Ur FRI INFORMATION:

Stackars Sverige

Sedan oktober 2002 har Sverige en helt likriktad riksdag. De trehundrafyrtionio folkvalda utgör en homogen grupp. Ingen vågar eller vill antyda att en skärpning av utlänningslagen är nödvändig. Ingen vågar eller vill protestera mot den ständigt ökande strömmen asylsökare som infinner sig i Sverige, sedan andra EU-länder blivit betydligt mer restriktiva. Ingen vågar eller vill skärpa bestämmelserna för anhöriginvandring. Ingen vågar eller vill föreslå reformer ägnade att göra Sverige mindre attraktivt för framtida asylsökande. Ingen vågar eller vill föreslå att vi måste bekämpa det ökande asylfusket. Den enda opposition som gör sig hörd kommer från dem som vill öppna gränserna, göra flyktingpolitiken mer generös och införa fri arbetskraftsinvandring.

Svensk invandringspolitik fortsätter att vara unik.

De svenska riksdagsledamöterna är också, oavsett partifärg, helt överens om att integrationspolitiken har havererat och att detta så gott som uteslutande beror på brister från svensk sida och till nästan ingen del på invandrarna själva ­ möjligen undantagandes att de borde visa större flit i sina svenskstudier. Alla politiker är eniga om att ännu större resurser måste satsas på integrationsinsatser och att ännu fler skattemiljoner måste anslås till s k  utsatta områden och arbetsmarknadsreformer för att minska segregation och utanförskap.

Hela riksdagen är fullständigt enad i sitt avståndstagande mot debatt om de skyhöga kostnader och sociala problem som följt i massinvandringens spår. Möjligen kan man ta avstånd från patriarkala familjestrukturer i den s k  hederskulturen.

Mest enig av alla är integrationsminister Mona Sahlin som aldrig missar ett tillfälle att framträda i media och klaga på den "strukturella rasismen" och "vardagsrasismen" i Sverige. Sahlin fortsätter från förra regeringsperioden sina bisarra och föga genomtänkta utspel. Så har hon under hösten exempelvis ställt sig bakom yrkesförbud för lärare tillhörande sverigedemokraterna - men inte antytt motsvarande förbud för lärare tillhörande avgrundsvänstern eller egendomliga religiösa sekter. I SVT 24 den 22 november uppmanade Sahlin landets idrottsföreningar att ta väl hand om barn och ungdomar från asylsökande familjer, så att dessa efter verkställd av- eller utvisning uppträder som ambassadörer för Sverige och talar väl om svenskarna i sina hemländer. Tydligen vill Sahlin att Sverige skall ta emot fler asylsökande med eller utan asylskäl.

Problem som ökande herointillgång, gruppvåldtäkter, rån utförda av invandrargäng, våldsamma konflikter mellan invandrare av olika eller ofta samma nationalitet är helt bannlysta från den offentliga debatten. Ingen vill ta tag i invandrarynglingars hot mot lärare och andra elever, de frekventa hoten mot vittnen, trakasserierna av brottsoffer före, under och efter rättegångar. Ingen politiker är intresserad av varför ett stigande antal svenska ungdomar och äldre är rädda för att ensamma vistas utomhus i många områden. Ingen har några förslag om hur tull och polis trots bristande resurser skall kunna stävja den våg av inbrott och våld som utmärker brottslingar från de forna sovjetstaterna, bl a  Litauen.

Men svenska folket borde inte beklaga sig, vilket de gör. Ingen tvingade svenskarna att rösta på de redan etablerade riksdagspartierna, vilkas pläderingar för generösare invandringspolitik och fler dyrbara och utsiktslösa integrationsåtgärder var väl kända redan före valet. Ändå hade svenskarna och Sverige förtjänat bättre och framför allt modigare politiker.

Moderat kaospolitik

Efter valet har den politiska scenen dominerats av inre stridigheter inom främst moderaterna och socialdemokraterna, d v s  både hos förlorarna och vinnarna. Moderaterna förlorade stort, vilket förutspåddes i Fri Information augustinummer. Vad som också förutsades av Fri Information var att moderaterna aldrig skulle erkänna, möjligen inte ens inse, varför de rasat så stort i väljaropinionen. Naturligtvis bidrog TV-programmet Uppdrag Granskning rejält till den moderata förlusten. Inte därför att de smygfilmade politikerna tog avstånd från invandrings- och integrationspolitiken, tvärtom. I stället retade väljarna upp sig på att samma politiker efter avslöjandet inte vågade stå för vad de sagt. Den slutliga katastrofen var ledande moderaters totala fördömanden av dem som råkat uttrycka avvikande åsikt. Krav på avgångar och uteslutningar har varit ständigt återkommande. Och moderaterna har för avsikt att fortsätta på den inslagna vägen. I novembernumret av partitidningen Medborgaren påstås á propå valstugeincidenterna att man har "högt i tak - men inget utrymme för dubbelmoral" och "i det här läget duger det inte att invända att '70 procent av svenska folket egentligen tycker så' eller att delar av konversationen var menad att stanna mellan skål och vägg. Det väsentliga är att uttalandena inte ger uttryck för en moderat människosyn, utan för något annat". Moderata samlingspartiet strävar följaktligen efter att rekrytera väljare bland högt räknat 30 procent av svenska folket och då bland de 30 procenten som förutsätts sympatisera med den nya moderata invandrings- och invandrarpolitiken. Problemet är bara det, vilket moderaterna så småningom kommer att upptäcka, att dessa 30 procent i stor utsträckning är övertygade vänsterväljare.

Till bekymren med att avslöja och utesluta moderatmedlemmar med "fel" åsikter om invandring och integration kommer alldeles vanliga maktstrider som denna gång utkämpas för öppen ridå t ex  i Umeå, Malmö och Kristianstad. Den invandringsliberala moderatfalangen kring MUF och "flyktingombudet" Merit Wager (partilös) - som lika gärna samarbetar med folkpartister, vänsterpartister och miljöpartister - har emellertid onekligen stärkt sina positioner inom partiet samtidigt som de orsakat en förödande och pågående flykt av väljare.

Missledda folkpartiväljare

Möjligen anser sig folkpartiet liberalerna vara valets segrare sedan man närmast tredubblat sina väljare efter Leijonborgsutspel om att kunskaper i svenska skall krävas för svenskt medborgarskap. Genom den journalistiska vinklingen av det aktuella valtalet missade tyvärr väljarna att Leijonborg samtidigt krävde ökad invandring. De missledda väljarna lär bli än mer besvikna, när de tar del av några av motionerna från de nya folkpartiriksdagsmännen, t ex Mauricio Rojas som vill att svenskarna utöver det vanliga ulandsbiståndet skall betala 10 miljarder kr i skadestånd till tredje världens fattiga och Nyamko Sabuni (känd för att i en radiodebatt ha skrikit åt en meddebattör "Du är ett arrogant, respektlöst arsel") som vill att man skall kunna bli statsråd snabbare än efter 10 års svenskt medborgarskap. Inte heller får de nyblivna folkpartisterna någon tröst i partimotionen om liberal flyktingpolitik:

"Det är en skam att svensk flyktingpolitik blivit mer restriktiv. Sverige har under den socialdemokratiska regeringen infört en politik som är ett svek mot medmänsklighet och humanitet. Folkpartiet liberalerna ser som en av sina viktigaste uppgifter att ta strid för en ny human och solidarisk flyktingpolitik för Sverige och EU. Att värna asylrätten i Sverige och Europa måste vara utgångspunkten i svensk flyktingpolitik."

Socialdemokraterna och det kommunala upproret

De egentliga segrarna är förstås Göran Persson och socialdemokraterna som efter visst lirkande åter kunnat bilda regering med stöd av vänstern och miljöpartiet. Onekligen förvånar Perssons val av vissa statsråd, däremot fick Sahlin som väntat behålla integrationspolitiken. Det visar väl vilket ringa intresse Göran Persson ägnar den uppsjö av allvarliga ekonomiska och sociala problem som följt och följer i massinvandringens spår. Liksom moderaterna har socialdemokraterna under hösten ägnat sig åt att bekämpa varandra lokalt, mest uppmärksammat i Stockholm och Luleå. Inte heller inom socialdemokratin tillhör det vanligheterna att den smutsigaste byken tvättas inför öppen ridå.

Större bekymmer för regeringen Persson är på sikt det kommunala upproret. Allt fler kommuner vägrar att ta emot asylsökande eller utlänningar som beviljats uppehållstillstånd. Man hänvisar till att staten betalar för lite så att kommunen får ökade kostnader och att man inte har råd med den oundvikliga följdinvandringen av landsmän till de mottagna. Vad som för några år sedan ansågs som rasism från kommunföreträdare i Sjöbo och Vellinge är idag klara politiska ställningstaganden i t ex Malmö, Göteborg, Botkyrka, Hässleholm, Hylte, Gullspång, m fl  kommuner. Tidigare var det otänkbart för kommunalpolitiker att knysta om att "flyktingar" inte enbart är resurser. Nu talar kommunerna klartext, t ex  i Dagens Nyheter den 7 november där sju "tunga" socialdemokratiska kommunalråd ifrågasatte existensen av det kommunala självstyret och bl a skrev:

"Flyktingmottagandet är ett ytterligare exempel. Staten ger ett bidrag till kommunerna för flyktingmottagandet som beräknas räcka drygt tre år. I Norge och Danmark täcker staten motsvarande kostnader under fyra, fem år. Det nuvarande statsbidraget till flyktingmottagandet är helt otillräckligt. För att klara det viktiga integrationsarbetet krävs rejäla tillskott av resurser för att ordna flyktingarnas försörjning, praktikplatser och finansiera merkostnader i bland annat förskola och skola. Kommuner med ett stort antal flyktingar och invandrare lämnas i sticket av staten. De allra flesta av dessa kommuner saknar egna resurser för att leva upp till de höga ambitioner som gäller för integrationsarbetetpå den nationella nivån. Även på det här området kräver vi att staten tar ett tydligt finansiellt ansvar."

Än värre är att kommunstyrelseordförandena i Göteborg och Malmö kräver återgång till "hela Sverige-politiken" d v s att utlänningar med PUT under första året/ åren skall bosätta sig där myndigheterna bestämmer, annars förlorar de rätt till bidrag. I Expressen den 11 november hävdar Göran Johansson, kommunalråd, i Göteborg att många i socialdemokratins ledning ger honom rätt men att regeringen inte vågar ta beslut:

"De är rädda för opinionen och de är oroliga för alla debattsidor och alla professionella tyckare som kostar på sig att prata om "rasister", "kommunarrest" och Gud vet vad.

Jag är övertygad om att både vanligt folk och invandrarna själva tycker att det här är rätt. Tyvärr är det ju de opinionsbildare och professionella tyckarna i medierna som ofta bestämmer dagordningen. De påverkar beslutsfattarna. Men själva behöver de aldrig ta ansvar."

Så sant, så sant. På nästan alla punkter har utvecklingen blivit vad Fri Information och andra invandringskritiker förutspått och fruktat. Kanske hade vi ändå hoppats att etablissemanget vid det här laget skulle ha börjat ta sitt förnuft till fånga. Men tyvärr finns inga sådana indikationer.

Sverigedemokraterna och framtiden

Sverigedemokraterna är att gratulera till sin fyrdubbling av väljarstödet och de många nya kommunala mandaten. Inte helt oväntat misslyckades partiet även denna gång att ta sig in i riksdagen. Nu gäller det emellertid framtiden. Hur skall man lyckas samla invandringskritikerna i ett parti för att ge tillräcklig tyngd åt kraven på skärpta invandrings- och integrationslagar och återgång till ett svenskt Sverige i stället för det mångkulturella samhällsexperimentet? Frågan är om sverigedemokraterna ensamma i nuvarande partibildning har chans att förverkliga i framtiden vad man misslyckades med i valet 2002? Det är tveksamt om sverigedemokraterna lyckas attrahera tillräckliga skaror invandringskritiska borgerliga sympatisörer. Höstens val visade att missledda borgerliga väljare valde folkpartiet i stället för sverigedemokraterna, när man övergav moderaterna.

De sex olika förslag till principprogram som föreligger inför den sverigedemokratiska partistämman i mitten av december är välformulerade och innehåller mycket som borde attrahera väljare från höger till vänster. Borgerliga väljareskräms emellertid säkert bort av oenigheten kring exempelvis EU och kärnkraften och övertron på samhällets förutsättningar att reglera miljö, kollektivtrafik m m. Många ser sverigedemokraterna som ett parti med vänsterprofil. Förmodligen krävs även ett nationellt alternativ med borgerlig profil. Två nationella partier vore olyckligt, om rösterna splittras så att ingetdera partiet lyckas nå riksdagen. Kanske finns även i den nya vallagen kryphål som möjliggör valteknisk samverkan mellan två partier på sätt liknande när centern hjälpte kristdemokraterna till en riksdagsplats. Det skulle öppna för möjligheten att även svenska riksdagen i likhet med motsvarande församlingar i Danmark, Norge, Holland, Österrike, Italien m fl får representation av nationellt sinnade, invandringskritiska politiker.

Eva Bergqvist