Jordbruksverkets generaldirektör Ingbritt Irhammar tvingades avgå, med generös ersättning. 62.000 kr i månadslön fram tills dess att en väl tilltagen pension tar över. Pengar, för vilket hon inte behöver göra något annat än att hålla sig borta från verksamheten (som GD var hon inget lyckokast.)
Det här handlar inte om bara ett ett enskilt fall. Irhammar utgör inget undantag - tvärtom! De generösa avgångsvederlagen för misslyckade chefer (som ofta dessförinnan varit politiker) följer ett mönster.
I förstone kan detta ses som ett slöseri med skattemedel, men det beror ju på ur vilken synvinkel man ser saken!
Sett ur den politiska nomenklaturens horisont fyller detta system sin funktion. När man på detta sätt borstar varandra på ryggen och ger varandra extrema förmåner så blir alla beroende av alla. Detta håller samman gruppen, och disciplinerar.
Som vi kunnat konstatera förekommer heller inga åsiktsavvikelser av betydelse inom riksdagspolitiken. Vi har att göra med ett sammansvetsat gäng, åtskilt från vanliga svenskar både i de åsikter de företräder, de intressen de driver och de materiella villkor under vilka de själva lever.
Parallellen med journalister på stora massmedia är tydlig. Deras mycket höga löner gör att de ogärna tar några risker, de undviker att stöta sig med den som föder dem. Således får vi denna likriktning.
Därmed inte sagt, att inte samsynen i riksdags- och GD-världen, av aktörerna själva upplevs som äkta. De som nått denna nivå inom politiken har genomgått en hård gallringsprocess.
