Aktuell kommentar - vecka 1/01:
Vad innebär "diktatur"? De flesta förknippar nog begreppet med ett osminkat förtryck och öppet våld, kanske också materiell nöd och synbart elände.
Detta kan naturligtvis följa med diktatur 1), men diktaturens kärna är något annat. Det är kontroll. Närmare bestämt kontroll uppifrån - frånvaro av medborgarinflytande.
Ett samhälle kan vara en diktatur även om där finns ett materiellt välstånd, även om det formellt finns vissa demokratiska fri- och rättigheter. I själva verket kan just detta göra diktaturen så mycket mer effektiv. Starkast är den diktatur där människor inte ens vet om hur det är, utan tror sig leva i en demokrati.
Den perfekta diktaturen är ett samhälle där människor inte bryr sig och inte lägger sig i, utan villigt låter andra bestämma. Då försöker de aldrig använda sig av mötes- och yttrandefrihet i någon viktig fråga, och behöver inte märka att dessa friheter i verkligheten saknas.
Sverige i början av 2000-talet har till stor del blivit en sådan diktatur.
För varje diktatur krävs ett mått av samtycke, åtminstone passivt, från de kontrollerade. Propagandan är således central. Då som nu gäller att makthavarna företräder det goda och det rätta, då som nu utdefinieras och avhumaniseras oppositionella genom etiketterande. Samtidigt som medborgarna ska tro sig leva i ett bra samhälle måste de ändå vara medvetna om att det kan straffa sig att vara olydig.
Men medan de gamla diktaturerna från 30-talet byggde på strypt information bygger den moderna diktaturen snarare på ett överflöd av information, där det viktiga s.a.s. drunknar i floden. Detta går hand-i-hand med ett obegränsat utbud av underhållning och tidsfördriv, som avleder intresset från väsentligheter.
Här finns alltså kvar de båda klassiska momenten: piskan och moroten.
Central är samtidigt tekniken att göra frågan om sant eller falskt ovidkommande - avgörande är vad som är "anständigt" och uppifrån sanktionerat, dvs politiskt korrekt.
Det fascistiska och kommunistiska diktaturen från 30-talet brukar kallas "totalitära", till skillnad från diktaturer dessförinnan. Vad var skillnaden?
Diktatur i allmänhet kräver bara att medborgarna låter makthavarna styra, att de är passiva. De kan tänka och känna kritiskt och oppositionellt - så länge de inte låter detta ta sig några politiska uttryck är det OK.
I den totalitära diktaturen ställer makthavarna högre krav, där vill de styrande kontrollera även hur medborgarna känner och tänker. De kräver ett aktiv bifall.
Rättslösheten är också självklar. Det räcker långt att vara misstänkt, själva anklagelsen kan vara bevis nog.
Sverige närmar sig nu alltmer den totalitära modellen av diktatur.
Betecknande är dåvarande invandringsministern Pierre Schoris uttalande i riksdagen den 21 maj 1997 om att "främlingsfientligheten" skulle "jagas och kriminaliseras". Med andra ord: staten ska bestämma till och med hur medborgarna känner.
Kampanjerna för tankekontroll över medborgarna har i själva verket avlöst varandra 2) - bekostade av medborgarna själva. Och kampanjandet har inte varit utan framgång!
De flesta har gjorts medvetna om vad som är känsliga områden och "icke-rumsrena" åsikter. Makthavarna har i stor utsträckning lyckats internalisera tankekontrollen hos medborgarna - många har blivit sina egna åsiktspoliser. 3)
Där osanktionerade tankar ändå tänks, luftas de helst i enrum. Uppriktighet kan visas bara mellan fyra ögon och öron, där ingen annan ser och hör. Kommer tabubelagda ämnen på tal i ett sällskap lägrar sig plötsligt tystnaden, och man byter ängsligt ämne.
När det tabubelagda ämnet invandring ändå berörs, som i skolundervisningen, är allt noga paketerat. En aning om upplägget ger TV4:s propaganda. Efter sovjetisk modell regisserar skolor även demonstrationer, för det goda och mot det onda. 4) Etiketterna må variera från en tid till en annan - mekanismerna är desamma.
I någon mån uttrycker den totalitära dikaturen tankar och åsikter som människor hyser, men det är inte åsikter som framkommit i en medborgerlig diskussion med tillgång till en allsidig information. På så vis gränsar denna diktatur till sifo-demokratin.
Denna utveckling i riktning mot diktatur är inte unikt för Sverige, samma utveckling sker inom hela EU. Möjligen är vi svenskar, genom vår konfliktsrädsla och undfallande mentalitet, lättare offer. Kontrasten blir skarp, om vi jämför med Danmark!
Gör det något om demokratin försvinner? Kan vi inte leva gott ändå?
Det fanns ju en anledning till varför den svenska arbetarrörelsen kämpade så hårt för allmän och lika rösträtt kring förra sekelskiftet. Det var för att vinna politiskt inflytande, vilket i sin tur krävdes för att påverka arbetarnas levnadsvillkor.
Kopplingen mellan folkligt inflytande och materiella villkor gäller fortfarande. Utan inflytande kommer klassklyftorna att öka och våra levnadsvillkor att försämras. Det är en utveckling som redan gått långt, trots s-regeringens försäkranden om hur "bra" det går för "Sverige".
Välfärdsstaten är under nedmontering, folkhemmet tillhör snart historien.
Till det senaste hör Schengenavtalet och Öresundsbron.
Närmast på menyn står en utvidgning av EU.
Det är hög tid att vi organiserar ett motstånd!
