Thomas Gür i SvD den 21/1 -00:
"Med utlänningsnämndens beslut att ställa in avvisningen av den kurdiska familjen Demir skickar nu den svenska staten följande signal till omvärlden:
Alla som fått sina ansökningar om asyl tillbakavisade i ett annat EU-land kan få stanna i Sverige, under förutsättning att de är beredda att gå under jorden, svika sitt ansvar som föräldrar och överge sina barn så att några av dem mår så dåligt att de måste omhändertas."
"Den som säger att han vill arbeta är inte välkommen till Sverige.
Förr kunde den som sade sig vara förföljd välkomnas. Men bidragskakan är inte oändligt stor, och välfärdsnationalismen säger att det är landets egna barn som i första hand har rätt till den. Så nu kan inte heller den som åberopar skyddsbehov få stanna.
Om han inte överger sina barn och driver dem till psykakuten, alltså."
Blågul kommentar: En sak är ju om Sverige i det aktuella fallet bestämmer sig för att låta barnen stanna.
Men varför låta också föräldrarna få göra det? Har de inte, genom sitt agerande, mycket tydligt visat sig vara olämpliga som föräldrar?