I mitten
av juli 2009 framkom fakta om en iranier i Uppsala, som under nio års
tid hindrat sina barn från att gå i skolan, och dessutom
regelbundet misshandlat sin fru.
Hur
var detta möjligt?
Mannen
hade hävdat att barnen under terminerna befann sig i Iran och där
gick i skola, sommartid var de i Sverige. Enligt uppgift har kommunen
då att acceptera detta - skolgång i Iran skulle vara ett
godtagbart alternativ till svensk skolgång.
Detta
väcker ju frågor:
•
Barnen var födda i Sverige och svenska medborgare, skulle anses
bo här. Är det då inte skolgång i Sverige som
de behöver? Hur kan den svenska skolans läroplan efterlevas
i ett främmande land?
•
Har barnen överhuvudtaget kunnat lära sig svenska?
•
Har barnen verkligen gått i skola i Iran? Varför har kommunen
inte kontrollerat detta?
•
Hur många andra fall finns det i
Sverige, där barn i invandrarfamiljer uppges gå i skola i
hemlandet och slipper svensk skolgång?
•
Slappheten hos svenska myndigheter illustreras också av att man
inte har säkra uppgifter om Uppsalamannens ålder.
•
Inte nog med det: det har framkommit att han haft inte mindre tre olika
identiteter! Detta ger, som tidigare framkommit i andra fall, möjligheter
att lyfta flerfaldiga bidrag.
•
Klart är att mannen i en av sina identiteter skulle vara född
1941, dvs ha uppnått en ålder som berättigar till pension.
•
Hur många andra fall finns det i
Sverige, där utlänningar håller sig med flera identiteter?
•
Framförallt väcker Uppsalafallet frågan på vilka
grunder som mannen har beviljats uppehållstillstånd i Sverige.
Sökte han asyl, uppgav han sig vara flykting? Då
blir det ju underligt att han regelbundet kunna besöka det land
som han en gång har flytt ifrån!
•
Hur många andra fall finns det i
Sverige, där asylanter efter erhållandet av sitt svenska
PUT besökt sitt hemland?
Det
kan inte vara kunskap om förhållandena som saknas hos svenska
politiker och myndigheter - inte efter bl.a. Argusrapporten
år 2000.
Det
är något annat som saknas.