Yttrande över: ( SOU 1997:82) Lika möjligheter
Kommunal stöder förslaget att inrätta en särskild statlig myndighet för integrationsfrågor.
- - -
På några punkter vill vi dock ge synpunkter och förslag. Vi vill också uttrycka vår stora besvikelse över att denna utredning, som så många tidigare, inte tar invandrares svårigheter att komma in på arbetsmarknaden på allvar. Utredningen underskattar dels behovet av grupp- och individinriktade arbetsmarknadsåtgärder både för dem som invandrar efter 1 juli 1998 och får del av den förbättrade introduktionen och för dem som nu är nyinvandrade och arbetslösa, dels behovet av att ställa krav på arbetsmarknadens parter att bereda plats i arbetslivet för alla boende i Sverige.
Vi noterar med tillfredsställelse förslaget om nationella mål och kvalitetskrav på undervisningen för nyanlända till Sverige. Vi är dock inte övertygade om att kvalitetshöjningen kan ske inom nuvarande ekonomiska ramar.
* Vi föreslår därför extra statliga resurser för att utveckla bättre undervisnings- och informationsmetoder i mottagande och introduktion av nyanlända flyktingar och andra.
- - -
Utredningens förslag att introduktionen, särskilt svenskundervisningen, ska omfatta alla: män och kvinnor, unga och gamla, ger alla invandrare i framtiden en chans till integrering i samhället. Samma chans ger förslaget att alla vuxna invandrare ska erbjudas kontakter med föreningslivet, de politiska och fackliga, såväl som de ideella föreningarna och organisationerna, utgår vi från. Hur det ska gå till, t.ex. hur föreningslivet på en ort ska veta vilka invandrare som finns att kontakta är en fråga som utredaren inte ens snuddar vid, men som är avgörande för framgång.
Integrering i arbetslivet är en betydligt svårare fråga. Utredningen delar upp de nyanlända i två grupper. De som är i arbetsför ålder och har utbildning som minst motsvarar svensk grundskolagrupp 1, de som saknar tillräcklig grundutbildning eller är analfabeter - grupp 2.
Utredningen anser att efter den tvååriga introduktionperioden ska en person, ur grupp 1, som då är arbetslös ha likvärdiga förutsättningar till stöd som infödda invånare. En person ur grupp 2 ska efter två år kunna påbörja kompletterande utbildning som så småningom ger personen samma grundförutsättningar som en person ur grupp 1.
Vad som avses med likvärdiga förutsättningar till stöd enligt utredningen är att de av arbetsförmedlingen ska betraktas som arbetssökande som kan anvisas arbete eller arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Resonemanget här är utredningens svagaste punkt. En person med en utbildning från hemlandet, som motsvarar svensk grundskola och som fått en tvåårig introduktion, förhoppningsvis betydligt bättre än den nuvarande sfi-undervisningen bl.a. genom krav både på den som ger och den som tar emot introduktionen, en sådan person har ingen som helst chans på den svenska arbetsmarknaden, som den ser ut idag och kan förväntas vara det närmaste decenniet. Inte ens en sedan generationer infödd svensk kommer idag särskilt långt med enbart 9-årig grundskola, en gymnasielinje är heller ingen garanti att få arbete. Utredningen borde därför föreslagit utökade, flexibla och individinriktade arbetsmarknadspolitiska åtgärder och i konsekvens härmed utökade resurser till AMS och lokala arbetsförmedlingar.
Utredningens förslag om praktikplats till varje person som går i introduktion är utmärkt, men hur kommunerna ska få tag på sådana praktikplatser också inom det privata näringslivet sägs ingenting om, varken om ekonomisk stimulans eller någon form av rekommenderande eller tvingande regler.
Utredningen uppmärksammar hur viktigt hälsotillståndet, inte minst den psykiska hälsan, är för att introduktionen ska lyckas och föreslår som bindande riktlinje att kommunen ska uppmärksamma invandrares hälsoproblem och vid behov ta initiativ till rehabiliterande insatser. Man påpekar också att kommunen kan ha rätt till ersättning av staten för hälsoundersökning och olika rehabiliteringsåtgärder. Vad en bindande riktlinje innebär för individers möjligheter att få hjälp för psykiska hälsoproblem, som kräver långvariga rehabiliteringsåtgärder framgår inte av utredningen. Även nyinvandrade har rätt till vård och behandling efter behov, men för att detta ska kunna garanteras ska kommunerna ha rätt till statlig ersättning för hälsoundersökningar och rehabiliteringsinsatser åtminstone under den tvååriga introduktionperioden.
* Vi föreslår att kommunerna ska vara skyldiga att erbjuda hälsoundersökningar och rehabiliteringsinsatser efter behov.
* Vi kräver att kommunerna får ersättning för hälso- och sjukvård och rehabiliteringsinsatser under introduktionsperioden.
När det gäller introduktionen om svensk arbetsmarknad föreslås att arbetsförmedlingen i samråd med kommunen ska ansvara för informationen. Detta är inte tillräckligt, vi anser att arbetsmarknadens parter måste involveras i detta informationsarbete, t.ex. genom att representanter för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer medverkar i samhällsorienteringen.
* Vi föreslår att arbetsmarknadens parter medverkar i introduktionen i delar som rör arbetsmarknads- och arbetslivsfrågor.
Sammanfattningsvis tvingas vi dock konstatera att denna utredning - liksom så många tidigare på området - inte vill, kan, får eller vågar ta itu med det verkliga problemet, nämligen arbetslösheten bland olika grupper människor i vårt land och vilka krav som måste ställas på politiker, myndigheter och näringsliv för att ge alla slags människor, kvinnor och män, unga och 50- plussare, infödda och invandrare, möjlighet att bli anställningsbara på dagens och framtidens arbetsmarknad.
Det betyder att denna utrednings förslag om introduktion liksom de tre alternativen i DS 1997:47 om introduktionsersättning i grunden inte handlar om mycket annat än om hur kostnaderna för arbetslösa invandrare ska fördelas, eller snarare skyfflas, mellan stat och kommun.
Den stora arbetslösheten i Sverige har inneburit att kommunernas socialbidragskostnader stigit drastiskt, bl.a. därför att en stor grupp socialbidragsberoende är flyktinginvandrade, som trots många års bosättning har sämre förutsättningar än andra att få arbete.
Kommuner har försökt lösa problemet bl.a. genom att inrätta olika slags beredskapsarbeten, som kvalificerat till fackligt medlemsskap, i första hand i vårt förbund och till ersättningsgrundande medlemsskap i A-kassa. De nya reglerna för A-kassan gör att denna kommunala kostnadsutjämningsmetod inte längre fungerar. Dessutom har dessa kommunala beredskapsarbeten sällan gjort våra nya medlemmar mer anställningsbara. Kanske har de dock ett värdigare liv som arbetslösa kommunalare med bestämd a-kasseersättning än som mottagare av behovsprövade socialbidrag, som mer ofta än a-kassereglerna helt kan förändras av politiska beslut på olika nivåer.
Vi vill dock inte helt döma ut förslaget att ersätta schablonbidragen till kommunmottagna flyktingar, som förutsågs täcka försörjningen i tre år, med en tvåårig betald introduktion. Men detta förutsätter helt nya arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser .
* Vi föreslår därför att en beredning tillsätts, med representanter för samtliga privata sektorn, för att ta fram tillräckligt antal praktikplatser för nyinvandrade i introduktion.
* Vi föreslår att denna beredning i samverkan med arbetsmarknadsmyndigheterna tar fram nya och okonventionella vägar för människor, invandrade och infödda, att nå försörjningsmöjligheter genom anställning, eget företagande, kooperativ och andra samverkanssystem.
* Vi föreslår att invandrade som omfattas av det nya introduktionssystemet och som efter den tvååriga introduktionen inte får något arbete, inte ska behöva bli beroende av behovsprövade socialbidrag för långvarig försörjning utan att en ny statlig arbetslöshetsersättning skapas, som täcker både denna grupp och tidigare invandrade, långtidsarbetslösa beredskapsarbetare.
Vi utgår från att statens fulla ekonomiska ansvar för såväl introduktionen som för den nya arbetslöshetsersättningen blir en tillräcklig stimulans för att verkligen inse och försöka lösa arbetslöshetsproblemen för dem som invandrat till Sverige under 1980- och 1990-talen.
Monica Bäckman /Anita Edam
