I helgen gick en av de gamla goda antifascisterna ur tiden: Torsten Nilsson, Erlanders siste utrikesminister.Det är kanske inte i den rollen som de flesta minns honom, utrikesminister var han ju på FNL-rörelsens tid, med allt vad det förde med sig. Men för drygt sextio år sedan var han en del av ett militant folkligt motstånd mot den skånska naziströrelsen.
I ett land där nazister får marschera på gatorna och hålla konserter i kommunägda lokaler under ett polisskydd som inte är till för att skydda omgivningen mot nazisterna utan, tvärtom, nazisterna mot den folkliga vreden, tror jag att vi har mycket att lära av de insatser Torsten Nilsson en gång gjorde.
Väldigt få människor är i dag involverade i antifascistiskt motstånd, vilket förstås är illa i sig. Ännu värre är att rörelsen, det bör vi erkänna, är splittrad. Å ena sidan består den av en pacifistisk del, ledd framförallt av de politiska ungdomsförbunden och invandrarföreningar, som de senaste veckorna varit mycket framgångsrika med stora demonstrationer både i Stockholm och i Linköping. Särskilt den enorma demonstrationen i Linköping kanske kan bli ett genombrott för ett bredare motstånd.
Problemet är att de demonstrationerna båda hållits på behörigt avstånd från allt vad fascistisk mobilisering heter. Flera gånger de senaste åren har de politiska ungdomsförbunden till och med aktivt motsatt sig antifascistiska motdemonstrationer. Detta har lett till att de som å andra sidan tycker att det är viktigt att verkligen visa fascisterna att de möter motstånd var de än visar sig, alltför många gånger varit så få att de blivit ett lätt byte för både sensationshungriga journalister och för en polismakt som gärna utsätter dem för kravalltaktik. Svarta rubriker dagen efter får de etablerade organisationerna att än mer dra öronen åt sig, och ytterligare öka de militantare antifascisternas isolering.
Nej, jag tycker inte om våld, jag tycker inte att man ska slåss om man inte måste. Gatuvåld är dessutom ett effektivt medel att reservera den politiska kampen åt unga och starka - det vill säga ungefär motsatsen till vad vi vill. Men det går heller inte att dra sig undan.
I den hittills enda summeringen av 90-talets antifascistiska kampanjer, Vänd dom aldrig ryggen, Lärdomar av den antifascistiska kampen (Rättviseböcker1996) skriver Per-Åke Westerlund: "Mot de övertygade fascisterna hjälper faktiskt bara vad DN kallar "maktspråk", i den meningen att den stora majoriteten visar sitt absoluta motstånd mot fascisterna."
Att denna insikt i dag är förbehållen ett fåtal unga vänsteraktivister visar bara hur historielös vår tid är. Den som slår upp Torsten Nilssons memoarer (Lag eller näve, Tiden 1980 s 73-74), hittar en helt annan inställning. Den tidens socialdemokrater (liksom också antifascister av annan politisk färg, som andra berättat om) satt inte hemma och oroade sig för fascismen, de ropade inte heller på polis och förbud.
De sökte upp fascisterna och utmanade dem. Torsten Nilsson berättar om hur han med sin slagfärdighet och förmåga att hitta dräpande formuleringar gång på gång gav sig in i orddueller med fascister, överallt där de hade möten. Inte på det viset att han ansåg dem lämpliga att diskutera med - en demokrat har ju inget att säga en fascist - utan vad det gällde var att aldrig låta fascisterna få uppföra sin politiska teater ostörda. Torsten Nilsson hade ingen svårighet att avslöja dem som de klantskallar och fåntrattar de är.
- - -
Naturligtvis var - och är - en sån konfrontationspolitik inte riskfri. I kampen mot en våldsideologi måste man vara beredd att försvara sig. Torsten Nilsson berättar om ett tumult som uppstod vid ett tillfälle då han förolämpat en nazikoryfé, om hur såväl knytnävar som tillhyggen användes, och tillägger att detta på intet vis var ovanligt. Torsten Nilsson sökte inte upp våldet, men han tog de risker som var nödvändiga och var beredd att försvara sig.
Till sist
