Ur FRI INFORMATION:

Det går numera inte att öppna en publikation utan att bli utsatt för det mångkulturella smörgåsbordets välsignelser. Eller snarare hur illa vi tar hand om råvarorna till detta mångkulturella smörgåsbord, vår framtida välståndsgenerator.

Som sjukpensionär har jag av naturliga skäl vägarna förbi apoteket ibland. Nej inte det apoteket, utan apoteket där man får sin legalt förskrivna drogdos , oftast i pillerform. Jag tillhör dessbättre den skara som fortfarande har råd att lösa ut min ranson.

Medan man väntar på sin tur kan man där förlusta sig med att studera gratispublikationen Apoteket. I nr 2, 2003 kan man läsa en artikel om just våra nya välståndsgeneratorer. Ni vet de som i politisk retorik beskrivs som så initiativrika, välutbildade, flexibla, språkkunniga och enormt hungriga att få hjälpa till i samhällsbygget. Bara vi ville ge dom   möjligheten .

I artikeln beskrivs det senaste i gullet med dessa nysvenskar. Så här skriver man: "Uppsala kommun tar varje år emot ett stort antal invandrare. Många av dessa har olika hälsoproblem, exempelvis högt blodtryck, spänningsvärk, fibromyalgi, övervikt och diabetes. Kvinnorna är ofta särskilt drabbade av ohälsa. Detta påverkar dem också i deras föräldraroll och kan få negativa konsekvenser för barnens hälsa. Detta ledde till att många kvinnor hade svårt följa med i undervisningen i svenska för invandrare (SFI-undervisningen). En idé växte då fram hos dem som arbetade med invandrarnas introduktion och integration i det svenska samhället: Skulle man inte kunna kombinera hälsofrämjande aktiviteter med SFI-undervisningen?"

Redan här får man sig ju en funderare. De ovan uppräknade hälsoproblemen är väl inget ovanligt hos befolkningen i allmänhet. Hur många känner inte någon med övervikt och kanske vidhängande förhöjt blodtryck ­ och som arbetar heltid och kanske mer ändå. När- eller snarare frånvaron på SFI-kurserna har ju ständigt varit ett problem, men här har nu  branschen (omhändertagandebranschen) hittat en förklaringsmodell som passar dess syften och som kan generera inkomster åt de anställda. Uppfinningsrikedomen, eller kreativiteten för att utrycka sig lite elegantare, brukar kunna vara enastående i den här branschen. Det blir den gärna i branscher där ekonomin aldrig är något problem. Så nysvenskarnas många gånger ljumma intresse för att lära sig svenska "va ska det vara bra för, jag ska ju ändå bara vara hemma och ta hand om barnen", har nu fått sin medicinska förklaring.

Så vad gör man? Jo man får helt enkelt göra det roligare på svenskundervisningen.  I det projekt som pågår i Uppsala ser en sjukgymnast och en dietist till att språkutbildningen varvas med fysisk aktivitet och undervisning om nyttan av att röra sig: de positiva effekterna på hjärta-kärl , vikt, skelett och leder. "Projektet blev mycket lyckat", berättar Eva Sandegård , sjukgymnast i projektet. "Jag fick utveckla helt egna metoder. Kvinnorna i projektet var inte vana att motionera."

Här börjar man ju att fundera igen. I den politiska retoriken brukar hävdas att invandraren i regel är bättre utbildad än svenskarna? Förolämpar man då inte dessa välutbildade människor med denna basala allmänbildning?

Men Eva hade högre mål i sikte: Kvinnorna skulle så småningom gå på ett riktigt gympapass . Skulle hennes kvinnor våga det? Efter en termin av enkel rörelsegymnastik tog Eva med sig kvinnorna till Friskis & Svettis. Eva hade inte vågat berätta att gympagrupperna var blandade, alltså både män och kvinnor i samma grupp. Men ingen av kvinnorna reagerade negativt, och inte heller deras män! Nu kunde ribban sättas ännu högre: styrketräning ­ som även den visade sig kunna tilltala kvinnorna utan att kollidera med någon kulturell konvention. Och nu kunde ribban sättas nästan obegripligt högt: kvinnorna skulle lära sig cykla. Att kunna cykla har blivit ett av detta hälsoprojekts integrationsmål . Och kvinnorna är själva entusiastiska: "En bra idé att vi får lära oss cykla, säger Kisma Diwan från Irak. Om vi har tråkigt någon dag kan vi ge oss ut och cykla en timme, det är jätteroligt." Fatima Serhan från Jordanien instämmer: "Jag vill kunna cykla och lämna min dotter på dagis", säger hon. "Och sedan kan jag cykla och handla mat.

Ingen nämner att cyklingen skulle kunna vara ett sätt att ta sig till jobbet, men det är väl förmodligen inte heller meningen. Den är helt enkelt bara till för välbefinnandet, och det vet vi ju hur en del människor har det i arbetslivet, så det vore väl inhumant att även utsätta dessa människor för sådana påfrestningar. Det talas ju så mycket om utbrändhet i arbetslivet och att vi borde ta det lite lugnare kanske, men varför ska vi börja den processen med dem som inte satt, och i många fall inte heller avser att sätta, sin fot på arbetsmarknaden. När jag skriver det här, kan jag samtidigt läsa i SvD att 300 000 svenskar lider av högt blodtryck utan att ens vara medvetna om det. Och följaktligen lever med hotet om en eventuell stroke. Kanske skulle även dessa vara i behov av någon som "lyssnar och uppfattar vars och ens individuella hälsoproblem", som Eva Sandegård säger längre fram i den aktuella artikeln.

För sådan här verksamhet går man grundligt tillväga. Inget hafsverk här inte. Ett par terminers utbildning i den ädla konsten att cykla - på en fotbollsplan. Nu vidtar utbildning i att  kunna svänga snabbt, bromsa, stanna och att cykla i stadstrafik.

Projektet har avsatt tydliga spår i deltagarnas hälsa i form av viktminskning, mera muskler, lägre blodtryck och hos en del har värken släppt. De har fått in fysisk aktivitet som en del av sina liv De positiva erfarenheterna från detta pilotförsök har nu överförts till ett annat liknande projekt men i större skala , där EU finansierar det hela. I Uppsala deltar för närvarande ca 50-talet personer   i den verksamheten. SFI med fysisk aktivitet under ledning av ett team med olika yrkeskompetens, om vi sammanfattar det kort. "Den individuella kontakten är viktig", betonar Eva Sandegård . "Jag måste lyssna och uppfatta vars och ens hälsoproblem." Integrationsmålet även här är att slussa deltagarna vidare till gympa, styrketräning och cykling.

Men det gäller att gå varsamt fram, hävdas det i den här artikeln. Motionsgymnastik är inget deltagarna kommit i kontakt med i sina hemländer.

Var och en av läsarna kan ju dra sina slutsatser om vart vi är på väg. Trots alla påståenden om rännilar så kommer till Sverige varje år stora mängder anhöriga till personer som tidigare fått uppehållstillstånd. Artikeln ger inte någon vink om att dessa inom överskådlig framtid eller ens överhuvudtaget någonsin kan tänkas bidra till det svenska folkhushållet. Snarare verkar det som om Sverige ska förvandlas till en livslång SPA-vistelse för vissa av de nya medborgarna.

Att arbeta med invandrare har fått högsta status. Även i Vestmanlands Läns Tidning har vi kunnat läsa ett reportage om hur cykelundervisning integrerats i SFI-utbildningen. Artikeln är illustrerad med en svensk akademiker som springer bakom "cyklisten" och håller i pakethållaren för att hela ekipaget inte ska gå över styr.

Att ta hand om våra äldre har ingen status. Personalen är lågavlönad och frustrerad över att inte räcka till. Patienten är i vissa fall bara garanterad dusch var 14 dag, utevistelse en gång i halvåret. Skulle man föreslå någon av de akademiker som gullar med de nya svenskarna om han/hon inte skulle kun-na tänka sig att ta ut någon på ett äldreboende, som inte lämnat institutionen på flera år, på en liten utflykt med rullstolen, skulle han/hon nog tala om förolämpning. "Det har jag ingen utbildning för etc. etc.", men att springa efter någon överviktig analfabet från någon främmande kultur i oftast meningslösa och mångåriga integrationsprogram, som bara leder till omhändertagandepsykos, är helt i sin ordning.

Och varför kan inte äldrevården få tillgång till denna outtömliga skattekista som tydligen finns för våra nya medborgare? Eller är det så att det i själva verket är samma pengar som används inom bägge områdena? När kommer i så fall nya besparingskrav på äldrevården? Vad är det t.ex. för vits att duscha en åldring var 14 dag om han redan dan därpå kissar på sig igen? Och om han var så dum att han inte gick ut till någon park och tittade hur det där såg ut, medan han jobbade på bruket eller i fabriken, så kan han väl inte begära att få göra det nu när han sitter i rullstol. Nej öppna fönstret och släpp in lite frisk luft en gång i halvåret, det kan väl räcka. Eller förresten, varför inte öppna fönstret på vid gavel , särskilt på vintern, - en ordentlig lunginflammation är inte att förakta i besparingssyfte.

Tidningsläsare