Ur FRI INFORMATION:

Den 7 november godkände EU ytterligare inskränkningar i vår redan stympade yttrandefrihet. Nu handlar det om holocaust, förintelsen. Det är uppenbart att det finns baktankar med tilltaget.

Trots vissa nazisympatier i Sverige under kriget - eller kanske just därför - är Sveriges framfart mot nynazister rätt hysterisk. Frågan är om det inte har motsatt verkning. Barn och ungdomar finner det alltid spännande att provocera. I verkligheten är de styrande kanske nöjda med ungdomarnas reaktioner, eftersom det öppnar möjlighet för att gå vidare. År 2000 höll Sverige en Holocaustkonferens. Många svenskar frågade sig vad Sverige hade med Hitlers Holocaust att göra. Men det hade tydligen ett syfte.

Inspirerad av nämnda Holocaustkonferens bjöd riksåklagarämbetet in domare, åklagare och poliser från hela EU till ökat europeiskt samarbete mot nazistisk och rasistisk kriminalitet. Även EU-kandidatländerna Tjeckien och Polen samt Norge deltog. Mötet inleddes med en så kallad Holocaustfilm. Efter fyra dagars diskussioner enades man om att upprätta ett internt informationsnätverk och gå vidare med frågan.

Man framförde en rad krav till EU-kommissionen, EU-rådet och EU-länderna: effektivare utlämningsförfaranden, ökad direktkontakt mellan rättssystemen och intensifiering av kampen mot nazism och främlingsfientlighet. Man krävde att all information om avsändare och mottagare av e-post samt besök på hemsidor skulle registreras och bevaras så länge att rättssystemet kunde säkra bevismaterial för rasistisk och nazistisk kriminalitet. Dessutom skulle anonymiteten på Internet inskränkas.

Stordatorer med specialprogram kan censurera och filtrera enorma informationsmängder, och tekniken förbättras hela tiden.

Den franska riksåklagare François Cordier föreslår dessutom att man utnyttjar skattelagstiftningen till att slå ner på de Internetföretag som ger sina kunder för stor frihet på nätet.

Att stoppa information till stora befolkningsgrupper är ett välkänt maktmedel. De äldre påminns om krigets tyska störsändare. Enligt invandrarbladet Sesam (febr/mars 2001) finns det idag 45 länder där staten censurerar delar av informationsutbudet på Internet. Det handlar bland annat om länder som Azerbajdzjan, Burma, Iran, Irak, Libyen, Kazakstan, Kina, Kirgizistan, Kuba, Nordkorea, Saudiarabien, Sierra Leone, Sudan, Syrien, Tadzjikistan, Tunisien, Turkmenistan, Uzbekistan, Vietnam och Vitryssland.

Nu hör även EU dit.

Det rör sig inte om Hitlers vansinne. Det rör sig om införande av censur i massmedia och i privat kommunikation. Ett stopp för yttrandefriheten. Hur är det med de mänskliga rättigheterna? Hur är det med grundlagen? Hur kan vår regering gå med på detta?

Gertrud Galster