Aktuell
kommentar - vecka 1/00:
Häxprocesserna på 1600-talet, i bl.a. England och Sverige, är märkliga. Hur kunde en sådan masspsykos och irrationalitet gripa människor? När vi läste om dessa processer i skolan framstod de som främmande. Något sådant skulle aldrig mer kunna inträffa! Utvecklingen gick framåt och människor skulle bli allt klokare.
Men 400 år räcker inte för att förändra människors gener. I grunden är vi samma människor nu som då. Det ligger fortfarande ett sug i att få känna sig själv accepterad, en längtan efter att s.a.s. få vara med i gänget, stämma in i kören och yla med vargarna. Det krävs mycket för att orka och våga gå emot strömmen.
På 1930-talet hade vi Stalin och Hitler, Moskvaprocesser och Kristallnätter. Irrationaliteten löpte åter amok, förtrycket fick fritt spelrum.
Kan vi lära av historien?
Sedan någon tid pågår ju en kampanj i Sverige med just detta syfte, 1) den om Förintelsen. Tyvärr är den pinsamt ytlig. Denna kampanj fokuserar på effekter mer än orsaker, den framställer det som en fråga om att vara ond eller god. I själva verket var det ju helt normala och vanliga människor som bar fram Hitler till makten. 2) Människor som oftast menade väl.
Hur kunde det ändå gå så fel?
Är det något vi kan lära av både 1600-talets häxprocesser, 1930-talets Moskvaprocesser och nazisternas förföljelser, så är det väl att vara kritisk mot signaler uppifrån, att streta emot om någon försöker förvandla oss till sprattelgubbar, att tänka efter en gång till innan vi börjar yla med.
Tyvärr är situationen i Sverige nu sådan, att detta behöver sägas. Nu mer än på väldigt länge!
I Finanstidningen den 11/12 -99 har Klas Östman en recension av en ny Hitlerbiografi, under rubriken "ATT LÖPA MED MAKTEN":
"Vill man förstå, menar Kershaw, hur Hitler kom till makten, då måste man titta mindre på honom själv och mer på alla andra tyskar - de som lät honom ta den. Medlöperiet är det centrala fenomenet."
"Tredje rikets grundbult var de många miljoner tyskar som frivilligt underkastade sig den nya ordningen. ... det behövdes ganska sällan våld och hotelser för att bygga upp diktaturen. Nazistpartiets medlemsantal ökade från 1 miljon till 2,5 miljoner på några månader efter januari 1933 - funktionärerna drunknade i pappersfloden och tvingades tillfälligt att sätta stopp för fler ansökningar.
Likriktning, 'GLEICHSCHALTUNG', i nationalsocialistisk riktning genomfördes från topp till botten i samhället."
"... upplöste de flesta partier sig själva eller lät sig upplösas utan större motstånd. Detsamma gällde såväl fackföreningsrörelsen som arbetsgivareföreningen, vilka bägge ombildades till nazistiska sidoorganisationer."
"Tusentals lokala skytteklubbar, sångkörer och trädgårdsföreningar lät sig utan invändningar likriktas... I somliga grupper var entusiasmen inför den nya regimen så påtaglig att man började tala om 'Selbstgleichschaltung', självlikriktning."
"...just den utbredda beredvilligheten att arbeta i nationalsocialistisk anda gjorde en styrning uppifrån onödig. Ingen diktatur är så effektiv som den som vilar på folkets vilja att förslava sig självt."
"...de som ser nynazismen som det största hotet mot dagens demokratier och håller utkik efter en ny Hitler tittar åt fel håll. Den stora förtjänsten med Kershaws bok är att den påminner oss om hur långt medlöperiet kan gå, även ett till en början alldeles vardagligt... Det som börjar i 'Selbstgleichschaltung' i trädgårdsföreningen kan sluta var som helst."
Med avstamp den 30 november har fyra stora Stockhomstidningar initierat en ny kampanj, föregivet mot nazism. De fyra redaktörerna framställer sig själva som demokratiska hjältar, vilka inte böjer sig för hot.
Förvisso en typ av människor som vårt svenska samhälle idag behöver, men...
frågor inställer sig:
1. Är dessa redaktörers motiv så ädla som de själva vill framställa det?
2. Verkar de själva i den riktning som de utger sig för att göra?
3. Hur stort är detta nazi-hot?
4. I vilken utsträckning är det ett resultat av massmedias eget agerande?
1. Vad gäller den första frågan har tidskriften ETC visat hur de fyras kampanj initierades av Anders Gerdin på AB, för att skyla över Aftonbladets tidigare nazi-byk.
2. Svaret på den andra frågan är övertydligt. Vad hela detta massiva kampanjande går ut på är att skrämma människor till tystnad och att isolera/bestraffa dem som inte låter sig skrämmas. Minst av allt handlar det om att uppmuntra till självständigt tänkande eller till visande av civilkurage.
För det är inte nazismen i Sverige som är den verkliga måltavlan. Den verkliga måltavlan är kritiker, eller potentiella kritiker, av den förda invandringpolitiken i Sverige. Vad makthavarna fruktar mest är inte en handfull unga nazister eller en grupp MC-kriminella. Vad de fruktar mest är vanliga medborgare som börjar engagera sig politiskt i en annan riktning än vad etablissemanget önskar.
De vill slippa se fristående partier eller självständiga tidskrifter. De vill ha full kontroll. Där ligger en viktig förklaring till vad som händer.
3. Nazi-våld och rent kriminellt våld är naturligtvis allvarligt, och det ska bekämpas polisiärt. Det förra ska dessutom bekämpas politiskt. Men det är inte det främsta hotet mot demokratin. 3)
4. Nazi-hotet är ju till stor del ett resultat av massmedias eget agerande. Man göder och skapar nazism, på flera sätt:
a) Man ger nazisterna uppmärksamhet och utrymme, skapar ett intresse kring dem.
b) Man får dem att känna sig orättvist behandlade, vilket ökar deras motivation.
c) Man stänger demokratiska kanaler för alla nationellt inriktade, driver unga människor i armarna på nazisterna. 4)
DEN AKTUELLA KAMPANJEN har alltså annat än nazism som främsta måltavla.
När en opinionsmätning gjordes om vad svenska folket ville förbjuda, då frågades inte angående "nazistiska organisationer". Nej, frågan gällde "rasistiska organisationer".
73% procent av de tillfrågade uppgav att de var för ett förbud. Men vad menade de med en "rasistisk organisation"? Det framgick inte av frågan, och det visste inte de svarande. 5)
Rädda Barnens namninsamling fick i Aftonbladet som rubrik "Skriv på mot nazismen", men uppropets inledning talade om "rasism". Längre ned i texten talades även om "främlingsfientlighet".
Också på arbetsplatser bedrivs namninsamlingar, för att ge tillfälle att uttrycka sin avsky för något som förtjänar att avskys. På köpet får man skriva under på att rasismen 6) är den viktigaste av alla politiska frågor i Sverige och att man får "inte ställa olika grupper mot varandra". 7)
Och ett annat exempel är ett gymnasium i Stockholm, där de fyra tidningarnas artiklar "fungerat som en väckarklocka". Den 20/12 samlades samtliga elever och lärare för en manifestation på skolgården. De hade fått ledigt från lektionerna.
Hur mycket är en sådan manifestation - efter sovjetisk modell - värd? Ska en opinionsyttring ha en mening måste väl deltagandet ske helt frivilligt, på eget initiativ och av personlig övertygelse!
Och vad gällde denna manifestation? Var det bara mot nazism, rasism, främlingsfientlighet eller omfattades varje form av invandringskritik? Över detta hade kanske ingen funderat så noga. Man manifesterade allmänt för det goda, uppfyllde de styrandes förväntningar. 8)
Vad dessa upprop och manifestationer gör är att skapa ett tryck: alla måste sluta upp. Det handlar om att få rättning i leden. Samtidigt etableras dagordning, det talas om vad som är viktigt. Till det mindre viktiga hör invandringens konsekvenser och mångkulturalismens galenskaper.
De fyra 9) dagstidningarnas kampanj synkroniserades med ett kändisupprop i AB den 30/11, på initiativ av Kurdo Baksi. 10) Slutklämmen löd "Vi måste alla kämpa för demokratin: varje generation måste återerövra demokratin."
Så sant! Men hur stämmer detta med vad man sysslar med i praktiken?
I Metro en 7/12 -99 uttalar sig JK om "rasistiska klistermärken" på Tyresö gymnasium, märken som ger några faktauppgifter om aids i Sverige. JK finner att: "... märket om aids och hiv kan uppfattas så att det 'avser att uttrycka missaktning för svarta människor'."
I Metro den 11/12 finns en notis om en skola där ledningen rapporterat "misstänkta rasister" till polisen. Rektorn uttalar sig: "Vi har haft enskilda samtal med eleverna. Vi ville upplysa om att det kan vara olagligt att sprida rasistiska åsikter vidare."
Vad är då "rasistiska åsikter"? Vet rektorn själv? Vet någon? Är det meningen att någon ska veta?
Nej. Poängen är att det ska råda osäkerhet. Man vill få fram ett klimat av rädsla och tystnad - då är dessa luddiga begrepp och dessa otydligheter ändamålsenliga. Det skapar utrymme för godtyckte, ger makt åt den yttersta uttolkaren av begreppens innebörd.
Som resultat av stockholmstidningarnas uthängning av de 62 unga svenskarna 11) drabbades en del människor av obehagligheter på olika sätt - människor som förväxlats med de uthängda. Detta beklagades sedan av redaktionerna.
Beträffande de uthängda blir det dock inga beklaganden. Själva syftet med artiklarna var att de skulle drabbas av förföljelse. Aftonbladet var närmast triumferande i sin rapportering av hur flera av de utpekade blivit uteslutna ur facket, som en direkt följd av tidningarnas agerande.
Därutöver kunde Expressen rapportera om hur en 17-årig nazist misshandlats svårt i Huskvarna den 16/12. "Flera maskerade män, beväpnade med järnrör, trängde sig in i lägenheten..."
"Han opererades på torsdagen ... enligt polisen har han allvarliga skador. Hans ena knäskål är krossad och ett ben är brutet."
Det där med järnrör känns igen, från den senaste valrörelsen i Haninge . Då var det flygbladsutdelare från Sverigedemokraterna som bearbetades med sådana redskap. Men då skedde det i en trappuppgång, man hade inte trängt sig in i någons lägenhet.
När i samband med den nu aktuella kampanjen Haninge kommunfullmäktige antog ett uttalande mot politiskt våld avsågs dock inte något som det ovannämnda. I Haninge tar man inte avstånd från politiskt våld i allmänhet, bara från s.k. högerextremt våld. En typ av våld som inte förekommit i verkligheten inom kommunen.
Och omvänt: när demonstrationer anordnas efter de politiska attentat och mord som nyligen förekommit i Sverige, då är inte alla välkomna. Uppropen är medvetet så formulerade, att deltagarna måste ansluta sig till det mångkulturella projektet.
Samtidigt med allt detta betraktar man sig själva som demokrater. Hur går det ihop? Hur får man det att stämma?
Återigen handlar det om begrepp. Man har givit en ny innebörd åt ordet "demokrati".
"Demokrati" avser inte längre att folkmajoritetens vilja ska råda, att beslut ska fattas efter att företrädare för olika åsikter fått komma till tals och alla argument i möjligaste mån kommit fram.
Nej, "demokrati" i den nya tappningen betyder helt enkelt att en viss bestämd politik ska bedrivas. Nämligen den som man själv tycker är bäst.
Eftersom man själv alltså är demokrat måste den som tycker annorlunda vara antidemokrat. Mot antidemokrater kan det inte vara fel att ta i. I själva verket kanske man blir en bättre demokrat, desto hårdare tag man förespråkar mot antidemokrater.
Det säger sig också självt, att med antidemokrater behöver man inte samtala. Det kan vara direkt olämpligt, då man annars riskerar legitimera dem.
Med andra ord: det pågår just en galenskap i megaformat. Vi lever alla mitt i den. Det sker här i Sverige, just nu.
I framtiden kommer man nog att förundra sig. Kanske kommer regeringar att lansera stort upplagda kampanjer om denna galenskap. Man ger ut böcker som ska berätta, inrättar särskilda muséer, anordnar fackeltåg och säger med djupaste allvar, att detta får aldrig hända igen.
Bättre är väl att reagera medan galenskaperna fortfarande pågår.
1) I varje fall anges ju detta som kampanjernas syfte.
2) Och stödde Hitler när han väl fått makten.
3) Demokratin i Sverige är förvisso hotad, men då främst på andra sätt: politisk apati och passivisering bland medborgarna, politiker som sviker, media som motarbetar yttrandefrihet, huliganer som saboterar valmöten, osv.
4) Dessutom skapar media nazism i den bemärkelsen att man blåser upp och övertolkar. Såväl ordinär kriminalitet som normal samhällskritik blir till "nazism".
5) Till och med en antirasistisk organisation som Blågula Frågor kan av vissa anses vara "rasistisk".
6) I praktiken är det ju en ensidig historia, eftersom etablissemanget inte räknar det som "rasism" när etniska svenskar drabbas av våld från invandrare.
7) Skenbart självklart och okontroversiellt, men som vad man i praktiken menar är att invandringspolitik ska vara undantagen budgetmässiga prioriteringar.
8) Det må vara litet si och så med disciplin och lydnad i skolan, när det gäller lektionsnärvaro och annat, men i politisk korrekthet gör skolan "bra" ifrån sig. Ska det sluta som i östeuropeiska kommuniststater, när klyftan mellan människors egna erfarenheter i vardagen och de officiella fraserna blev alltför djup?
9) Det faktum att den femte stora stockholmstidningen - Metro - inte deltog ska inte tolkas som en distansering. När dess kolumnist Jonas Hållen skrev kritiskt om denna kampanj hände det ovanliga att Metro vägrade publicera kolumnen!
10) Inga farhågor här alltså, om att "legitimera" denne Baksi - som givit uttryck för så extrema åsikter.
11) 21 av de uthänga - alltså 1/3 - var inte dömda för något brott. Och de journalister som skrev artiklarna var själva anonyma.
