Ur FRI INFORMATION:

Vardagsbrottslighet och respekt

En fråga som ofta kom upp på agendan under valdebatten var polisbristen. Vanliga människor upplever det som i det närmaste meningslöst att kontakta polisen, när de utsatts för något som man numera helt enkelt kallar vardagsbrottslighet, och som tydligen är något som vi bara skall vänja oss vid, t ex rån och överfall i tunnelbanan, inbrott, brott mot åldringar m m. Ingen polis finns att tillgå, i bästa fall kan man bli uppringd några veckor senare för att per telefon berätta om inbrottet, den stulna cykeln etc. Personalen på tunnelbanan, t.ex., protesterar mot polisindragningarna och det ökade våldet.

Bara några dagar efter valet inträffade i en Göteborgsskola ett kravalliknande tumult med våldsinslag mellan invandrargrupper. Nu fanns det plötsligt 40 poliser att sätta in för att stävja ordningen under ett par dagar. Och när ett par av ungdomarna intervjuades så sa dom något i stil med: "Det är skitsaker vi bråkar om, men det gäller att visa att man inte är en fegis som stiger åt sidan." Jag tillåter mig att vara fördomsfull och ser detta som ett resultat av nya kulturella mönster där framför allt pojkarna av sina fäder hela tiden hetsas till att i varje ögonblick se till att dom behandlas med respekt. Ordet respekt har ju har ju på senare år fått en helt annan innebörd än den fina som vi hade vant oss vi. Numera handlar det mera om skräck, rädsla och underkastelse och inte vördnad som tidigare låg i ordet. Än så länge har jag inte sett någon från vänstern förklara "incidenten" i Göteborg med den sedvanliga klyschan om klasstillhörighet.

Ansvar för självmordsförsök

En tid senare visades ett program på TV om flyktingförläggningen i Gimo. Ungdomar där hade utfört ett antal självmordsförsök. Tragiskt, javisst. Men att i ett sådant program inte med ett ord nämna föräldrars och flyktingadvokaters ansvar. Om inte i alla, så i många, fall har deras agerande stort inflytande och att en del försök har mera karaktären av utstuderad utpressning tror jag inte ens att vi behöver diskutera. Lika fullt är det ju tragiskt, men det är också tragiskt att 1 500 svenskar tar livet av sig årligen. Det är också tragiskt att detta förbigås med tystnad. Vi har en nollvision när det gäller trafiken men ingen på det här området.

Av en artikel i Västerbottens-Kuriren framgår att inte mindre än 30 ungdomar i Norrland tar livet av sig årligen. Och då är det inte "fejkade" självmordsförsök utan äkta vara där föräldrarna lämnas ensamma med sorgen, självförebråelserna och saknaden efter älskade barn. Tyvärr är det också så att detta sker främst i Norrlands inland och glesbygd och ofta kan relateras till andra problem som hög arbetslöshet, missbruksproblematik och allmän social rotlöshet. Dessa ungdomar är naturligtvis medvetna om att ett "försök" inte leder till någon lösning på problemen som ju finns kvar där vid uppvaknandet. För en flykting ligger däremot en hel del i potten, ett PUT för sig själv, sin familj kanske också släktingar och vänner.

I en annan artikel som behandlar situationen på flyktingförläggningen i Carlslund påstås att elva ungdomar har gjort självmordsförsök. Pojkarna, för det pojkar det handlar om, har många gånger genomfört de mest otroliga resor hit till Sverige, och jag är inte så blåögd att jag inte inser att dom också här snabbt skulle skaffa sig kunskap om vad som gäller för att öka chansen till uppehåll. Men detta är ju en het potatis som ingen vill ta i på riktigt, och att försöka gallra bort utpressning från desperation, depression eller sjukdom, ja vem är kapabel till det.

Som sagt, vi har problem själva i landet som skulle behöva en del uppmärksamhet, men där det inte finns några stora pengar för advokater och scoop för journalister att gotta sig i.

Snedfördelning av välfärden

Under valrörelsen trummades budskapet om den välmående nationen in, hur lyckligt lottade vi är osv. Men i en artikel i DN den 6:e okt, bara några veckor efter valet, framträdde en annan, och som jag ser det, ganska avslöjande bild av hur många har det. I den artikeln får vi möta Henrik och Irene Engström i Kristinehamn ­ Sveriges främsta högskattekommun. Enligt det nya pensionssystemet skall även den som bara har folkpension, i framtiden garantipension, betala skatt. Detta leder till, som läsaren förstår, orättvisor mellan personer med samma låga pension beroende på vilken kommunalskatt som tas ut i den kommunen pensionären bor i. I det här parets fall skulle det innebära en skillnad på 320 kr i månaden per person om de hade bott i Vellinge i stället för Kristinehamn. Ett betydande belopp för Henrik och Irene. Efter skatt har Irene lite drygt femtusen kronor att leva på i månaden. Hon har jobbat halvtid i butik i många år, men pensionen består huvudsakligen av folkpension. Henrik, som arbetat i Försvaret, har ATP och får ut ca åtta tusen kronor i månaden. Hela hans inkomst går till hyra och räkningar, och Irenes bekostar mat, bilen och övriga utgifter. "Vi kan ju inte unna oss något speciellt, inte", säger Irene. De är vana att leva sparsamt. Enkel hemlagad mat, några semesterresor är inte att tänka på och några nöjen, förutom Bingolotto på lördagarna, har de inte. Så ser situationen ut för ett par som, åtminstone på 50-talet när politiken fortfarande hade lite hederlighet över sig, hade kunnat figurera på en valaffisch som en mönsterfamilj. De har på sina inkomster förmått att bo i ett eget hus där de uppfostrat  tre söner som nu lämnat hemmet. Huset har sålts och nu bor dom i en trea på gångavstånd från centrum.

Men Sverige är ju som läsarna vet, fantastiskt. I en artikel i Västerbottens-Kuriren den 11:e juli får vi träffa en annan och annorlunda familj, nämligen familjen Bassami, kurder som kom till Sverige som kvotflyktingar från Iran för fem år sedan. De bor nu i en lägenhet i Ersboda i Umeå. I artikeln beskrivs familjens sommaraktiviteter: Att bada i Nydalasjön när det är soligt, att jobba på sin kolonilott när det är mulet och att titta på satellitkanaler och handla på stora affärer när det regnar är olika saker som familjen gör under sommaren. "Jag känner mig lycklig för att jag äger en kolonilott här. Annars skulle sommaren var tråkig för mig. Jag tycker inte det är kul att man bara ska bada, grilla, handla och titta på satellitkanaler", säger fadern Muzafar Bassamini. Muzafar är 51 år och tillbringar sin mesta tid på sin kolonilott, där han odlar allt möjligt. Han och hans fru läser svenska för invandrare. Paret har nio barn, varav två flyttat hemifrån. "Jag håller på och tar körkort och om jag lyckas med det kommer jag och familjen att åka på semester till södra Sverige nästa sommar", berättar han. Markwan, som är åtta, har egna planer. Han skulle vilja åka till Italien och träffa sin fotbollsidol Francesco Totti. Hans syster Parwin, tretton år, skulle vilja åka till sin, som hon säger, hemstad Sanandadaj. Där bodde hon tills hon var åtta och hon kommer ihåg hur vackert det var där. "Ibland när det är varmt cyklar vi hela familjen till Nydalasjön där barnen badar och vid solnedgången grillar vi vid stranden", berättar Muzafar Bassami. Men det händer att familjen är tvungen att gå till stranden tillsammans med frun i familjen, eftersom hon inte kan cykla. "Jag tycker inte om att bada och vill inte följa med familjen till badstranden. I stället vill jag gärna gå på Obs eller Maxi, för jag älskar att handla överhuvudtaget", berättar Saida Bassami.

Så kan livet också te sig för en familj. Är du som Muzafar, 51 år och fortfarande har sju barn hemma, varav det yngsta fyra år, behöver du inte, om du inte själv vill, bekymra dig för ekonomin, än mindre för boendet. Här är det skattebetalarna som får ta smällen. Det ser det sociala skyddsnätet till, vilket ju också framgår av artikeln. Körkort, bil, semesterresor, allt ligger inom räckhåll och under tiden kan de shoppa och glida runt i samhället när de inte stärker sin fysik på kolonilotten. Låt vara dock att de förmodligen har en viss närvaroplikt att delta i svenskundervisningen, där några lärare, som säkert älskar sitt jobb, gullar med dom och ser till att framstegen inte blir dramatiska, då försvinner ju elevunderlaget. I årets valrörelse hade nog familjen Bassami, bättre än familjen Engström i Kristinehamn, platsat som affischnamn och då som ett "skräckexempel" på hur illa vi tar hand om invandrarna. Att familjen Basssami, efter fem år i landet, och utan att ha satt sin fot på arbetsmarknaden med råge passerat familjen Engström som förmodligen tillbringat större delen av sitt liv där, är ju bara en av de saker som gör att Sverige är så fantastiskt ­ underligt.

Värdigt omhändertagande

När jag skriver det här debatterar Göran Johansson från Göteborg med Lars Leijonborg invandrarproblematiken i ett TV-program. Båda slår varandra i huvudet med repliken: "Vi vill kunna ta hand om invandrarna på ett värdigt sätt." Jag måste nypa mig i armen för att inse att jag är vaken. Nya batterier i hörapparaterna borgar för att jag inte hört fel heller. Lars "Lejon", som inte ens kan köpa sig en kostym utan konsulthjälp, försöker övertyga svenska folket om att bara han fick regera så skulle mottagande bli värdigt. Familjen Bassami klagar i alla fall inte på mottagandet, hela artikeln andas trygghet och harmoni, och familjen Bassamis tillvaro framstår för många som rena drömtillvaron. Odlandet av trevliga hobbies varvat med lite stärkande arbete på kolonilotten, vad kan man mer begära. Låt vara att dom kanske för att få sitt socialbidrag är tvungna att underkasta sig en viss närvaroplikt vid svenskundervisningen men säkert har sfi-lärarna en viss förståelse om dom måste "vila upp sig ibland".

Skulle man däremot fråga Lars om vad han vill göra för fattigpensionärerna så skulle han väl svara som uppfinnaren från Sundbyberg i Lorry: "Tänkte jag inte på".

Kollektiv demens?

I det riktiga Sundbyberg, kan jag dock meddela läsarna, har man tänkt en del på de äldre. Enligt en insändare i SvD den 29 november 2002 skriver en dotter som har sin mamma på ett demensboende: "För det första ska 6,6 tjänster dras in, det gör 1,5 tjänst på varje avdelning. På min mammas avdelning är det idag 4 heltidstjänster och 4 halvtidstjänster. De flesta boende där är rullstolsbundna. En tung avdelning." Vidare skriver hon om de rutiner som ska gälla framöver: "De gamla ska bli duschade 1 (en) gång var 14:e dag. De ska få möjlighet till utevistelse 1 (en) gång i halvåret, och de som inte kan ta sig upp ur sängarna själva ska få komma upp till lunch och får hjälpas i säng direkt efter middagen." Beslut om de här "förbättringarna" skall tas den 16 dec i år, meddelade föreståndaren för boendet till de anhöriga vid ett möte för en tid sedan.

Ja, vad säger man. Det är inte bara de äldre som drabbas av demens. Politikerna tycks ha drabbats av en kollektiv sådan. En iskall dusch var 14:e kanske kan vara något. Flyktinggömmare, skolbarn, präster och nunnor, här har Ni nya fantastiska möjligheter till empatiska demonstrationer. Eller är det så att empatin står i direkt korrelation till den publicistiska PR den kan inbringa den "empatiske.

Rätten att flytta...

Göran och Lars debatterar med anledning  av Göran och Ilmar Reepalus förslag om att flyktingar inte ska få obegränsad rätt att flytta dit de vill eller där de har sin släkt och vänner, oberoende av om de också kan få sin försörjning där. Den rätten påstås ju alla svenskar ha. Skulle med andra ord alla norrlänningar som lämnat sina föräldrar i Norrland och flyttat till arbetstillfällena i Mellansverige ha gjort det av egen fri vilja? Jag har sett gamla människor i Norrland gråta bittra tårar när deras söner och döttrar åkt söderut med vetskapen om att det nu kommer att dröja ett år, nästa semester, innan de får träffas igen. Jag känner tillräckligt många norrlänningar för att kunna påstå att de allra flesta skulle ha stannat kvar om dom haft möjlighet att försörja sig.

... och rätten att slippa flytta

Göran nämner ingenting om flyktingarnas eget ansvar varför jag ser mig nödsakad att påminna honom om vad Gert Svensson, DN, skrev i sina intressanta artiklar om Rosengård, och som jag tidigare relaterat till i Fri Information nr 56 "Rubrikernas rosengård ­ en muslimsk enklav". Där skriver han: "Invandrarna har det så bra i Rosengård att de inte vill flytta härifrån. Här slipper de att bli diskriminerade, och de behöver inte konfronteras med det främmande, svenska sättet att leva. Här kan deras barn bli goda muslimer."

Vidare intervjuas socialantropologen Aje Carlbom i artikeln och han säger: "Många flyttar hit för att slippa Sverige, för att skydda sig mot en hotfull omvärld. Här kan de leva utan arbete och utan att kunna svenska."

Fakta är att de flesta flyttlassen går till storstadsområdenas etniska enklaver. Många lämnar den mindre orten där en integrering och möjligheten till egen försörjning skulle vara större, men om integrering ses som ett hot så finns det invandrare som hellre lever på bidrag i en etnisk ren enklav än att dom försörjer sig själva. När de då trängs ihop i kanske för små lägenheter för sina stora barnkullar så är det i den politiska retoriken samhället som "inte tar hand om invandrarna på ett värdigt sätt", invandraren har naturligtvis ingen skuld i det hela.

Missnöjt affischnamn

Som jag skrev ovan så skulle på 50-talet familjen Engström i Kristinehamn kunnat vara idealfamiljen för en valaffisch, men i årets val ­ glöm det! Nej nu skulle det vara mångkulturellt med några svenska inslag. Så även i Umeå där sossarna satsade stort med bl.a. en ung invandrare från Somalia, Abdi Hanad, som affischnamn. Denne unge invandrare, 26 år, färsk SSU-are, ordförande för stadsdelsföreningen i Ersboda sedan ett par år, var förstanamn på en av fyra vallistor som socialdemokraterna lanserade i Umeå. Han blev den femte mest kryssade sossen i Umeå. Som listetta och med många personkryss förväntade sig Abdi en hyfsad utdelning när förtroendeposterna skulle delas ut. Han fick sista suppleantplatsen i socialnämnden. Abdi surade till och hoppade av partiet och ämnar sitta som vilde i fullmäktige. SSU surade, pliktskyldigast naturligtvis, Multinationella s-föreningen likaså. "Ska vi med invandrarbakgrund bara vara affischnamn? Vi går skolor och kurser och gör allt annat som krävs för att kunna arbeta politiskt. Det är viktigt att vi får känna oss delaktiga", säger fullmäktigeersättaren Bassam Achour i Folkbladet.

I en utförligare artikel i Västerbottens-Kuriren får vi en närmare presentation av Abdi Hanad. Där framgår att han kom till Sverige i december 1992. De två första åren tillbringade han på olika flyktingförläggningar i Värmland, Norrbotten och Uppland. Därefter fick han uppehållstillstånd och valde att bosätta sig i Umeå som han tyckte verkade vara en lämplig stad. Inom parentes kan jag väl säga att han i och med det drog en liten vinstlott. Många norrlänningar önskar också att dom hade möjlighet att bo i Umeå, och där ta del av den dynamik som finns i ett av Sveriges tillväxtområden. Efter ytterligare två år här så börjar han gymnasiet, industriell linje, svetsning, men dessförinnan hinner han med att åka ner till Kenya och träffa sin familj och för att gifta sig med sin barndomskärlek som kan komma till Sverige ett år senare tillsammans med deras då tre månaders baby. Man kan i alla fall inte påstå att Abdi Hanad tillägnat sig det svenska sättet att hantera familjebildning, d v s att först skaffa sig utbildning därefter om möjligt ett arbete, bostad och kanske barn. Under gymnasietiden utökas familjen och nu är han vid 26 års ålder redan fyrabarnsfar. Har han samma lättsinniga inställning till hur man med ansvar tar hand om en samhällsekonomi, ja då finns det all anledning att vara på sin vakt. Efter gymnasieutbildningen har han sedan fortsatt att läsa statskunskap en termin och tänker fortsätta med kulturgeografi. Allt detta sammantaget ger i alla fall mig intrycket av en person som måste ha ytterst begränsade erfarenheter av arbetslivet t ex.

Med sin svetsarutbildning skulle jag varmt rekommendera honom att söka sig till det yrket, mig veterligt finns det efterfrågan och han skulle plötsligt få en ny erfarenhet, känslan att bidra till sin familjs försörjning och vetskapen om att delaktighet inte bara innebär att får vara med och besluta utan också faktiskt att verkställa. Jag har själv 30 års erfarenhet av svetsning och industriellt arbete. Varje dag påminns jag om min delaktighet i samhällsbygget: värkande handled, utsliten nacke, hörapparater. Men det är väl inte den formen av delaktighet Abdi Hanad är ute efter kan jag gissa. Ekonomiprofessorn Sören Wibe (s) sa ju också i en intervju i turbulensen efter valet, om jag inte minns fel, att Abdi Hanad förmodligen utsatts för diskriminering. Och med en professors ord på att han utsatts för diskriminering behöver vi nog inte oroa oss för att han tänker ägna sitt liv åt, ska vi kalla det hederligt arbete.

En annan, avgående, s-profil i Umeå Harry Strandberg, som följaktligen inte behöver inlinda sitt tal i dimridåer av bomull, säger i en intervju i VK om Abdi: "Han är en tragisk figur som borde skaffa sig bättre rådgivare." Ja, vem som har rätt är väl omöjligt att säga, därom tvistar tydligen även Abdis partikamrater. Men jag tycker nog att sossarna  borde ha spelat med öppna kort när man lät Abdi toppa en lista och bli ett affischnamn, och klart och tydligt talat om att det delvis berodde på att man vill dra till sig invandrarnas röster, och därmed säkra maktinnehavet. Men för att få en ansvarsfull förtroendepost tycker jag nog att Abdi själv borde inse att ett liv i den svenska omhändertagarbranschen knappast ger den erfarenhet som åtminstone jag vill ha av mina förtroendevalda. Att han varit s-ordförande i invandrartäta stadsdelen Ersboda är naturligtvis en merit. Men i invandrartäta områden är det svårt att engagera folk politiskt vilket också gör att konkurrensen och kanske även då kompetensen tunnas ut. Att ha haft den positionen utesluter inte, men innebär heller inte med automatik, att jag räcker till när tunga poster skall fördelas.

Att Abdi utnyttjats i röstfiskets ädla konst är nog ställt utom allt tvivel, men har han blivit mer lurad an den fattigpensionär som av sina "vänner" hjälps att rösta på rätt parti, eller den sjuke som itutats att sjukvården står beredd när olyckan är framme, eller brottsoffret som itutats att vi lever i ett tryggt samhälle, eller föräldern som tror att barnen går i en skola där man åtminstone efter nio år ska kunna läsa en enklare text. Alla är dom lurade, så Abdi varför surar du? Många har det värre, betydligt värre än du ­ och inga direktkanaler till tidningsredaktionerna. Du har använts i något som kallas röstfiske. Du är inte ensam, inse det och vakna! I en artikel i SvD efter valet säger SSU-basen Mikael Damberg att: "Politiker med utländsk bakgrund måste stöttas och lyftas fram." På vems bekostnad frågar man sig, och exemplet i Umeå visar ju på att det också kan drivas in absurdum. Vi ska ha bra politiker i första hand, oavsett bakgrund (Den 9 december kunde Dagens Nyheter rapportera att Abdi Hanad lämnat socialdemokraterna för folkpartiet, red anm).

Boxning och integration

Problemen med integrationen blev i valet en sån stor fråga att nästan alla andra problem fick sopas under mattan. Efter valet har sport - TV haft en del inslag där de visat på sportens positiva inverkan för integrationen. Olika profiler som på ett eller annat sätt utmärkt sig i detta arbete presenteras. En av dessa är den i Malmö bosatte boxningstränaren Diabaté Dialy Mory, mest känd som "Dallas." Han sägs i programmet vara en tränare som ungdomarna ser upp till som ett manligt föredöme, och alltid påpekas också att han är troende, aktivt utövande muslim, och alltså ett föredöme för ungdomarna. Katarina Sjöberg avslutar programmet med att säga något i stil med: "Det skulle behövas fler som "Dallas" i Sverige." Nu har "Dallas"  även  tidigare presenterats i en hyllningsartikel i SvD där Katarina Swanberg går i clinch med boxningstränaren. Dallas får gott om utrymme i artikeln att sprida sina visdomsord om ungdomar. Tex: "Det är inte barnen som är besvärliga, det är vi gubbar och kärringar som är besvärliga. Eftersom vi inte ger barnen sanningen. Vi ljuger, slingrar oss, säger att allt är ok och att det ordnar sig. Men ingenting ordnar sig av sig självt. Man måste sätta sig ner och prata. Våga ställa krav. Tycker vi bara synd om barn får de ingen chans att ändra beteenden som är dåliga, destruktiva." Sådana klokskaper strör han omkring sig i artikeln.

Jag förstår bara inte vad det är för märkvärdigt med vad han säger och kan ta gift på att jag hört liknande resonemang  kring vilket fikabord som helst, men att det då inte upphöjts till rangen av högsta klokskap som det lätt blir när en sån megakändis som "Dallas" säger samma sak. Däremot kan ju ingen ta ifrån honom hans stora erfarenhet av att vara far. Han har tio barn med fyra olika kvinnor och här påminner jag mig om Gert Svenssons artikel  i DN om Rosengård där han skriver: "Varje muslimsk pojke uppfostras till att arbeta. Att försörja familjen är enligt islam en manlig plikt av samma dignitet som att be. Och familjen är i alla lägen överordnad individen. Det är först och främst i rollen som framgångsrik försörjare som mannen kan åtnjuta allmän respekt."  Vi vet att det föds för få barn i Sverige, och att föräldrarna upplever en ekonomisk stress som gör att de avstår från flera barn. Artikeln om "Dallas" ger i alla fall svar på frågan: Vilket arbete ska man ha för att kunna försörja låt säga 10 ­12 barn? Fritidsledarens!

Företagsamhet i Sveriges skyltfönster

Vi stannar kvar i Malmö som ju blivit det nya Sveriges skyltfönster. Men skyltfönstret skulle behöva putsas lite. I en artikel i Vestmanlands Läns Tidning angående skattefusket inom taxi i Malmö får vi oss följande till livs: Enligt Transport finns det i dag 850 registrerade taxibilar i Malmötrakten mot 270 före avregleringen 1990. Men så mycket har efterfrågan på taxiresor inte ökat och i den hårdare konkurrensen ökar fusket. Bara i Malmö undanhålls 300 miljoner kr årligen från skatt har Transport räknat ut. Taxiförarna i Malmö är inte bara de högst utbildade i landet, som retoriken brukar påskina, dom är ekonomiskt sinnade också. Observera att detta gäller den vita taxinäringen ­ sen har vi den svarta. "Den sämre insynen i taxibranschen har samtidigt minskat tryggheten för kunderna särskilt för de kvinnliga", säger Karin Svensson Smith (v) som tillsammans med fem partikamrater lämnat en motion till riksdagen med förslag på sanering av branschen.

Frisörnäringen i Malmö är också nästan helt internationaliserad, med enstaka svenska inslag, och i ett inslag i TV-nyheterna så framhölls att på mer än 90 % av salongerna förekom ekonomiska oegentligheter. Men även nya affärsidéer ser dagens ljus i vårt "skyltfönster." SvD hade i början av juni 2002 ett par artiklar om omfattande bedrägerier i samband med bilbränder i Malmö. "Bilbränder som affärsidé", var rubriken på en av artiklarna. Först köper kompisen den gamla risiga Opeln till kraftigt överpris. Sedan försäkras bilen till det nya värdet. Kort därefter brinner den upp. En fiffig, men bedräglig affärsidé som används flitigt i Malmö där 40 procent av bilarna som förstörts genom anlagda bränder bytt ägare senaste halvåret. På det här sättet har dessa "företagsamma" kunnat kvittera ut minst tio miljoner, enligt Göran Landin som kartlagt bakgrunden på samtliga anlagde bränder i Malmö under 1999-2001. Som exempel anger han en bil som köps för 2000 för att efter fyra dagar säljas vidare för 20000 varefter den strax oförklarligt brinner upp. Områden som Rosengård, Kroksbäck och Lindängen är särskilt utsatta. Varför artikelförfattaren använder just ordet utsatta kan man ju fråga sig. Kanske vill hon få läsarna att tro att det är Sjöboborna som åker in och sätter eld på Malmöbornas bilar.

Leijonborg - det mångkulturella experimentets överstepräst

Lagom till advent besökte enligt DN allas vår käre Lars Leijonborg "skyltfönstret", ingen julskyltning där är naturligtvis komplett utan det mångkulturella experimentets överstepräst på plats. Han är där för att tala lite förstånd med Ilmar Reepalu, som han anklagar för att "piska upp konflikter och främlingsfientliga stämningar som lite här och var pyr i vårt alltmer delade Sverige", sedan denne tillsammans med Göran Johansson ifrågasatt EBO-lagen (EBO = eget boende. Sedan 1 juli 1994 har asylsökande rätt att själva ordna bostad - vanligen hos släktingar - i stället för att bo på någon av migrationsverkets förläggningar, red anm). Han besöker även Rosengårdsskolan med 1000 elever, där 500 har arabiska som modersmål 200 albanska och, som en plump i protokollet, fyra st svenska. Under en timme möter han entusiastiska lärare som berättar hur de bär sig åt för att undervisa i en skola där det talas 35 språk och där ingen möter svenska utanför klassrummet. Lärarna som naturligtvis själva i stor utsträckning får undervisa på sitt eget språk kan trots sin entusiasm inte peka på några lysande resultat, 65 procent klarar inte kraven för att läsa vidare på gymnasiets nationella program.

Göran Persson som falsk jämlike

Susanne Strand, som är specialpedagog, säger om Rosengård: "För tio år sedan bodde det ganska många svenskar här. Men sedan EBO infördes för sex år sedan har de flyttat. I den här delen av Rosengård bor det nu 98 procent invandrare." Konstigt att svenskarna inte till fullo har förstått att uppskatta det mångkulturella samhällets fördelar, all politisk skolning till trots. Göran Persson förklarade ju en gång på frågan varför han inte bosatte sig i Rosengård: "Jag behövde en liten större lägenhet." Han fick det att låta som om han annars skulle ha kunnat tänka sig möjligheten att bo i Rosengård.

När Göran Persson, i TV 4, höll sitt tal till nationen efter valsegern la han huvudet på sned och förklarade att han inte ville ligga i en korridor på sjukhus om olyckan skulle vara framme. Han försökte inte framställa sig som den livstidsförsörjde mångmiljonär som han är, utan som en helt vanlig svensk som, om olyckan är framme, i resursbristens Sverige kan få ligga i en sjukhuskorridor, en risk som ju är alldeles uppenbar om hans motståndare skulle komma till makten. Hur många som lät sig luras av detta försök att göra sig till jämlike vill jag låta vara osagt. Jag orkade inte lyssna på hela talet och vet därför inte hur han avslutade det hela, men ska vi titta på resultatet av de senaste årens politik borde han ha avslutat talet med ett: "God natt Sverige!"

Tidningsläsare