Ur FRI INFORMATION:

Julen 2003 planerar TV 4 visa en film om tempelriddaren Arn Magnusson i fem entimmesavnitt . Filmen bygger givetvis på Jan Guillous trilogi, eller snarare tetralogi, om tempelriddaren Arn och hans sonson Birger Jarl. Filmen har fått kraftfullt stöd från flertalet kommuner i Västergötland, Skara stift och framför allt Västergötlands museum i Skara. Det är följaktligen inte bara annonsintäkter utan även skattebetalarna som får bidra till att ytterligare marknadsföra Guillous bästsäljare. Att Guillous romaner inte i alla delar bygger på historiska fakta vet säkert flertalet av hans läsare. Däremot torde det vara okänt för de flesta att Guillous främsta mål med sitt medeltidsepos var att skildra hur arabisk muslimsk kultur lade grunden för såväl renässansen i Europa som civilisationen i Sverige. Det svenska kulturarvet bygger enligt Guillou på invandringen och inte på vikingarna.

När turister i Västergötland de senaste åren frågat efter Arns och Cecilias grav är det ett högt betyg för Jan Guillou som författare av historiska romaner. Läsarna lever sig in i trilogin om den ädle tempelriddaren Arn och uppföljningen om Birger Jarl i så hög grad att de tror Guillou skildrat uteslutande verkliga historiska gestalter.

Många av oss beundrar och avundas Guillou för hans produktivitet, hans förmåga att berätta fakta på ett underhållande och spännande sätt, hans lättflytande men samtidigt stilistiskt korrekta svenska. Det finns all anledning berömma Guillou för hans prestation att få tusentals (tiotusentals?) nutida svenskar engagerade i svensk medeltidshistoria. Visst uppväger Guillous alla litterära förtjänster i viss utsträckning hans allmänna stöddighet, hans överlägsna attityd mot meningsmotståndare, hans benägenhet att förenkla fakta intill direkta felaktigheter, hans uppenbara fördomar mot vikingar, nationalromantiker, USA, Israel m m .

Man kan bortse från hans hycklande attityd till inkomster och skatter. Han underlåter aldrig påpeka att intäkterna från hans krönikor i Aftonbladet går till Iraks barn. Å andra sidan lämnade han Norstedts förlag av ekonomiska skäl för att tillsammans med Lisa Marklund och hustrun starta det mycket lönsamma Piratförlaget. Guillou skryter över de höga skatter han betalar men har i flera intervjuer i lokalpressen i Östhammar påstått att hans skrivarbolag ­ Achilles Art och Media AB ­ skattar i Östhammar, där han har sin författarlya . Själv är han skriven i Stockholm vilket givetvis medför att Östhammar inte får ett öre i skatt från vare sig Guillou eller hans bolag, bolagsskatten går som bekant oavkortat till staten. Acceptabelt misstag eller skenhelighet? Vem vet?

Tillåtna friheter?

Man är benägen överse med uppenbara historiska fel, en romanförfattare kan tillåta sig vissa friheter. För flertalet läsare är det säkert betydelselöst att Guillou i den fjärde romanen, Arvet efter Arn, förlägger slaget vid Herrevad till Västergötland i stället för Erikskrönikans Västmanland. Möjligen förvånas de läsare som besökt det av Guillou utpekade vadet i Säveån vid Häradsvad, Nårunga över hur författaren kunnat placera mer än 1 000 soldater samtidigt i ett vadställe ett par meter brett. Har Guillou alls besökt Häradsvad innan han lät Birger Jarl förgöra sina fränder folkungarna? Men en romanförfattare har onekligen rätt till vissa avsteg från verkligheten, när det gäller historiska fakta. Dock finns anledning förvånas över att EU beviljat medel för uppförande av bro vid Häradsvad på en ansökan som hänvisar till Guillou som källa.

Triumf för västgötaskolan

Vapenexperter har klagat på beskrivna stridsmetoder och Guillous beväpning av de medeltida krigarna, botaniker har påpekat att tulpaner inte fanns i Norden på medeltiden, historiskt kunniga har förvånats över att författaren låtit Birger Jarl återuppfinna den grekiska elden. I stort har emellertid Guillous medeltida tetralogi fått lysande recensioner. Få har på allvar ifrågasatt (vågat ifrågasätta?) Guillous skildring av svensk medeltid, detta trots att han uppenbart i många avseenden stödjer sig på den s k västgötaskolan som hävdar att Svea Rikes vagga stod i Västergötland, Företrädare för västgötaskolan har på allvar påstått inte enbart att Herrevad egentligen låg i Häradsvad utan att Uppsala, Sigtuna, Birka och andra kända orter som av hävd förknippas med östra Svealand egentligen låg i trakten av Kinnekulle. I praktverket I Arns fotspår (Piratförlaget 2002) berättar Guillou att han varit orolig att förknippas med "lokalpatriotiska bysnillen" och beskyllas för att gå " västgötastol-larna " tillhanda. Å andra sidan säger han sig vara övertygad om att Sveriges vagga stod i götalandskapen . Den uteblivna kritiken förklarar Guillou med att frågan, d v s lokaliseringen av vaggan, "tycks ha avgjorts i all tysthet". Vidare: "Sakligt sett finns ingenting som talar för någon hållbar 'svealandsversion' när det gäller den politiska historien om rikets uppkomst. Även enligt Nya Lidköpingstidningen 2001-06-05 hävdar Guillou att "historikerna har i smyg anslutit sig till Västgötaskolan", vilket motsägs av många (flertalet?) historiker. Guillou sammanfattar blygsamt men inte helt sanningsenligt: "Vad som har hänt under de senaste decennierna är att den akademiska historieforskningen omvärderat hela frågan om västgöta- eller svealandsskola . Jag råkade bara bli först med att föra ut den nya versionen till många läsare".

Få kritiska recensioner

Visst finns ett fåtal litteraturrecensenter som vågat ironisera över Guillous förträfflighet. Så t ex skrev Jesper Högström i Svenska Dagbladet den 20 juni 2001 på vers om Arvet efter Arn och kallade boken "Ännu ett kväde av getters baneman". Den 17 augusti 2003 skrev Magnus Eriksson om nyutgåvan av Verner von Heiden-stams Folkungaträdet och avslutade med en spark åt Guillou: "Synd bara att nya utgåvan, både i baksidestext och ett litterärt dilettantiskt förord av Gunnar Wetterberg, motiveras av Jan Guillous serie om riddaren Arn. Sådant förakt för litteraturen och läsaren kan vi klara oss utan."

Parallell till det pågående tredje världskriget?

I förordet till I Arns fotspår (där historikern Dick Harrison ansvarar för resten av texten) berättar Guillou hur han fick uppslaget att skriva en annorlunda skildring om korstågstiden sedan han på ett hotellrum 1996 under 48 timmars tittande på CNN noterat 57 inslag med muslimer som samtliga skildrades i negativa ord och bilder "sammantaget en vrålande hotfull och skoningslöst hatisk massa av fanatiker och galningar". Guillou jämför medeltidens heliga krig, korstågen, med det han kallar "det pågående tredje världskriget", västvärldens konflikter med muslimska stater. "Ty även detta andra heliga krig mot islam kommer att bli mycket långt", spår Jan Guillou.

Välkänd arabvän , hyllat Saddam Hussein

Guillous oreserverade stöd till araber och muslimer är känt sedan många år liksom hans förakt för USA och Israel. 1977 publicerade Jan Guillou tillsammans med sin dåvarande hustru, Marina Stagh , reserapporten Irak ­ det nya Arabien (Norstedts) Boken är en hyllning till Baathpartiet och Saddam Hussein. Guillou såg få fläckar i den irakiska solen men desto fler i Israel. Tragikomiskt är hans översvallande beröm för de irakiska fängelserna, mönsteranstalter där fångarna fick studera, analfabeter lärde sig skriva och arbeta, och meningsfullt arbete erbjöds. Guillou föreslog på fullt allvar att svenska kriminalvårdare borde åka till Irak på studiebesök. Inte minst efter de västallierades ockupation av Irak april 2003 har omvärlden fått kännedom om de bestialiska dåd som utförts i fängelser Guillou prisat för 26 år sedan. Saddam Hussein, slaktaren från Tikrit , lär knappast ha varit humanare på den tiden.

Guillous syn på de muslimska länderna och USA ändrades ingalunda den 11 september 2001. Vi minns att han vägran delta i en tyst minut för offren i World Trade Center. Till Expressen sade han tre dagar efter katastrofen: "Miljoner människor kommer att dö och de är muslimer. USA vill se blod nu och en amerikansk president blir inte omvald om han inte förklarar krig i det här läget". Vidare "Det här kriget är egentligen tio år gammalt och började efter Sovjets sönderfall när ondskans imperium plötsligt var borta. Vem är fienden blev frågan ­ och svaret var islam."

Vikingaförakt

Även om Jan Guillous huvudsyfte med sin medeltida tetralogi varit att föra in islam i det medeltida svenska kulturarvet, har han samtidigt utnyttjat tillfället att ännu en gång ventilera sitt förakt för vikingarna och den fornnordiska historien. Så t ex skrev han i sin kolumn i Aftonbladet 2000-07-10:

"Den historieförfalskning som emellertid överlevt till våra dagar, och som ställer till all förvirring, går ut på att vi är vikingar. Den övertygelsen är stark och levande hos varje fotbollspublik med vikingahjälmar. Till och med våra flintskalliga smånassar ur begåvningsreserven tror sig vara vikingar och tatuerar sig med runor. De fyra senaste åren har jag i romanform arbetat med den period då grunden för Sveriges lades, kring år 1200. Det visste jag inte när jag gav mig in i projektet, jag hade helt andra utgångspunkter. Men gott om tid fick jag att grubbla över vikingalegenden."

Vidare:

"Som jag förstått det ligger det till så här. Punschpatriotiska uppsaliensare skapade vikingaromantiken runt förra sekelskiftet. Det blev mode i både konst och litteratur och spred sig till Tyskland, där vikingaestetiken övertogs av såväl Wagner som senare Hitler. De mest äkta germanernaskulle således vara vikingaättlingarna i Norden. Det är detta förfalskade historiska arv som våra nazianstrukna skinnskallar har snappat upp. När de talar om sina "helsvenska" föräldrar och skådar ner i historiens djup tror de sig se en viking med kohorn där nere i dunklet. Det är sannerligen inte oviktigt att de har käpprätt fel."

Guillou återkom i ämnet i AB-kolumnen 2000-10-16. Han hävdade att det var Sveriges förlust av Finland 1809 som inspirerade skalder och historiker att lyfta fram vårt vikingaarv :

"Men de revanschistiska intellektuella slöt sig år 1811 samman i en förening för dyrkan av det storståtliga förflutna som kallades Götiska förbundet. Och i föreningens första tidskriftsnummer skrev Geijer nu en dikt som skulle bli mycket berömd. Den heter ' Vikingen ' och framställer en fornnordisk hjältetyp ungefär som vi föreställer oss den i dag. Esaias Tegnér blev också götisist och skrev omsider 'Fritjofs saga' som än i dag plågar svenska skolbarn. Konstnärer kallades in under fanorna och började måla bilder av dessa 'vikingar', ty nu förändrade man ordets innebörd till att betyda hjälte, stor kämpe och så vidare.

I konstnärernas fantasi uppstod dessa 'vikingars' utseende och snart var legendskapandet en hel industri.

Vid senare delen av 1800-talet kom man på att slutet av yngre järnåldern var en så viktig period att den måste ha ett eget namn ­ vikingatiden.

Och i dag har denna propagandamyt satt sig så djupt att vi väl närmast uppfattar alla människor som levde i Skandinavien under yngre järnåldern som 'vikingar'.

Många begåvade text- och bildkonstnärer samverkade alltså för att göra denna saga framgångsrik. Det blev till och med internationellt mode, först och främst i Tyskland.
Richard Wagner tände onekligen på idén och gjorde kolossalopera av den och för Adolf Hitler blev dessa germanska propagandasagor som bekant avgörande för hela hans världsbild.

Allt bara för att vi förlorade Finland 1809 och för att lättköpta intellektuella uppfann ett storstilat förflutet som tröst, 'att vinna Finland inom Sveriges gränser åter' ."

Svenskarna har följaktligen enligt Guillou en fullständigt falsk bild av det forna Norden:

"Så om vikingapåhitten från början var barnsligt oskyldiga, så har de med åren fått en förfärlig innebörd. För Sveriges ursprung är ju inte att söka i yngre järnåldern, utan flera hundra år senare, under medeltiden, när massinvandringen förde så många nya kunskaper och idéer upp till våra breddgrader att vi kunde komma till som nation och stat.

Den som ser det svenska ursprunget i 'vikingatiden' är alltså antingen lurad och oskyldig eller också mer än villigt lurad och alls icke så oskyldig. Men så starkt lever denna gamla krigspropaganda kvar att svenskarna hör till de få nationer i Europa där det egna ursprunget är insvept i sagodunkel och okunskap."

I förordet till I Arns fotspår (Piratförlaget 2002) ältar Guillou samma tema, sitt förakt för vikingar och nationalromantiker:

"Då, vid tidpunkten för denna gigantiska kris (förlusten av Finland 1809, red anm), finns inte ordet viking på vårt språk. Följaktligen än mindre någon vikingatid eller vikingakultur eller vikingaskepp eller vikingabyar. Ordet är fornnordiskt, från västra Norden, och betyder skurk av låg moral, en lömsk typ som gärna överfaller folk bakifrån". Så långt Guillou.

Enligt Nationalencyklopedins ordbok betyder det fornnordiska viking ungefär sjörövare, plundrare. Ordet har funnits i svenskan sedan 1600-talet. Enligt Svenskt Ortnamnslexikon 2003 har den östgötska orten Vikingstad haft sitt namn sedan åtminstone 1300-talet. Guillou har alltså fel, men visst låter han övertygande.

Guillou ironiserar över Götiska förbundet i förordet till I Arns fotspår:

" Vikingasagan var född, vårt stor-stilade, svenska förflutna än en gång uppgraderat. Det blev internationell succé av oanade mått. På så vis fick våra danska och norska grannar lära sig att också de var vikingar. Men störst framgång hade vikingasagan sannolikt i Tyskland. Richard Wagners opera-svit om Nibelungens ring är idag det mest påtagliga spåret av denna nationalromantik." Liksom i de citerade Aftonbladskrönikorna ovan framhärdar Guillou i att Nibelungens Ring handlar om vikingar. Han måtte aldrig ha hört någon av de ingående operorna eller ens läst om ursprunget för Nibelungen-eposet.

Det finns inga vikingar i Ringen. Wagners verk är i likhet med många andra berättelser om Nibelungen en sammansmältning av gamla traderade sägner från folkvandringstidens Europa (förädlade i den riddarromantiska Nibelungensången, författad av en anonym tysk skald), Snorres Edda och den norsk-isländska Völsungasagan . Det kontinentala inslaget är mest framträdande i Ringens sista del, Ragnarök, det fornnordiska i de tre första operorna, Rhenguldet, Valkyrian och Siegfried. Just Siegfried återger sagan om Sigurd Fafnesban, drakdödaren som återfinns på ett antal runstenar runt om i landet. Fornnordiska sagor ja, fornnordisk mytologi ja, men absolut inga vikingar, vad Guillou än vill påstå när han återkommer med "det som började vid universitet i Uppsala som ett relativt oskyldigt nationella uppbyggelseprogram vid tidigt 1800-tal blev med Hitler och nazismen degraderat till en allt annat än oskyldig raslära".

Det skadar inte att än en gång påminna om att Hitler föddes sex år efter Wagners död och att Wagners Nibelungens ring komponerades 1848 ­ 1874, följaktligen långt innan det tyska nationalsocialistiska partiet grundades 1918.

Men som Jesper Högström påpekar i sin versrecension av Arvet efter Arn, nämnd ovan, Guillou har alltid rätt:

"Men Jan Guillou skaldade då och kvad till svar:

Rätt har jag
och fel har andra
som vi alla vet!"

Propaganda för islam

Det finns ingen anledning att misstänka att Herman Lindqvists tio böcker om Sveriges historia har annan bakgrund än Lindqvists genuina historieintresse och hans engagemang att lära svenskarna uppskatta sin historia. Guillous syften med tetralogin om Arn Magnusson var helt andra: att visa på den islamiska kulturens överlägsenhet, att ta avstånd från västvärldens rädsla för och motvilja mot muslimer och deras religion, att förmå svenskarna acceptera att vi sedan tusen är har invandrarna att tacka för vår kultur och vår historia och att åter få vädra sitt förakt för det fornnordiska arvet och nationalroman-tiken . Han beskrev det själv i SKTF-tidningen nr 19/ 1998:

"Jag vill skriva om alla grumliga föreställningar om muslimer. Om det fullkomligt bottenlösa hat som gör att en tredjedel av amerikanarna gärna skulle gå ut i krig mot islam om de bara fick chansen".

Vidare:

"Jag vill slå sönder föreställningen om att vi är svenska vikingar fast i slips nu för tiden. Visa rasisterna att deras rop om 'Sverige åt svenskarna' är helt befängda. De som lärde de nordliga barbarerna rationellt jordbruk, byggnadskonst och penningekonomi talade engelska, franska och latin. Alla stora framsteg i vårt land har gjorts av folk som kommer utifrån".

Tydligen anser inte Guillou att Hansatidens tyskar hade något att tillföra Sverige.

Arnfeber i Västergötland ­ t o m Systembolaget engagerat

Samtliga fyra Arnromaner är formidabla bästsäljare. Hösten 2003 kommer Arnböckerna dessutom som seriemagasin. Till julen 2003 visar TV 4 filmen om Arn i fem entimmarsavsnitt inspelade under våren och sommaren 2003.

Under de senaste somrarna har turister i Västergötland och t o m  på Visingsö förföljts av skyltar om Arn. Västgötska bussbolag har levt gott på att ordna guidade Arnturer till de orter som figurerar i böckerna. De senaste två somrarna har uppförts teaterstycken om Arn och hans tid, bl a Arnspelen vid Kinnekulle och Balladen om Jarl Birger.

Det har utbildats Arnguider , det ges kurser och föreläsningar om Arn och hans tid, det har skrivits broschyrer, böcker och turisthandledningar i ämnet. Det har t o m arrangerats folkhögskolekurs om Arn.

Västergötlands museum i Skara säljer Arnsouvenirer , t ex T-shirts med Arnlogo , Arnkartor , cd-inspelningar om Arn, Arnfilm med Jan Guillou och Hans Villius, vykort m m . Museet ordnar också Arnhelger runt om i Västergötland och på Visingsö dock med påminnelsen

"OBS! Arn är en uppdiktad person, skickligt inplacerad i verklighetens historiska händelser".

Säkrast så. Museet har Arnprojekt , Arnsamordnare och informationscentral om Arn.

Systembolaget saluför fyra Arnviner , Cecilia Blanca , Cecilia Rosa, Arn de Gothia Blanc och Arn de Gothia Rouge.

Marknadsföringen har således varit fantastisk. Redan sommaren 2002 hade Skaras turismomsättning ökat med 30 procent och 300 miljoner kr extra omsatts i de sex kommuner som ingår i Arnland (källa tidskriften KommunAktuellt nr 22/ 2002).

Planerad hjärntvätt i museets regi

Visst kan man skratta åt den s k upplevelseindustri och det prylhysteri som utbrutit i fotspåren av Guillous uppdiktade tempelriddarhjälte. Betydligt allvarligare är emellertid den indokt-rinering , för att inte säga hjärntvätt, som samtidigt pågår. Västergötlands museum i Skara marknadsför nu ett nytt projekt kallat "Vi har ju mötts förr" som presenteras på museets hemsida på Internet enligt följande:

"I ett historiskt perspektiv syns tydligt hur integration berikar en nation. Det finns gott om bevis på vad invandring kan tillföra ett kulturarv men de är inte alltid så tydliga. Se den mängd uppfinningar, föremål, seder och bruk som betraktas som ursvenska men som istället har helt annat ursprung.

Detta är något som vi vill belysa i ett projekt om kulturmöten där mötet mellan islam och kristendomen står i fokus. Vi vill på det här viset också ta ansvar för det enorma intresse som skapas kring Jan Guillous böcker om den fiktive medeltidsriddaren Arn.
Resultatet blir ' Vi har ju mötts förr' - en utställning, debattkvällar, föreläsningar och festival med start februari 2004.

Med ' Vi har ju mötts förr ' sätter vi fokus på de bakomliggande faktorerna till Arn-böckernas egentliga budskap, mötet mellan muslimer och kristna. Vår ambition är att komplettera kulturturismen med en annan dimension där minskad främlingsfientlighet och ökad tolerans står i fokus istället för riddarromantik och ättefejder ."

Vidare:

"Det är tacksamt att få gratis draghjälp till ökat historieintresse och museet förvaltar detta genom projektet ' I Arns fotspår ' . Tusentals är de besökare som sökt upp de historiska besöksmålen med Arn som vägledare. Men kultur- och kunskapsöverföringen från orienten har hamnat i skuggan av riddarromantik och ättefejder . Och Jan Guillous vision att skapa debatt kring ' det Heliga krigets dårskaper och vikten av tolerans ' med sin berättelse fick en underordnad roll. Vår ambition är nu att i spåren av Arns fotspår ska följa en djupare och vidare kunskapsspridning om de grundläggande företeelser som tog med det blivande Svea riket in i en ny tid. Nämligen inflytandet från den tidens möten med andra kulturer, särskilt med den arabiska".

Museet berättar om de många arabiska mynt som påträffats i Sverige och om andra tecken på arabisk influens inom bl a  språk , litteratur och konst. Visst, ingen har förnekat att det under vikingatid skedde en livlig handel åt öster och sydost bl a  i länderna kring Svarta havet. Ingen har heller förnekat att enstaka framstående svenskar på 1200-talet for på pilgrimsfärd till Jerusalem och samtidigt möjligen inspirerades av arkitektur och annan konst från Mellersta Östern. Att försöka antyda att den vanlige svensken på medeltiden kom i kontakt med arabisk eller islamisk kultur är emellertid inget annat än historieförfalskning.

Visst fick Sverige influenser utifrån under medeltiden, men då rörde det sig om handel med främst Östersjöstater-na och besök av kyrkliga potentater från Tyskland, Frankrike, England och besökande från grannländerna. Viss invandring föranleddes av Hansan. Dessutom grundades kloster av munkar från närliggande katolska länder. Däremot torde antalet besökande / invandrare från den islamiska kulturkretsen ha varit obetydligt eller obefintligt.

Det finns anledning hävda att Västergötlands museum i Skara i likhet med Jan Guillou försöker manipulera oss.

Professor Dick Harrison engagerad

I Skaramuseets projekt ' Vi har ju mötts förr ' deltar bl a islamologen Jan Hjärpe och historikern Dick Harrison. Den förre kanske är självskriven, den andre kräver viss presentation.

Dick Harrison, nyutnämnd professor i historia i Lund, blev känd för allmänheten 2000 när han tilldelades det s k Augustpriset för sin bok om digerdöden, Stora Döden. Sedan dess har han utkommit med flera populärhistoriska verk utöver ett stort antal artiklar i fack- och populärpress. Han har efterträtt Peter Englund som den mest produktive fackhistorikern med populärhistoriska skrifter. Medan Englund koncentrerat sig på stormaktstiden är medeltiden Harrisons epok.

Harrison är osannolikt produktiv. Under 2002 publicerade han en monografi om Birger Jarl, Jarlens sekel ­ en berättelse om 1200-talets Sverige (Ordfront, 623 sidor), Karl Knutsson: en biografi (Historiska Media, 483 sidor), Sveriges historia medeltiden (Liber, 384 sidor), texten till I Arns fotspår (Piratförlaget) förutom en mängd artiklar. Hur kan någon producera mer än 1500 sidor historisk text på mindre än ett år? För år 2003 planerar han totalt fem böcker (källa Östgöta Correspondenten 2003-08-18)

Plagiator?

Harrison har utsatts för allvarlig kritik från sina kollegor. Enligt Aftonbladet den 29 juni i år har ett antal historiker påstått att delar av deras skrifter plagierats av Harrison, beskyllningar som Harrison indignerat tillbakavisade i genmäle den 4 juli. I Sydsvenska Dagbladet den 1 juli avslöjade Harrison att han utsätts för hotelser i anonyma brev. Samma dag, den 1 juli var han värd i radions Sommarprogram. Där tog har rejält heder och ära av hela den akademiska världen som han beskyllde för avundsjuka, gruppförtryck, munkavlar, likriktning, fjäsk m m . Man kan följaktligen dra slutsatsen att Dick Harrison är en tämligen kontroversiell person.

Emellertid är det svårt att förstå hur en fackhistoriker, som vet bättre, vill delta i boken I Arns fotspår med Guillous tendentiösa och vilseledande förord om islams betydelse för det medeltida Sverige och vikingarnas icke-existens.

När tredje delen av Guillous Arn-böcker , Riket vid vägens slut, kom ut, recenserades den i Östgöta Corre-spondenten av Dick Harrison, Han påpekade visserligen att Guiollou gjort sig skyldig till vissa överdrifter och anakronismer men såg dessa som medveten metod att förstärka budskapet. I stort var Harrison mycket positiv till Guillous verk och skrev:

"Vad vi ser är en vinklad bild av vilka som egentligen 'byggde Sverige' - och detta koncentrat består hos Guillou av folk och idéer utifrån. Det Sverige vi i dag lever i är frukten av kulturella inlån. Med sig från Heliga landet har nämligen Arn Magnusson en stor skara muslimer, vilka för läsaren framstår som oändligt mer begåvade och civiliserade än de klumpiga, feta, stinkande, ständigt ölhävande götarna.

För att inte tala om svearna uppe i norr, vilka på Guillous medeltid tycks ha befunnit sig blott ett par generationer från apstadiet .

Guillous överdrifter är just det - överdrifter, förmodligen medvetna - men de är absolut inga påhitt. Det medeltida svenska riket, inklusive kultur och ekonomi, var i allt väsentligt en importprodukt. Om detta är vi medeltidshistoriker ense med Guillou. Det finns ytterst lite 'äktsvenskt' i vår historia.

Sett ur det perspektivet är 'Riket vid vägens slut' en vass stridslans för humanistiska riddare i korståget mot främlingsfientliga flyktingmotståndare och skränande nynassar."

Varning för indoktrinering

Som synes har professor Harrison den politiskt korrekta inställningen till kritiker av svensk invandringspolitik och motståndare till asylmissbruk. Detta förklarar säkert hans deltagande i Skaramuseets Guillouinspirerade projekt "Vi har ju mötts förr".

Det skall onekligen bli intressant att se TV4-serien om tempelriddaren Arn. Den kommer säkert att visa sig vara både välgjord och underhållande. Det är emellertid viktigt att komma ihåg det lätt maskerade budskapet: acceptera ökat muslimskt inflytande i Sverige och Europa!

Eva Bergqvist