Ur FRI INFORMATION:

Per Albin ­ folkhemmets fader

Folkhemmets fader

Anders Isaksson:

Per Albin. IV: Landsfadern.

(Wahlström & Widstrand, 2000. 526 sidor).

Journalisten Anders Isaksson har med denna bok (femton år efter att band 1 gavs ut) avslutat sin förträffliga biografi omfattande 4 band, om Per Albin Hansson (1885-1946) som var socialdemokratisk statsminister från 1932 till 1946. Per Albin har mer än någon annan kommit att förkroppsliga det svenska folkhemmet. I likhet med den danske landsfadersgestalten. Stauning, kom han från anspråkslösa förhållanden samt hade en utpräglat anti-ideologisk och nykter syn på det politiska arbetet. En bordsdam frågade vid ett tillfälle hänfört, om inte statsministern levde ett fantastiskt liv, genom att fatta viktiga beslut, vara föremål för beundran o s v? Absolut inte, svarade Per Albin, politik är mitt arbete, punkt.

 

Det finns ett enormt svalg mellan vår tids förhärskande socialdemokratiska ideologer som vill förbättra hela världen, och Per Albin som uteslutande såg det som sin uppgift att tjäna hela det svenska folkets intressen. Just folk - det ord som inte ens så kallade konservativa törs bruka i dag. Per Albin siktade mot att gagna hela folket, vilket framgår av alla hans slagord: folksamling, folkhem, folkresning, folkets intressen o.s.v. Han talade direkt mot klassretoriken och sågs därför med misstro av sitt partis vänsterflygel. Klassandan är alltid osympatisk och frånstötande menade han, och det var folkstyrets uppgift att slå ihjäl den. Han underströk att demokrati inte rör sig om att ge arbetarklassen privilegier på andra bekostnad, eller i strid med gemensamma intressen. Tvärtom. 1929 skrev han att där klassbegreppet verkar avgränsande och isolerande, där öppnar istället folkbegreppet vägen till samarbete; där klassbegreppet lätt kan leda till försvagning av ansvaret för det som är, rättar folkbegreppet mer ansträngning på att tillgodose de maktresurser, som i samarbete kan göras fruktbara för att omedelbart lätta på trycket. Det kunde för Per Albin inte heller råda något tvivel om att folkbegreppet i den politiska kampen är samlande på ett helt annat sätt än klassbegreppet.

 

Som Isaksson skriver, gick Per Albins politik ut på att höja det vanliga folket, så att det blev "en adel i sitt eget rike", alla de hundratusentals arbetare, småbönder, tjänstemän, bud o.s.v., som sammanfattades i den gemenskap som enligt ett valplakat var "Vi som bygger landet". Isaksson påpekar att i sina strävanden för att skapa ett folkhem av nationen hade Per Albin samma grundläggande syn som konservativa, exempelvis professor Rudolf Kjellén (Sverigedemokraternas store idol).

Det har skrivits mängder av indignerat strunt om Sveriges ohyggligt stränga och rasideologiskt präglade utlänningspolitik under 1920- och 1930-talen. Alla samhällsinstitutioner präglades av detta tänkesätt, exempelvis lärde sig de värnpliktiga 1930 att "rasblandning med en icke likvärdig ras utgör en av de största farorna för ett högtstående folk." Men som Isaksson kommenterar: "I efterhand kan man se dessa föreställningar om den egna befolkningens - eller den egna rasens - supremati som välfärdspolitikens baksida, men dess bas var just föreställningen om nationen som ett folkhem eller en folkgemenskap. Nationen var, eller skulle bli, en samling av likar som förenades i sitt språk, sin kultur, sin religion, sin etik, sin moral och just därför kunde också de fattiga erövra status av värdiga mottagare av statens förmåner, ungefär som fattiga kusiner i en finare familj."

 

I Per Albins uttalanden finns det väl att märka inte några rasbiologiska inslag, hans nationalism var en flaggans, sinnets, folkstyrets, välståndets och familjens nationalism. Det uppbyggande av välfärdssamhället som han påbörjade under beteckningen folkhemmet, kunde endast förverkligas i ett land bakom säkra gränser, utan den globala, ideologiska självöverskattning som växte fram efter 1945, och konsoliderades under Olof Palme. Talande för skiftet i hela det moraliska klimatet är också socialdemokraternas sätt att förhålla sig till den yttersta vänsterflygeln; Per Albin såg kommunisterna som en våldsromantisk femte kolonn, direkt onda, bedrägliga människor, som han inte kunde ha något att göra med. Under 1980-talet försvann de sista resterna av detta socialdemokratiska avståndstagande till extremvänstern, och idag utgör de en okontroversiell samarbetspartner till regeringen. Alltså samma utveckling som ägt rum i Danmark. De oberörbara har i dag istället överallt blivit den så kallade "extremhögern", vars ideologiska kärna emellertid inte går att skilja från inställningen hos en klassisk socialdemokrat som Per Albin Hansson.

Peter Neerup Buhl