Ur FRI INFORMATION:

I en gemensam artikel i Svenska Dagbladet den 29 april 2003 skriver Ulf Adelsohn och Mats Hult "Dra in tillstånden för krogfuskarna." De båda herrarna innehar betydelsefulla poster i Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare, Ulf som ordförande och Mats som VD. Det som föranlett Ulf och Mats att gemensamt fatta pennan och skriva en artikel i SvD är att de i sin tur läst ett par andra artiklar, en i SvD, en annan i UNT (Upsala Nya Tidning) om tillståndet i deras bransch. Jag har läst alla tre artiklarna och är inte det minsta förvånad över innehållet.

Vi börjar med artikeln i SvD den 22 april 2003 där journalisten Pär Rönnberg och servitrisen Kathy Shamari under rubriken "Svartjobben kan svältas ut" konstaterar att svartjobben totalt sett "blåser" svenska staten på mångmiljardbelopp i uteblivna skatteintäkter. De beskriver också arbetsvillkoren för en svartjobbande servitör: Anställningstryggheten i form av uppsägningstid är i bästa fall fem minuter. Arbetsschemat fastställs ofta några timmar i förväg via mobilen, och den som inte infinner sig, när arbetsgivaren kallar, får det hett om öronen. Lönerna är långt från avtalsenliga.

I sin personalrekrytering får dessa oseriösa krögare hjälp från, kan tyckas, oväntat håll, Ams. Telefonförfrågningar till ett drygt halvdussin av de mindre krogar i Stockholmstrakten, som med hjälp av Ams elektroniska platsbank sökte serveringspersonal i slutet av förra året, visade att alla ansåg svart timlön vara den gällande löneformen. Men vi uppehåller oss inte längre vid denna artikel utan konstaterar bara att artikelförfattarna föreslår en certifiering av krogföretagen. Utan certifikat, som visar att krogen är seriös och inte någon skumraskaffär, erhåller inte heller krogen något serveringstillstånd.

Jag vågar inte ha någon uppfattning om realismen i förslaget och går vidare till nästa artikel, den i UNT.

I Uppsala finns 200 krogar med serveringstillstånd. UNT har granskat deklarationerna för 76 slumpvis utvalda krogägare, såväl pizzerior som dansrestauranger ingår. Däremot har man uteslutit de stora hotellkedjorna.

Tre av fyra krogägare redovisade lägre inkomster än vad en diskare har i minimilön. 54 procent av krogägarna hade en beskattningsbar årsinkomst under 100 000 kronor.

En intressant jämförelse är ju att en diskare med minimilön ska komma upp till 150 000 kr i årslön.

En av krogägarna i undersökningen, en 46-åring som driver en välrenommerad restaurang i centrala Uppsala med många representationskunder, redovisar för de två senaste åren löjligt låga inkomster. Ena året 2 500 kr, det andra 11 100 kr. "Jag har mat på krogen och bor gratis hos min dotter. Men visst är det svårt att leva på så små inkomster. Fast jag har en stor släkt och från dem får jag lite bidrag här och lite bidrag där. Man klarar sig", säger han.

Den 34-åring som 2001 drev en av Uppsalas största nöjesställen var betydligt framgångsrikare. Han lyckades komma upp i en inkomst på 55 800 kr. Han säger att siffrorna som finns registrerade på skattemyndigheten omöjligt kan stämma. Han driver idag en annan krog och vill inte ge några kommentarer. "Det är befängt att fråga om mina inkomster", säger han.

Men båda dessa krögare är i gott sällskap. Inte mindre än 76 procent av krogägarna i UNT:s undersökning hade en lägre beskattningsbar inkomst än 200 000 kronor om året.

En viss försiktighet vid bedömningen av svarta inkomster är dock på sin plats. Skattereglerna ger möjlighet till sänkning av deklarerade inkomster under en period. Krogägaren kan även ha tagit lån som han lever på under en tid. Men totalt sett bekräftar UNT:s undersökning vad jag tror gemene man för länge sen insett: Krogbranschen är en soppa. Liksom en del andra branscher där kontantbetalning tillämpas. Frisörer och taxi tillhör samma kategorier av näringar, som i andra artiklar i olika tidningar, har beskrivits ha samma problem som krogbranschen.

Lennart Berg, som arbetar med analyser vid ekobrottsmyndigheten i Stockholm, säger: "Aktörerna redovisar ofta låga inkomster, de vet att myndigheterna har svårt att kontrollera dem. Vi brukar säga att de betalar skatt efter vilja. De skattebetalare som sköter sig får bekosta de fuskande personernas sjukvård, skolgång för deras barn etc. Andra får helt enkelt betala mer i skatt för att kommunerna ska gå runt."

Eftersom de här personerna redovisar så låga inkomster blir de också ofta berättigade till socialbidrag och bostadsbidrag.

De här två artiklarna fick alltså Ulf Adelsohn och Mats Hult att reagera. Så här skriver de bl.a.:

"För oss som företräder 4 000 svenska hotell och restauranger är det givetvis dystert att se rapporter som den i UNT. Men vi är samtidigt glada över att problemet uppmärksammas, på såväl debatt- som nyhetsplats.

De allra flesta av våra medlemmar sköter sig klanderfritt och är oerhört trötta på att konkurrera med oseriösa företagare som anställer svart arbetskraft, installerar manipulerande kassaapparater, hanterar smuggelsprit och struntar i regler kring hygien och anställningsvillkor. Dessa ansträngningar att komma undan lagen blir nämligen konkurrensfördelar, där den oseriösa krogen kan pressa priserna kraftigt. Och kunden efterfrågar i regel inte ärligt hanterad mat och dryck, utan ser först och främst till priset."

De skriver vidare att dessa förhållanden inte bara snedvrider konkurrensen utan även urholkar förtroendet för branschen som helhet.

Nu är ju Ulf och Mats toppar i ett förbund som innefattar såväl hotell som restauranger, men jag undrar hur det skulle se ut, om man enbart studerade restaurangerna. Troligen rena mörkret.

Att det, även hotellen inräknat, ändå är ganska dystert framgår av deras slutmening i artikeln som lyder: "våra medlemmar är evinnerligt trötta på den skeva konkurrensen från fuskare i branschen. De vill göra rätt för sig, men tyvärr tycks snart ohederlighet vara enda sättet att konkurrera på lika villkor. Detta måste få en ände!"

Ulf och Mats tycker säkert att de kan slå sig till ro, nu när de har skrivit en, som de förmodligen tycker, kraftfull artikel mot fifflet i branschen. Hur mycket en sån artikel är värd kan man ju ana sig till när den så kallade Branschutredningen redan 1997 fastslog att skattefifflet i så kallade kontantbranscher som taxi, frisör- och restaurangbranscherna innebar ett skattebortfall för statskassan på 50 miljarder årligen ­ och inget har hänt, i stort sett.

Mer än varannan klippning inom frisörbranschen är svart. Varannan frisörföretagare deklarerar en årsinkomst på mindre än 100 000 samtidigt som genomsnittslönen för anställda frisörer är dubbelt så hög. Åke Berggren, förhandlingschef på branschorganisationen Sveriges frisörföretagare, sa en gång i en tidningsintervju. "Konkurrensen i frisörbranschen har ökat kraftigt de senaste åren. Det beror bland annat på att samhället frikostigt delar ut starta eget-bidrag. Det finns idag 20 000 personer som arbetar inom frisörbranschen. Det innebär att vi skulle behöva en befolkning på 20 miljoner invånare för att klara en rimlig lönsamhet på ett hederligt sätt."

Det jag reagerar på, är att ingen av artiklarna med så mycket som en enda stavelse, så när som på Åke Berggrens uttalande, försöker sig på någon liten analys till varför det har kunnat bli på det har sättet. Varför ställer sig ingen frågan varför man för 30 år sedan, på krogen, inte behövde efterfråga ärligt hanterad mat och dryck utan kunde ta för givet att så var fallet. Vid de razzior som myndigheterna i Stockholm ibland utför brukar häpnadsväckande förhållanden komma i dagen. Eller vad sägs om kycklingfiléer som låg direkt på golvet för upptining, endast någon meter från utlagt råttgift? För att nu bara ta ett exempel på snusket i branschen. Bon Appétit!

Hade Ulf och Mats väntat några dagar till med att skriva sin debattartikel hade de kunnat få hjälp i sin analys från en del andra artiklar.

I DN den 6 maj kan vi läsa att minst sex personer på senare tid dödats i uppgörelser i den undre världen, där utländska syndikat gör allt för att kunna kontrollera t ex krognäringen ­ och det är inte för att göra den vit. Endast turen har räddat allmänheten från att drabbas av skador när dessa grupper gör upp sina affärer på ett för oss osvenskt sätt. Ett av de senaste offren var en 54-åring född i Jugoslavien och av länskriminalen ansedd som en av toppmännen i Stockholms undre värld, men naturligtvis aldrig dömd. Han sätts i samband med den enorma cigarett- och spritsmugglingen från forna Jugoslavien. Och för att få avsättning för dessa produkter sitter det ju inte i vägen att inneha ett visst inflytande över krogbranschen. I några tidningsuttalanden försökte hans bror få honom att framstå som en ängel som var emot allt våld. Nu skulle han dessutom öppna en boxningsklubb i Skärholmen. Där borde ju Mona Sahlin ha sett en chans att få delta i öppningsfestligheterna. Hon som så väl vet hur mycket boxningen betyder ute bland förortens ungdomar. Ett positivt exempel med en lyckad invandrare som ägare hade ju inte heller varit fel. Som dessutom skulle ha kunnat vara ett föredöme för ungdomarna där han åkte omkring i sin bepansrade Mercedes. Synd att Mona gick miste om den godbiten.

Det jag vill ha sagt är att en hel del av problemen i krogbranschen definitivt har att göra med den huvudlösa invandringspolitiken vi haft de senaste decennierna. Många av krogarna ligger i dag i händerna på nya svenskar, många från kulturer där familjen och gruppen är det absolut primära och samhället utanför något som det är fritt fram att försöka skinna så mycket som möjligt. Ja, även landsmän utanför den egna familjen. Illegala invandrare som arbetar svart hos någon mindre nogräknad landsman har bittert fått erfara vad som händer, när han begär den utlovade lönen. Då ringer krogägaren och tipsar myndigheterna om att "Hassan" finns här, varefter "Hassan" utvisas ur landet, och krogägaren fiskar efter ny arbetskraft vid våra flyktingförläggningar. Empati brukar inte alltid vara kännetecknande för de här människorna. Ja, numera behöver han inte ens gå till en flyktingförläggning. Oseriösa bemanningsföretag förser krogägaren med en illegal invandrare eller asylant. Restaurangägaren anställer honom "i god tro" och visar upp en förvånad min, när det visar sig att den anställde saknar såväl arbets- som uppehållstillstånd. En förvånad min uppvisar även Migrationsverket, som "inte hade en aning om" att asylanten hade inkomster och följaktligen betalat ut fullt bidrag, baserat på den asylsökandes egna uppgifter om inkomst och egna medel.

Hur skulle det vara om Ulf Adelsohn och hans kompis Mats Hult tog färjan till Finland för ett studiebesök? En insides tvåbäddshytt brukar gå att få till överkomligt pris, och vandrarhemmen i Helsingforsområdet håller bra standard. Båda är väl kostnadsmedvetna antar jag, även med andras pengar. Där skulle de ju kunna studera, om t ex  krognäringen fortfarande kontrolleras av finländska intressen. Hur är konkurrensen, hur är prisbilden? Hur är etiken, startar man t ex en restaurang för att bygga upp ett företag och trygga sin egen och familjens framtid, eller är målet att "konka" efter en tid, sälja till en bulvan, "konka" igen för att sen lämna landet? Det skulle vara intressant att veta. Det skulle förvåna mig om tillståndet där är lika nedslående som här.

Men varför göra sig sådant besvär, nu har de ju skrivit en artikel som inte retar någon, inte kommer att leda till någon åtgärd, men som kommer att ge dem ett existensberättigande och patos som samhällsengagerade. Såpan hålls vid liv.

Tidningsläsare