Är alla flyktingar flyktingar?

Ska man tro den bild som förmedlas av våra makthavare, så är alla som sökt asyl i Sverige att betrakta som "flyktingar". Särskilt solklart anses flyktingskapet vara beträffande bosnier - de flyr när bomberna faller över huvudet på dem, som Bengt Westerberg uttryckt saken.

En skeptiker skulle ju kunna fråga sig om det inte redan före kriget fanns en hel del bosnier, som gärna skulle tagit sig til Sverige, men som inte kunde detta, då dörren till arbetskraftsinvandring är stängd. Och att många av dessa nu grep tillfället, när de nu istället kunde passera som flyktingar.

Om att de bosnier som kommit till Sverige faktiskt rymmer människor av olika kategorier vittnar denna historia, berättad av Bo Liljeroos i Vetlanda.

Bo Liljeroos´ historia är förvisso mycket kritisk, men notera att han gick in i sina erfarenheter med öppna sinnen. Han var just så positivt nyfiken som förespråkarna av den generösa flyktingpolitiken någonsin kan önska sig från oss svenskar.

Till bilden av Bo Liljeroos hör också att han sedan tre år är prenumerant på vänstertidningen "Internationalen", och att han även efter nedanstående erfarenheter ser även positiva sidor med den aktuella invandring.

Bo fick kontakt med mig genom att han på sitt bibliotek hittade ett exemplar av min bok "Lagom är bäst!"

Jan Milld

 

Bo Liljeroos:

Här är några upplevelser med bosnier och andra invandrargrupper jag har haft, samt lite funderingar kring detta.

När jag bestämde mig för att utan fördomar eller förutfattade meningar ta kontakt med de bosniska flyktingar eller invandrare som flyttade in i det område som jag då bodde i, hade jag och min sambo innan haft kontakt med en iransk familj i samma stad.

IRANIER OCH BOSNIER

Jag träffade först en av den här iranska familjens medlemmar på Kom Vux som jag gick på 1987, det var en ung kille på 18 år och vi umgicks både på skolan och lite på fritiden. Efter en tid blev jag och min sambo hembjudna till hans föräldrar, och vi bjöd hem dem till oss och började sedan umgås.

Men under hela den tiden som vi umgicks, ungefär 5-6 år, hörde jag aldrig någon i den familjen gnälla över för små socialbidrag, eller kritisera något annat som gällde Sverige. Det som kom fram när vi pratatade, var att deras pappa hade varit officer i den iranska armen innan Khomeini och muslimerna tog över makten i landet, och att de tillhörde den övre medelklassen.

Men tillbaka till bosnierna som jag lärde känna omkring 1994 och framöver. Den första kontakten var det faktiskt de som tog med mig. Jag hade då ett garage och var ofta där för att "meka" med bilen - jag var arbetslös då som nu - och en bosnier kom ofta till garaget och vi pratade med varandra så gott vi kunde. Jag lärde honom svenska uttryck och han lärde mig lite bosniska. Den här bosniern hade varit vanlig arbetare i sitt hemland. Jag hörde heller aldrig honom säga något negativt om Sverige, eller det svenska samhället.

ANNAN BOSNIER

Genom honom lärde jag känna en annan bosnier, som hade gått p universitet i Sarajevo. Han var gift, och han och hans fru har två små flickor. Efter en tid började jag och min sambo umgås med dem. De bjöd ofta upp oss, och de kom till oss. Det första halvåret pratade vi mest - åtminstone när det gäller mig och min sambo - om neutrala ämnen som till exempel: Kriget nere i Bosnien, och om annat som var mer vardagsnära.

Men efter det att en viss tid hade gått så började han kritisera det svenska systemet: Det var fel på det svenska socialsystemet, han fick för lite pengar. De svenska lärarna hade för dålig kompetens. En dag när vi satt och pratade kom vi att börja prata om en artikel som han hade läst i tidningen. Det var ett förslag som hade väckts i Växjö kommun, vilket innebar att varje invandrarfamilj som åkte hem till sitt hemland och bosatte sig där skulle få omkring 50,000 kr. Jag frågade honom då, "att ifall det förslaget skulle komma att gälla alla kommuner i Sverige, skulle han då kunna tänka sig att åka hem och stanna i sitt hemland." Nej, det var alldeles för lite pengar. "Om du skulle få 150,000 kr, skulle du då flytta tillbaka till Bosnien?" Svaret blev nej. Han hade släktingar och vänner i Tyskland och Danmark, och hade hört att där var de ekonomiska bidragen mycket bättre - så om jag hade vetat det innan jag flydde till Sverige så skulle jag ha åkt dit istället, menade han.

Han började läsa på högskolan i Göteborg, och eftersom jag har hela min släkt därnere och ibland hälsar på min mamma, så åkte vi tillsammans fram och tillbaka några gånger. Under hela den här tiden hade jag försökt att få honom att förstå att man inte ska "fiffla" - jag använder ordet "fiffla" vilket är ett bra uttryck, och det jämställer jag med ekonomiska oegentligheter - med någonting här i Sverige. Han berättade ofta om att han funderade på detta, men om han sedan gjorde så vet jag inte.

Han höll mig också a`jour om vad de andra bosnierna sysslade med:

Bland annat att skriva över sina 30,000-500,000 kronors bilar på andra.

Uppbära socialbidrag, men samtidigt åka ned till tyska gränsen och köpa billig sprit som sedan såldes i Sverige, utan att betala skatt på förtjänsten. Det blev, som han uppgav en ren vinst på 10,000-15,000 kr på varje resa.

Samt att skilja sig, vilket gav dem högre bidrag. mm. mm.

När det gäller deras dyra bilar så tog jag reda på hur mycket en bil som en socialbidragstagare äger får kosta. Jag ringde upp till socialförvaltningen, och där fick jag reda på att bilen fick kosta maximalt 4,000 kronor. Då tog jag kontakt med både socialkontoret och invandrarbyrån här i Vetlanda och berättade att de flesta bosnier har bilar som säkerligen kostar 30,000 kr och uppåt. De svarade mig att de kunde ingenting göra på grund av resursbrist, men om jag tog registreringsnummren på de här bilarna skulle de ta kontakt med bilregistret i Örebro. Jag svarade att det ska inte jag behöva göra, utan det är deras skyldighet. Som svar fick jag, "att man ska visa civilkurage".

Nu flera år efteråt när jag tänker tillbaka - jag tänker då på de rationaliseringar och indragningar som då började genomföras och fortfarande genomförs i hela samhället - så kanske den uppmaningen var riktig som jag fick, det kanske berodde p dåliga resurser eller också på att myndigheterna tittar mellan fingrarna när det gäller invandrare, och att det istället är upp till oss svenska medborgare att vidta åtgärder och kontakta myndigheterna och samtidigt hoppas på att de gör något åt detta.

Även bland svenskar är ju fifflet utbrett, men man kan undra om det var bosniernas kontakt med svenskarna som fick dem att börja med detta, eller om det här med att fiffla finns inbyggt i den bosniska kultur?

I vilket fall som helst så gjorde jag klart för honom ganska tidigt att man inte ska utnyttja systemet p ett felaktigt eller kriminellt sätt. Om det här kunde jag predika p grund av att jag själv aldrig har begått något brott eller kriminell handling, vare sig mot systemet eller någon människa, med andra ord aldrig har "fifflat". (Felaktiga handlingar har jag säkert begått mot andra människor, men då har jag pratat eller handlat först och tänkt sen, men då får man också ta konsekvenserna). Men trots den här inställningen som jag har så anser jag att man kan se genom fingrarna om svenskar småfifflar, p grund av att de och deras anfäder generationer tillbaka har bidragit med skattemedel till den svenska välfärden.

MYCKET GNÄLL

Efter ett slag blev jag förbannad på det där gnället om att det var fel på det sociala, på skolväsendet, ja på staten Sverige i stort. "Nu vill jag inte höra mera, om du gnäller mera om Sverige då är inte vi kompisar längre," sade jag åt honom. Han fortsatte att gnälla, och då bröt jag totalt med honom. Detta hände i maj 1997. Jag brukar tänka tillbaka på den tiden när vi umgicks. Varför kritiserade han Sverige trots att han visste att jag blev förbannad? Tänkte han som så att du är en dum svensk, du är ika dum som den regering ni har i det här landet. Man har ju hört vid flertaliga tillfällen vad folk ute i Europa tycker om oss svenskar "de dumma svenskarna", men det är ju inte svenskarna som är dumma, det är ju deras representanter på regeringsnivå som har stuckit huvudet i sanden. Eller ville han bara provocera mig för att det skulle bli en diskussion.

Jag hakar mig fast vid bosnierna på grund av att vi umgicks ganska mycket med den här familjen, och jag verkligen lärde känna både honom och hans fru, men också andra bosnier som bodde i området. Och dels för att han gnällde över nästan allt som Sverige representerade. Om jag skulle komma som flykting eller ekonomisk invandrare till ett annat land så skulle jag aldrig kunna tänka mig att kritisera det landet - man ska inte spotta i den hand som föder en.

Det konstiga när det gäller den här bosnien var att han svärtade ner sitt eget land och även sina landsmän, vilket jag tyckte var mycket märkligt, han menade att de flesta av han landsmän i bostadsområdet var dumhuvuden och ointelligenta, de var bönder från landsbygden som ingenting fattade.

Han var säkert medveten om att han hade svikit sitt fosterland. Under en bilresa mellan Göteborg och Vetlanda frågade jag honom hur han tyckte att det var nere i Bosnien - han hade varit nere där 14 dagar tidigare för att se hur det såg ut - han svarade då att han inte skulle kunna tänka sig att flytta tillbaka. Han hade varit väldigt uppåt när han reste, men var väldigt tyst och inbunden när han kom tillbaka till Vetlanda. Vidare berättade han att han ensam hade flytt under inledningen av kriget i Bosnien - han var då gift och hade en liten flicka. Han flydde till Kroatien, där vistades han ensam ungefär ett år, innan hans fru och hans lilla flicka fick möjlighet att komma dit. Man kan ju spekulera, tänkte han först och främst på sitt eget liv?

Jag frågade honom också vid det här tillfället om han skulle kunna tänka sig att flytta tillbaka till Sarajevo och undervisa - han hade läst in en hushåll-examen här i Sverige - men han svarade det kunde han ju inte - vad skulle han svara om barnen han undervisade frågade var han hade varit under kriget.

"ETNISK RENSNING"

Jag upplevde den tiden i bostadsområdet vi bodde i efter det att bosnierna kom dit, som en slags "etnisk rensning", bosnierna försökte inte anpassa sig till vår kultur utan de försökte pådyvla oss sin egen. Det här gällde naturligtvis inte alla bosnier, men den övervägande delen var delaktiga i detta. När bosnierna var ute på gåden, då smög svenskarna fram utefter husväggarna, ungefär så uppfattade jag det. Så det slutade med att jag och min sambo flyttade till ett annat område, och efter oss var det många andra svenska familjer som också flyttade därifrån.

Jag har också när jag har varit nere i Göteborg fått höra mycket om invandrare genom min syster som jobbar på Östra sjukhuset - om hur fruktansvärt framfusiga och fräcka de är. Jag cyklade omkring nere i Göteborgs centrun - Avenyn med omnejd - både i somras och även under förra sommaren, och när jag tittade mig omkring undrade jag om jag verkligen befann mig i en svensk stad. Invandrarna tar ju mer eller mindre över Göteborg under sommarmånaderna, åtminstone de centrala delarna.

Förra sommaren satt jag en dag och läste tidning på en gräsmatta på Hisingen nere i Göteborg. Framför mig satt det ungefär tio stycken kvinnor och barn - det skulle bli någon slags chilensk fest där - och framför de här kvinnorna stod det några bänkar och på dessa satt några äldre svenska pensionärer. Att kvinnorna framför mig kom från Jugoslavien hörde jag på språket. Hur som helst, en gammal man på bänken framför kvinnorna skulle resa sig upp och gå därifrån, han hade rullator med sig, men han kom inte upp från bänken, och hans byxor hade också halkat ner på halva rumpan på honom. Då började de här kvinnorna att tissla och tassla med varandra och tittade p honom och skrattade samtidigt, tre av de här kvinnorna hade videokamreor med sig, men om de filmade det som hände framför dem vet jag inte. Jag gick i alla fall fram och hjäpte mannen och satte på honom byxorna riktigt, och såg till att han kom därifrån. När jag kom tillbaka där jag hade suttit och läst tittade jag på kvinnorna, en enda såg generad ut, en ung kvinna, de andra stojade och skrattade som vanligt, fastän de hade sett att jag hjälpte honom.

Jag tänkte gå fram till dem och säga att det är tack vare våra äldre här i Sverige som de överhuvudtaget hade möjlighet att kunna komma hit och få pengar av oss svenskar, så att de kunde köpa fina bilar och videokameror. Det är sådana händelser som får mig att fundera över vad det är som håller på att hända i Sverige.

Men det kanske är så att eftersom myndigheterna nu inte tar itu med invandrarproblemet - och då menar jag allt fiffel invandrarna ägnar sig åt här i Sverige - så kanske vi svenska medborgargare får ta på oss uppfostrar-rollen på ett mer seriöst sätt. Ungefär som jag fick till svar på social- och invandrarbyrån, vi måste visa "civilkurage", och anmäla och påtala felaktigheter som vi ser eller hör talas om på ett helt annat sätt än vad som har skett tidigare - man får helt enkelt bli tjallare. Men måste man då inte själv vara moraliskt oantastlig när det gäller "fiffel", eller kan man trots att man inte är det agera som moralist?

MORALISKT STÅLBAD

Jag tror att hela det svenska samhället måste gå igenom ett "moraliskt stålbad", och detta måste börja genomföras uppifrån, och när stålet har runnit ner p gräsrötterna och även de är renade, så kan hela samhället ta itu med invandrarproblematiken.

Eller det kanske är bättre att göra som ni gör, informera människor. Om 50.000 människor läser era informationsblad och skrifter så kanske 25 % tar till sig av det som står där, och det kanske är början p en lavin.

Det här är bara lite funderingar jag har runtom det här problemet, men jag tror i min enfald att man själv måste vara moraliskt oantastlig, eller?

Jag brukar titta på TV-programmet "Mosaik", och om man iaktar den tösen som är programledare i programmet när hon har gäster i studion, så ser man ganska tydligt på hennes minspel, men även på hennes sätt gå in och avbryta om det debatteras, att hon gillar små nålstick mot svenskarna, men mer än gärna avbryter den som pratar gott om oss. Jag har tittat på programmet under många år, och jag tycker att hon har genomgått en markant förändring från det hon började som programledare - hon var mer neutral under de första åren.

Jag har länge funderat på att ta kontakt med polisen - öppet eller anonymt - angående bosniern som säljer sprit svart och samtidigt har socialbidrag. Men det visar sig att när jag har slagit upp telefon-numret till polisen så har jag avstått från att ringa varenda gång. Kan det vara så att vi svenskar inte "tjallar", att det liksom finns i kulturen att det gör man inte - men om alla gör så som jag gör, men inte borde göra, att inte ringa polisen och tipsa om något som är fel eller orätt - vad kommer då att hända - det kan då bli en signal till både svenskar och invandrare att det är fritt fram.

Jag kan tänka mig att nästan alla invandrargrupper kommer från länder där statsapparaten har varit mer eller mindre kontrollerande gentemot medborgarna - när de sen kommer hit till oss så märker de säkert ganska fort att här är den kontrollen minimal - det är fritt fram. Men det kanske skulle räcka med en liten skärpning från myndigheterna - att de vore mer synliga och tydliga - då menar jag polisväsendet - för att få vissa grupper att dra öronen åt sig. Men det viktigaste kanske är att vi medborgare "tipsar" myndigheterna om oegentligheter som vi av en eller annan anledning får reda på - trots att detta är "osvenskt".

Idag 25-10-97 var jag nere i Vetlanda centrum på förmiddagen, det var något slags "jippo" där,bland annat fanns det ett försäljnings-stånd som "Ungdom Mot Rasism" hade. De delade ut broschyrer till folk som passerade, så även jag fick en. När jag kom hem läste jag igenom den, där stod bland annat: Vad är vårt syfte; ......."Aktiviteterna går bland annat ut på att få svenskarna att visa större förståelse för andra människor och kulturer samt att andra kulturer visar respekt inför våra seder och bruk"....

De hade den svenska flaggan som symbol, vilket jag uppfattade som om de låg åt det nationalsocialistiska eller det storsvenska hållet. Men just den passusen samt att andra, osv, tycker jag låter bra, beroende på vad de lägger för värderingar i detta.

Bo Liljeroos