Ur FRI INFORMATION:

Ingrid Björkman rapporterar från en intressant resa med en av de bussar som nästan varje vecka transporterar bosnier från Sverige till Sarajevo och åter. Resan gav bl a  tillfällen till intressanta samtal med medresenärerna som var övertygade om att FN betalar Sverige för att ta emot flyktingar och invandrare. Upplysta om att svenska skattebetalare står för hela notan ifrågasatte bosnierna svenskarnas motiv för denna generositet. Det svenska invandringspolitiska perspektivet föreföll många befängt, skriver Ingrid Björkman. Redan återflyttade bosnier förklarade att det svenska systemet inbjuder till exploatering.

I stort sett varje vecka året runt kör två dubbeldäckare tur och retur Stockholm ­ Sarajevo. Nyligen reste vi till Dubrovnic via Sarajevo med en sådan buss. Det var ett utmärkt sätt att resa: Priset var lågt, bussen bekväm och chaufförer och medpassagerare mycket trevliga och hjälpsamma. Ur högtalarna ljöd hela dagarna bosnisk folkmusik. Vi var de enda som inte kunde bosniska.

Under resans gång hade vi en rad intressanta samtal med våra medresenärer, samtal som öppnade för nya perspektiv. De berättade öppenhjärtigt om sin tillvaro i Sverige, om varför och hur ofta de reste "hem" och om varför de valt att bo i Sverige. Alla som vi talade med drömde om att återvända till en ekonomiskt tryggad tillvaro i Bosnien. Återvända med sin svenska ålderspension på fickan eller bli försörjda av sina barn som de hoppades skulle få välbetalda yrken efter utbildningen i Sverige. Sverige var ett bra land att bo i - men det var inte "hemma".

En utbredd uppfattning bland våra medpassagerare var att Sverige fick betalt av det internationella samfundet för att ta emot så många flyktingar och invandrare. Det var mycket svårt att övertyga dem om att det inte förhöll sig så. Det kunde ju inte vara möjligt att Sverige på egen hand kunde få fram de enorma summor som alla insåg att systemet måste kosta! Och vad fanns det egentligen för skäl för Sverige att dra på sig sådana kostnader? Att Sverige tog emot krigsflyktingar och förföljda människor så länge de behövde skydd, förstod man. Det gjorde alla länder, borde i varje fall göra. Men det svenska invandringspolitiska perspektivet föreföll för många helt befängt. Ändock utnyttjade de systemet. Och vem skulle inte göra det?

I Sarajevo träffade vi bosnier som redan flyttat tillbaka. De berättade hur de hade kunnat ordna ett ekonomiskt tryggat liv i hemlandet genom att leva på bidrag under Sverigetiden och samtidigt jobba svart (med allt från call back till städning). Det svenska systemet inbjöd till exploatering, förklarade de. Och handen på hjärtat: Hur skulle vi själva agera i en liknande situation?

Men de bosnier som aldrig lämnat sitt land, hur har de det? För några år sedan såg vi en gripande TV-dokumentär. "Pojken på flaket", tror jag den hette. Den visade hur en liten pojke skiljs från sin far i Srebrenica. Tillsammans med andra kvinnor och barn sätts pojken med sin mor och syster på ett lastbilsflak och förs bort från männen. Hans förtvivlade ansikte när pappan lämnas kvar har etsat sig fast i mitt minne.

Inte heller den svenske dokumentärfilmaren kunde glömma pojken på flaket. Några år senare letade han upp pojken som då hunnit bli 10 år och utvecklats till en fin liten grabb, harmonisk och intelligent. Han levde med sin mor och syster i djupaste fattigdom, hade inte ens skor. Han sörjde fortfarande sin pappa. Han drömde om att få studera till läkare. Men till det fanns inga pengar.

Vår politik, som egentligen är avsedd att bistå flyktingar, kommer i ytterst ringa utsträckning flyktingar till del. När den numera i praktiken huvudsakligen omfattar dem som söker bättre levnadsvillkor, borde den då inte i humanitetens namn komma de mest nödlidande till del? Men de som kommer hit är de som haft resurser att resa hit. Pojken på flaket och hans likar nås aldrig av vår hjälp.

Till hur många fler skulle inte hjälpen räcka, om den i stället gavs i hemlandet? Lägger man därtill våra medresenärers vittnesbörd om längtan till hemlandet, kan man med fog ifrågasätta nuvarande system.

FN:s flyktingkommissariat har utarbetat en "reintegration support"-strategi som kombinerar två syften: dels få igång utvecklingen i flyktingarnas fattiga och sargade hemländer, dels bistå dem som återvänder hem. Strategin innebär att uppehållstillstånden är tillfälliga och flyktingarna under flykttiden får lämplig utbildning. När de sedan inte längre behöver skydd, återvänder de och involveras till att börja med i hemlandets återuppbyggnad. Under den tiden avlönas de med biståndsmedel och kan då också bygga upp sin privata tillvaro.

Med "reintegration support"-strategin skulle gigantiska summor som nu anslås till svensk invandrings- och integrationspolitik i stället komma flyktingarnas hemland och därmed hela befolkningen till godo. Våra medresenärer var entusiastiska över strategin och menade att allt talade för en radikal förändring av nuvarande skeva och missbrukade system. Det skulle innebära en humanisering med följden att mångfalt flera - även de utblottade som pojken på flaket och hans lilla familj - finge hjälp och att människor inte tvingades lämna sitt hemland för att få det bättre ställt.

Ingrid Björkman

medförfattare till Flyktingpolitikens andra steg (SNS förlag)