Det
blev total panik inom etablissemanget efter Jimmie Åkessons artikel
i Aftonbladet - samtliga partiledare i riksdagen tar avstånd,
stort pådrag i massmedia, fördömanden från jurister
och hot om åtal för "Hets
mot folkgrupp".
Tid
för eftertanke!
Antag
att någon säger:
1.
"Alla muslimer i Sverige är si"
2.
"De flesta muslimer i Sverige
är si"
3.
"Vissa muslimer i Sverige är
si"
Det
är ju olika påståenden, med olika innebörd. Av
påstående 3 följer inte påstående 2, än
mindre påståenden 1.
Det
påstående som väckte sådan upprördhet och
som Jimmie Åkessons tillskrivs är "Muslimerna
är vårt största utländska hot".
Det
är ju ett påstående som ligger nära exempel 1
ovan, i varje fall förmedlar det en bild av att avse de flesta
muslimer.
Så
löd förvisso rubriken till Åkessons artikel,
men var det någon annan är tidningens rubriksättare
som stod för den? Ingenstans i texten till artikeln återfanns
denna formulering.
Snarare
tvärtom - Åkesson talade om "islamisering" och
skrev på ett ställe så här: "Naturligtvis
är en betydande andel av Europas muslimer inte bokstavstroende,
även om de flesta studier som gjorts på området visar
att fundamentalisterna är en stor och växande minoritet."
Åkesson
skiljer alltså på muslimer och muslimer, närmare bestämt
på å ena sidan islamister och bokstavstroende, å andra
sidan muslimer i allmänhet, varav en stor andel kan vara ganska
sekuläriserade.
Problemet
är dock om en minoritet av hängivna och väl sammansvetsade
fundamentalister kan ange tonen och bli till talespersoner för
muslimer i allmänhet.
I den
upphettade stämningen efter AB-artikeln gjordes också en
glidning när man hänvisade till att muslimer kan känna
sig "kränkta" av vad Åkessons skrivit. Upplever
de sådana känslor, då ska den som har förorsakat
dem kunna åtalas och dömas, menar man.
Här
må skiljas på fakta och åsikter.
Är
det t ex sant att Sverige ligger
i topp beträffande våldtäkter och att förövarna
ofta har muslimsk bakgrund i den bemärkelsen att de själva
eller deras föräldrar är födda i muslimska länder
- då måste envar stå ut med att kunna få höra
det.
I mediastormen
framträdde bland många andra Jan Andersson från BRÅ,
som förnekade att Sverige har flest våldtäkter i Europa.
Rimligen hade Åkesson därvid syftat på antalet fall
per invånare. År 2008 var antalet anmälda våldtäkter
i Sverige 5.400, att jämföra med ett årsgenomsnitt på
370 under 1950-talet. En ofattbar ökning!
Jan
Andersson kom undan med att bestrida Åkessons uppgift utan att
få frågan vilket annat land europeiskt land som idag har
fler våldtäkter än Sverige. Det vore onekligen intressant
att få ta del av!
Klart
är ju att Sverige intar en särställning i Norden.
Robsten
skriver den 19/10 -09 på sin blogg om
de tre "eliterna" - den kulturella, den mediala och den politiska:
"Den
kulturella eliten .. vurmar för HBT-rörelsen, feminism och
det multikulturella samhället.
Dessa eliter sjunger ofta toleransens lov men uppvisar en påfallande
intolerans när någon står upp för åsikter
som de inte gillar, då beskylls dessa för ”intolerans”
fast det är precis vad de själva just då visar upp.
Denna paradox verkar de själva dock inte upptäcka trots att
de också påtalar sin egen grupps överlägsna utbildning
och intelligens, till skillnad från de ”bonniga” snusande
mörkermännen. De sjunger demokratins lov fast de själva
beter sig odemokratiskt så fort någon på allvar tycker
annorlunda. De talar om deras egna fina människosyn och
motståndarnas hemska människosyn, fast de inte tvekar att
frysa ut och stigmatisera sina politiska motståndare på
alla upptänkliga sätt. De talar varmt och ihållande
om mångfald, fast deras mardröm är att ett parti med
en något annorlunda agenda skall komma in i riksdagen."
Ulf
Nilson på Newsmill:
"Bland
vanliga svenskar, det upplever jag dagligen både vid samtal och
i en överväldigande mejlskörd, finns en suddig, men utbredd
känsla av att 'eliten', bestående av riksdagsmän, myndigheter
och - JA! - journalister - att denna 'elit' har svikit, att de som har
högre inkomst och bor i fina, invandrarfria områden, helt
enkelt skiter i hur Svenne och Lisa har det.
Vi har, med andra ord, skapat inte ett, utan två vi och
dom-samhällen. Lite slarvigt uttryckt, ett slags överklass,
som svek landet, den stora gråa massan, som betalar fiolerna,
och så dom nya, snyltare som kom hit för att få bidrag
och leva på svenskarnas (i många fall påtvingade)
välvilja.
Så, ungefär, ser det ut och sådan, ungefär, är
bakgrunden till att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna går
fram som de gör.
Jimmie artikulerar, med pukor och trumpeter, vad mååånga
svenskar tror och tycker. Jimmie smeker fördomar och överdriver
faror, men - och detta är just nu viktigare - han ger det
tysta Sverige, det Sverige som gått och undrat varför ingen
säger något, han ger detta Sverige en röst.
För detta får han applåder och att applåderna
kommer att omsättas i röster 2010 kan vi vara övertygade
om. Det är högst tänkbart att SD efter det valet blir
en viktig - och alldeles öppen - maktfaktor i landet.
Om det blir så vet vi varför. Det beror på att det
politiskt korrekta Sverige alldeles för länge försökte
tiga ihjäl de misshagliga. Politiker och media smet från
den viktigaste debatten på många, många år.
Nu får de skylla sig själva..."