausonius. Det må vara läsaren tillåtet att tycka att polisen borde ha kunnat identifiera gärningsmannen långt tidigare, inte minst med tanke på att han var känt kriminell, hade avtjänat ett par fängelsestraff och betraktades som ytterst oberäknelig och våldsbenägen. Nu sållade man ut namnet efter genomgång av samtliga vita Nissan Micra hyrbilar av viss typmodell i Uppsala- och Stockholmsområdena, kopplingar till Palmeutredningen (Ausonius hade varit biografmaskinist på Grand men hade alibi för Palmemordet, eftersom han då befann sig i fängsligt förvar) och genomgång av alla s k cykelrån av Stockholmsbanker. Under spaningen mot Ausonius begick han sitt tjugonde bankrån och kunde gripas. Kopplingen till invandrarattentaten fick man genom den mirakulöst återfunna revolvern ­ efter den första halvan mord och mordförsök övergick Ausonius från gevär med lasersikte till revolver.

Naturligtvis hade man som läsare gärna sett en redogörelse för sannolikheten för att en fritidsfiskare från Lidingöbron skulle få napp på djupet på en islängd revolver. Krävs det 100 fritidsfiskare under 1 000 dagar för att upprepa prestationen, eller vilka är oddsen?

Kan med tvekan rekommenderas

Lasermannen. En berättelse om Sverige kan med tvekan rekommenderas till läsning. Den återger - förmodligen korrekt - väsentliga data i lasermannens liv och gärningar. Boken kan ses som ett porträtt av en ytterst udda och mycket farlig våldsbrottsling som kunde bedriva sin omfattande och grova brottslighet i stort sett ostört under ett decennium. Så långt är boken förmodligen en ganska realistisk skildring av bristerna i den svenska rättsstaten. Läsaren gör dock klokt i att kritiskt granska Tamas många försök att göra lasermannen till en ideologiskt medveten förgrundsgestalt i det förment rasistiska Sverige.

Eva Bergqvist