Havererat projekt
"Sverige
är på väg att bli ett mångkulturellt samhälle och
det ska man i Sverige vara väldigt glad för."
Så
uttalade sig Laila Freivalds 1995.
Ett
sådant prisande av det mångkulturella projektet blir särskilt
anmärkningsvärt när det kommer från en justitieminister
- med högsta ansvaret för brottsbekämpningen i landet!
"My
country - right or wrong!" Så
löd rättesnöret i England under landets imperialistiska tid.
Den principen har överhuvudtaget varit vägledande i chauvinistiska
och expansionistiska länder, historien igenom: man ska ställa
upp för sitt land, vare sig det har rätt eller fel.
En
rättsstat bygger ju på den motsatta principen: likhet inför
lagen. Man har fastställda och tydliga regler, som gäller lika
för alla. Samma påföljder för samma brott, oavsett
vem som är skyldig.
I
linje med den principen ligger Martin Luthers Kings berömda ord om
att de svarta i USA ska bedömas som individer. Inte efter sin hudfärg
- utan efter sin karaktär och sina gärningar.
För
bekämpning av brott är det viktigt att alla accepterar och respekterar
vissa principer och att det finns övergripande lojalitet med det gemensamma,
med samhället som helhet.
INNEBÖRDEN
AV ETT "MÅNGKULTURELLT SAMHÄLLE" ÄR att det i
samhället finns olika grupper, med olika kulturer. Dvs de har olika
uppsättningar värderingar och i förlängningen sina egna
lagar. Man har sina lojaliteter, inte med samhället som helhet, utan
med den egna etniska gruppen. Eller delar av denna.
Exemplen
på konsekvenserna av sådana klanlojaliteter har nu hunnit bli
många:
•
En variant är hedersvåldet. En del
i svenska massmedia förekommande yrkesdebattörer har svårt
att förstå detta, de förmår inte skilja sådant
våld från vanligt våld. I grunden är det dock enkelt:
-
vanligt våld handlar om individuella initiativ och misslyckanden,
det inhöstar inga applåder.
-
hedersvåld frammanas av ett kollektiv och det vinner gruppens gillande.
•
En variant är gatuvåldet. När
man t ex nyligen sparkade ihjäl en man på en skolgård i
Fittja var det pga ett rykte att han sagt eller gjort något kränkande
mot en invandrarflicka. Det räckte. Även om ryktet skulle ha talat
sanning var ju straffet oproportionerligt.
Efteråt
finns - i detta fall, som i liknande - många vittnen, men ingen vill
eller vågar ställa upp. På goda grunder kan det vara så
att man då fruktar våldsamma repressalier.
Mer
än en rättegång mot våldtagna svenskor eller misshandlade
svenskar har givit prov på hur vänner och släktingar med
sin närvaro markerat stöd för den åtalade. Ett ord
för detta fenomen blir rimligen "svenskfientlighet".
•
En variant är det lågintensiva kriget.
En förlängning av ovanstående maffiabrottslighet med etniska
förtecken.
Både
i ord och handling har invånare i olika invandrartäta områden
i Sverige givit uttryck för att de ser dessa områden som "sina".
Där ska företrädare för svenska myndigheter hålla
sig borta, där har svenskar inte att göra.
Uttrycken
för detta har varit många, ett aktuellt exempel är hur man
brände ned ett nytt poliskontor i Vårby, just dagarna innan det
skulle öppnas. En talesman för polisen tolkar, i SvD
den 3/5 -07, detta som ett utslag av "oförstånd
av ungdomar", som "försöker skapa
uppmärksamhet".
Länspolischefen
i Stockholm, Carin Götblad,
valde på sitt sätt att bortse från det inträffade.
Hon invigde de nedbrända polislokalerna.
|
|
Ur
Punkt.se den 4 maj |
Ur
Metro den 4 maj |
•
Till detta kommer vad vi kan kalla "hatbrotten".
Begreppet är myntat av etablissemanget, och betecknar då bara
politiskt korrekta brott, där offren är anhängare av det
mångkulturella projektet, eller homosexuella.
I
verkligheten är det ju här AFA och liknande krafter som är
brottsaktiva, där offren är sverigedemokrater eller andra invandringskritiker.
Det är förvisso en typ av brott, styrd av hat och byggd på
fördomar och nidbilder av offren.
Det
är en brottslighet, direkt kopplad till det mångkulturella projektet.
Precis som Mugabe i Zimbabwe behöver sina "krigsveteraner"
för att hålla opposition i schack, så behöver svenska
makthavare våldsfigurerna i AFA.
Bloggaren
Dick
Erixon refererar den 11/5 -07 till den brittiske journalisten
Melanie Philipps och skriver:
"...varför
försvarar inte liberalismen friheten? Phillips menar att liberalismen
korrumperats och förstört sin förmåga att göra
skillnad på rätt och fel. Vi har förlorat vår judeo-kristna
moraliska tradition om objektiva värden. Istället har vi fått
en moral som säger att "minoriteter aldrig kan göra fel
och att majoriteten aldrig kan göra rätt".
Central i den korrumperade samhällssynen är multikulturalismen,
doktrinen som likställer alla minoriteter med majoriteten vilket
gör att majoritetens liberala värderingar förlorar sin
överhöghet. Och de som hävdar dem stämplas som islamofob.
Istället talar Phillip om pluralism under en
nationell identitet som alla ansluter sig till, med universella värden,
icke-förhandlingsbara värden som grundar sig i upplysningen.
Det handlar om respekt för andra människors lika värde,
om yttrandefrihet och religionsfrihet. När
en minoritets intresse kolliderar med dessa värden måste minoriteten
vika. Om man inte gör det är man inte medborgare, utan
kolonialister."
Det mångkulturella
projektet har havererat - det är nu uppenbart för envar som vill
se verkligheten.
Lika litet
som Carin Götblad och hennes polisföreträdare vill förstå
innebörden av att poliskontor bränns ned, lika litet vill dock
statsminister Fredrik Reinfeldt
eller oppositionsledare Mona Sahlin
förstå vad som händer med vårt land.