Pressombudsmannen, Olle Stenholm, skriver i Aftonbladet den 12/2 -06:
"1940 förberedde den svenska samlingsregeringen en censurlag som antogs av riksdagen som en vilande lag i juni året därpå. Röster höjdes mot projektet. Den vältaligaste stämman var Vilhelm Mobergs."
"När staten i veckan förmådde det lilla företaget Levonline att stänga sitt webbhotell för Sverigedemokraterna så traskade den således i upptrampade spår. Det finns en tradition att den politiska makten med informella metoder försöker sätta munkavle på dem vars agitation inte kan förbjudas men som bedöms hota Sveriges och svenskars säkerhet."
Vad säkerhetshotet från SD-sidan skulle bestå i har vi inte fått veta, konstaterar Stenholm:
"En rimlig gissning är att i synnerhet utrikesdepartementet ser med oblida ögon på all Jyllands-Postenliknande opinionsbildning efter mordbrännares och stenkastares aktioner i Damaskus och Beirut.
UD och Säpo ansåg det uppenbarligen lönlöst att försöka komma till tals med Sverigedemokraterna. Det var säkert en realistisk bedömning. Det finns dessutom politiska skäl att över huvud taget inte tala med dem. Alltså gav man sig inte på opinionsbildaren utan distributören."
"Regeringen säger att Levonline inte utsattes för påtryckningar. Företaget fick bara information. Beslutet att stänga av Sverigedemokraterna var företagets eget. När Levonline samtidigt uppvaktades av regeringskansliet och säkerhetspolisen med sannolikt mycket entydig information är det svårt att inte se det som en påtryckning.
Det lilla företagets vice vd har dessutom sagt att beslutet att släcka ner Sverigedemokraterna fattades 'i samförstånd' med statens agenter. Det saknas anledning att misstro det påståendet. Initiativet hade dessutom varit meningslöst om inte syftet varit att få webbhotellet att foga sig.
Statens agerande i det här fallet är förenligt med bokstaven i vår lagstiftning om yttrandefrihet och tryckfrihet. Men det är inte förenligt med dess anda."
"Vilka intressen kan staten i framtiden komma att betrakta som så viktiga att yttrandefriheten ånyo kommer i andra hand?"
I Folkets Nyheter skriver Lennart Berg i samma ämne:
"Grinande inkompetens bakom stoppande av Muhammedbilder
Det var knappast genomtänkt illvilja eller ondska som fick Laila Freivalds och UD att genom att skrämma upp Sverigedemokraternas Internetleverantör stoppa SD-kurirens publicering av Muhammedkarikatyrerna. Hon gjorde knappast detta för att hon önskade att den svenska regeringen fortsättningsvis i utlandets ögon skall vara hela Sveriges ansvarige utgivare.
Hädanefter kommer det ju att med rätta klinga ihåligt när svenska diplomater eller regeringsföreträdare framhåller att de inte kan ansvara för allt som skrivs i svenska tidningar, men det var knappast vad Laila Freivalds handlande syftade till.
Nej, snarare handlar det om den allt tydligare, grinande inkompetensen och fegheten som kännetecknar socialdemokratin. Det handlar om en flagrant oförmåga till konsekvent och principfast agerande och en lika flagrant ovilja att inse konsekvenserna av sina egna handlingar."
Vi såg det i hanteringen av tsunamikatastrofen, vi ser det i SSU:s korruptions- och fylleskandaler, och nu fick vi se det på nytt i den oavsatta Laila Freivalds hantering av pöbelhoparna i Mellanöstern: Socialdemokratin är döende.
Troligen finns inte en enda troende socialdemokrat kvar i detta land. När väl en gång utgjutandet av skattemedel till de socialdemokratiska institutionerna stoppats och råttorna lämnat skeppen, kommer det inte att finnas en själ kvar som kallar sig socialdemokrat.
Över huvud taget blir det allt svårare att hitta människor som ens mot betalning kan tänka sig att bli socialdemokrater, trots att det med dagens låga medlemstal innebär en säkrad, välavlönad karriär utan krav på kunnande eller arbetsinsats. Detta minskande urval leder till att det blir besvärligt att hitta kompetent folk som kan fylla de viktiga posterna i regeringen.
Freivalds kan sitta kvar, trots att hon gång på gång visat att hon inte klarar uppgiften, eftersom det är så svårt att hitta en ersättare som åtminstone kan göra sken av att utföra jobbet."
Kurt Lundgren på sin blogg:
"Alltså, bråka inte med själva tidningen, ring ägaren till tryckeribolaget och berätta om hotbilden, fråga denne om han har familj, om han har barn, var de går i skolan och vad som kan kan förväntas hända om han nu skulle ta sig till att trycka tidningen. Bomber i papperslagret, bomber under bilen, polisvakt dygnet runt för barnen, hur kul är det...
Ja, allt sådant en tryckeriägare bör känna till för att fatta rätt beslut.
När jag betraktar Laila Freivalds på TV ser hon närmast hysterisk ut, rösten är gäll, hon är blanksvettig i ansiktet, håret hänger ner över halva ansiktet i testar; henne skulle jag inte ringa om någonting hände och jag känner nästan panik över att vi lagt nationens öde i dylika händer, hennes samt de båda männen utan minne, Danielssons och Dahlgrens; därtill kommer försvarsminister Leni Björklund, vilken kvartett om något ont faller på."
"Jag konstaterar: Islam vann. Västvärldens demokratier förlorade.
För min del trodde jag bara det var i Kina som regeringen släckte ner hemsidor. Har den danska regeringen gjort det. Eftersom Muhammedbilderna finns över hela nätet blir det mycket att släcka ner.
Freivalds hörde jag i statsradion i går : Hon riktigt krälade i stoftet inför de muslimska hoten, det var en beklämmande föreställning, hon är en förolämpning, för att citera Segerstedt.
Det finns en otrolig ironi i de politiska konstellationer som nu uppstår mellan till exempel gamla kommunister i vänsterpartiet, förr Gudsförnekare par preference, kyrkonedrivare och hädare i största allmänhet, 'religion är opium för folket'. Nu har de gjort en 180-gradig u-sväng och rasar mot hädelser av alla Gudagestalter. Religion är inte längre opium för folket, religion är nu fint som snus.
Förklara den ideologiska metamorfosen den som kan.
Jag kan det : Det är de auktoritära personligheterna som är i farten; sådana kan vara kommunister, fascister, islamfundamentalister, kristna fundamentalister - allt som smakar piska är deras njutning, och de vill inte bara njuta piska själva och underordna sig, de kräver att du och jag skall ha samma morbida böjelser."
"Aldrig i min vildaste fantasi, och den räcker långt, kan jag försäkra, hade jag föreställt mig att fredagsbönen i någon avlägsen moské i Mellanöstern skulle refereras i radions nyhetssändningar, men nu kan man höra hur en reporter, kanske den väsande Peter Löfgren, analyserar nyanser av Imamens anateman mot västerlandet: manade han till lugn eller till blod och halshuggning?
Det är helt absurt.
Vi som inte tror på Koranen, inte hyllar profeten och tar allmänt avstånd från islamismens antimodernistiska och antihumanistiska inställning; vad rör den oss? Vi behöver väl inte leva efter imamernas absurda livsregler.
Istället för att bekämpa fanatismen ger vi efter; de flyttar fram positionerna ytterligare ett stycke, kommer med nya krav, vi ger efter, etc. Det kallas salamitaktik.
För min del vill jag inte ha en dialog med islam, jag vill bekämpa den med humanistiska argument, jag vill förändra den och göra den modern och jag vill att de förtryckta kvinnorna skall nå full frigörelse; allt annat är appeasement värre än undfallenheten för Hitler."
|
|