Aktuell kommentar
- vecka 8/06
Freivaldsretorik
Är den svenska regeringen
för yttrandefrihet, eller ställer den upp på
islamisternas och Kofi
Annans sida?
Det visar sig att den vill
ställa upp samtidigt för bådadera - eller i varje
fall låta som att den gör det.
Ungefär som Gudrun Schyman
(v) under valrörelsen 2002 bekände sig till vad som
fanns av demokratiska principer samtidigt som hennes parti aktivt
saboterade mötesfriheten.
Eller som när Yvonne Ruwaida (mp) påstår sig
vara "den förste" att försvara yttrandefriheten,
samtidigt som hon i verkligheten varit den förste att kräva
ingripanden mot personer som yttrat för henne obehagliga
saker.
Så här uttalade
sig utrikesminister Laila Freivalds i riksdagen den 15/2 2006:
"Vi
har alla sett nyhetsbilderna. Av djup förödmjukelse
och frustration. Av brinnande flaggor och ambassader. Bilder
som få förväntat sig, men som tydligt visar hur
sammanlänkad världen är.
Det är
viktigt att tydligt slå fast att vårt samhälle
och regeringen försvarar yttrandefriheten. Men den djupa kränkning som muslimer
världen över upplever är en påminnelse om
att pressfriheten måste åtföljas av ansvar och respekt."
Detta uttalande förtjänar
att analyseras!
Det är ju en sak att faktiskt
försvara yttrandefriheten, en annan att bara
påstå att man gör det.
Det som Freivalds finner viktigt
är att upprätthålla en fasad av yttrandefrihet
("tydligt slå fast att"). Kejsaren må
vara naken, men ingen får påpeka det.
Vad blir konsekvensen av utsagan
att pressfrihet måste "åtföljas av ansvar
och respekt"? Vad
händer om så ej sker? Vem ska avgöra om så
har skett?
Om några påstår
att de känner sig kränkta av något som publicerats
i en tidning, har pressfriheten därmed använts på
ett sätt som står i strid med Freivalds utsaga? Ska
journalisten, redaktören eller den ansvarige utgivaren då
straffas?
Den svenska arbetarrörelsen
kämpade
hårt, under flera decennier, för att erövra demokrati
och yttrandefrihet. Ska resultatet av denna kamp nu i ett slag
kastas på sophögen?
Självfallet finns det
i praktiken ingen yttrandefrihet om den inte kan praktiseras.
Och den måste finnas även för meningsmotståndare.
Det finns ofrånkomligen ett pris för yttrandefriheten som envar
kan få vara med om att betala. Ett pris i form av att få
ta del av sådant man ogillar.
Yttrandefriheten kan hotas
inte bara av formella förbud, utan även av självcensur.
Den försvaras genom att praktiseras. Detta var en grundtanke
med publiceringen av Muhammedteckningarna i Jyllands-Posten.
När Sverigedemokraterna
i vårt land skulle försöka sig på något
motsvarande kokade Laila Freivalds formligen över. Hon hade
inte ord, starka nog, i sitt fördömande. "Det är fruktansvärt..." inledde hon i riksradions "Studio
ett" när hon mötte SD-ordföranden Jimmie
Åkesson. "Jag ber om ursäkt inför hela världen
att de ska finnas såna här människor i vårt
land!"
Därpå stängdes
SD:s webbsida. Det skedde efter att både UD och SÄPO
hade kontaktat leverantören.
Med detta hade man skapat ett
oerhört prejudikat och förvandlat den svenska regeringen
till ansvarig utgivare för allt som framförs i svenska
media.
Freivalds försökte
efteråt krypa ur sitt ansvar
för ingripandet. Hon argumenterade att man inte hade "beordrat"
leverantören att stänga sidan. Man hade bara "informerat"
om det allvarliga läget, efter hoten från muslimska
grupper utomlands.
Senare försökte Göran
Persson bättra på med ytterligare en försvarslinje:
det var inte utrikesministern, bara en enskild tjänsteman
på UD, som på egen hand varit i farten. Denne underhuggare
kritiserades av statsministern.
"Ansvar" var för övrigt på
tapeten även under KU-förhören om tsunamikatastrofen
i veckan. Laila Freivalds sade där att hon "tar
på sig ansvaret för" UD:s senfärdighet.
Innebörden av detta är
dock inte helt tydlig. Det betyder i varje fall inte att
hon tar konsekvenserna och avgår som chef för UD.
På besök i Thailand
efter katastrofen snäste ju Freivalds, i närmast hotfulla
ordalag, Lottie Knuttson inför ett TV-inslag: "Du ska passa
dig!"
Kurt Lundgren har på
sin blogg, i samband med nedsläckningen av SD-sidan, skrivit
om auktoritära
personligheter. Det är ingen tvekan om att Laila Freivalds
här utgör ett tydligt exempel.
Ytterligare några
Freivaldscitat:
"Sverige
är på väg att bli ett mångkulturellt samhälle
och det ska man i Sverige vara väldigt glad för."
I tidskriften "Invandrare
& Minoriteter", nr 6/95
"Den
stora majoriteten av alla brott begås av svenskar. Detta gäller
såväl vuxnas som ungdomars brott."
"Majoriteten
av alla de vardagsbrott som drabbar den svenska befolkningen
begås av äldre ständigt återfallande svenska
brottslingar."
I riksdagen,
våren 1999
"Det
är också viktigt att komma ihåg att hotet mot
demokratin och mot enskilda människor inte bara kommer från
övertygade högerextremister utan även från
vanliga
människors fördomar..."
I riksdagen,
hösten 1999
Här har
vi alltså återigen denna dubbelhet. En fasad ska upprätthållas,
oavsett hur det faktiskt förhåller sig.
"Fördomsfrihet"
kallar man det.