Aktuell kommentar - vecka 39/05
Gäller "barnomsorgen" primärt omsorg om barnen? Handlar det om barnens bästa?
Eller är en annan aspekt viktigare, nämligen jämställdhet mellan män och kvinnor?
Till förtjänsterna med TV-programmet "Debatt" den 27/9 -05 hör att det klargjordes att här kan finnas en målkonflikt. Klart är också att det rör sig om en av alltför många tabufrågor i den svenska politiska debatten.
En annan aspekt är det mönster som efterhand förstärkts: ambitionerna uppifrån att med hjälp av våra skattepengar och statens resurser uppfostra medborgarna från vaggan till graven. En mängd myndigheter för åsiktsproduktion har ju tillkommmit på senare år. Vi går mot ett alltmer totalitärt samhälle, där redan att hysa icke godkända känslor kan ge kännbara straff.
Det argument som i TV-programmet drevs för att - jämfört med idag - föräldrarna mer än daghem ska ta hand om småbarn under deras första år var att detta kan ge barnen en tryggare uppväxt. I varje fall borde här en större valfrihet erbjudas föräldrarna. Med tanke på hur stora resurser som satsas på barnhem (och där likväl personalbrist ofta råder, vilket ger dålig kvalité) borde resurser kunna anslås även för att föräldrarna själva ska kunna ta hand om sina barn i hemmet.
Ur manifestet från "Föräldraupproret":
"Dagmamma, kooperativa dagis och omsorg i hemmet blir allt ovanligare former av barnomsorg. Vi tycker det är djupt orättvist att vissa barnomsorgsformer subventioneras starkt av det offentliga medan andra måste finansieras helt av föräldrarna själva.
Barn, föräldrar och familjer är alla olika, och har olika behov."
"Barnen är vår framtid, och det måste få kosta att ge dem en bra start i livet. Ansvarstagande och försörjningsbörda behöver värdesättas mer. Människan är inte bara en produktionsfaktor, som skall ersättas för sitt bidrag till en högre siffra i BNP-statistiken. Genom föräldraskap och anhöriginsatser bidrar många människor till en nödvändig del av vårt samhällsbyggande."
Per Kågeson
har skrivit en bok "Tid för barn?" och i DN den 25/9 -05 hade han en debattartikel under
rubriken "Skjut
upp dagisdebuten tills barnen fyllt tre år". Ingressen
löd:
"Det
finns ingen samhällsekonomisk vinst i att tvinga alla ett-
och tvååringar till daghem. Det finns inte heller
något vetenskapligt stöd för att en tidig dagisdebut
har någon positiv inverkan på barnens utveckling.
Föräldrarna
skulle kunna stanna hemma tills barnet fyllt tre år genom
ett statligt vårdnadsbidrag på 10 000 kronor i månaden
för ettåringar och ett kommunalt vårdnadsbidrag
på 7 000 kronor för tvååringar. Det skulle
inte öka de offentliga utgifterna och heller inte behöva
bli någon kvinnofälla."
Kågeson har forskat i ämnet och underbygger sina resonemang
med fakta:
"Den aktuella litteraturen visar att det finns underlag för att med säkerhet konstatera att en tidig dagisdebut ökar risken för infektionssjukdomar och sannolikheten för att antibiotika ska behöva användas under småbarnsåren. Frekvensen av vanligt förekommande infektionssjukdomar är tre till fyra gånger större hos dagisbarn än hos hemmabarn. För de mest känsliga barnen kan det röra sig om hundra extra sjukdagar jämfört med om de i stället varit hemma."
"Sannolikt försämrar en tidig dagisdebut de mest känsliga barnens möjligheter att anknyta till föräldrarna och möjligen påverkas även övriga barn negativt. Risken förefaller vara störst före 18 till 24 månaders ålder, men många barn är känsliga ända upp till tre års ålder. En forskarrapport betecknar de minsta barnens anpassning till dagis som ett flera månader långt sorgearbete."
Per Kågeson tar upp även ekonomiska aspekter:
"Min analys visar att möjlighet för föräldrar att vara hemma hos barnen till dess de fyller tre år av statsfinansiella skäl inte kan lösas genom en förlängd föräldrapenning enligt inkomstbortfallsprincipen. Ökade barnbidrag eller andra kontantbidrag kan inte förväntas leda till att föräldrar i någon större utsträckning skjuter på barnens dagisdebut. Att höja personaltätheten och standarden inom förskolan till en nivå som gör småbarnsavdelningarna till en hemlik miljö är av kostnadsskäl inte heller någon framkomlig väg.
Att skapa en reell valfrihet för föräldrarna i valet av omsorg behöver däremot inte öka statens utgifter. De resurser som regeringen och dess stödpartier vill tillföra räcker till föräldrapenning enligt inkomstbortfallsprincipen under barnets första år och ett beskattat vårdnadsbidrag på 10 000 kronor per månad under barnets andra levnadsår."
Kågeson, själv socialdemokrat, kritiserar familjeminister Berit Andnor som i ett veckobrev skrivit:
"Det känns som att bli förflyttad långt tillbaka i tiden när unga kvinnor i dag driver frågan om vårdnadsbidrag. Det samhälle vi har i dag, den standard vi tar för given och den demografiska utvecklingen kräver att alla arbetar."
Hans kommentar:
"Tydligare kan det knappast sägas. De minsta barnen måste ta sin del av ansvaret för konsumtionssamhället. Att öppna en möjlighet för deras mammor och pappor att stanna hemma hos dem tills de är mogna för dagis framställs av familjeministern som reaktionärt. Jag känner inte till något annat land där statsråd uttrycker sig nedlåtande om medborgare som föredrar att arbeta mindre i syfte att kunna tillbringa mer tid med sina minsta barn."
I TV-programmet "Debatt" fortsatte Per Kågeson sin sakliga argumentering, om vad som inte är bra för många av barnen.
Mothugg fick han då en företrädare från FI, som inbjudits att sitta i panelen. Hon avfärdade de undersökingar som Kågeson hänvisade till med att det fanns så många olika undersökningar. En direkt anti-intellektuell linje, som underkänner själva idén att försöka gräva fram fakta.
I valet mellan å ena sidan jämställdhet och vissa kvinnors intressen, å andra sidan barnens bästa är valet uppenbarligen självklart för FI.
I andra sammanhang är det dock mindre självklart att försvara kvinnors intressen. Sina muslimska systrar är FI redo att offra på den politiska korrekthetens altare.
I Sverige publiceras inte statistik kring våldtäkter, så som fallet är i Norge. Av de 111 åtalade för våldtäkt i Oslo år 2004 hade 72 utomeuropeisk bakgrund. En grupp som utgör 14% av befolkningen stod för 65% av dessa brott. I 80% av våldtäkterna var offren norska kvinnor, 20% hade utländsk bakgrund.
Allvaret i situationen är ändå känd även i Sverige. Nyligen gick polischefen i Stockholm ut med en varning till kvinnor för att röra sig emnsamma utomhus nattetid, pga risken för överfallsvåldtäkter.
Till mångkulturens offer hör således även svenska kvinnor.
Detta saknar dock intresse för pseudofeministerna i FI - de är mer upptagna av att putsa sin politiskt korrekta gloria.
Hur kan det för övrigt
komma sig att ett parti som ännu inte ens hunnit kandidera
i något val och som i opinionsmätningar har bara en
halv procent av väljarsympatierna kan tilldelas ett så
massivt utrymme i svenska massmedia?
