I de sista raderna av förordet till pocketutgåvan av De andra summerar Stefan Jonsson sin syn på ett av vårt samhälles mest angelägna frågor. "Hur går det till när vi utifrån vår förståelse av våra hem och våra identiteter försöker kartlägga andra människor och kulturer? Vilka är vi? Vilka är de andra? Av vilka skäl drar vi gränser mellan här och där? Är det för att finna en mötespunkt? Eller för att skilja oss från dem? Vad betyder det att tillhöra en kultur - äger man då ett hem?
Allt fler journalister, kritiker och humanistiska forskare sysslar med att återupprätta, befästa och värna om den egna kulturella gemenskapen. Kulturkritik värd namnet borde handla om att i stället lösa upp alla sådana konstruktioner. Något kunde förändras."
Under de senaste åren tycks attityderna ha polariserats. Med allt högre röster hävdas det egna och hemtama på bekostnad av det tillsynes avvikande och främmande. Samtidigt mobiliseras motkrafter som med emfas hävdar medmänsklighet när förtrycket synliggörs. Som åberopar civilkurage när ansiktena skamset vänds bort. Alldeles klart står det svenska samhället inför ett vägval.
Hur kommer vi att hantera det mångkulturella samhälle som vi nu lever i? Skall motsättningarna växa och urarta i allt fler konfrontationer eller lär vi oss succesivt leva i en allt rörligare och mångfasetterad värld? Hur bekämpar vi extremismen i alla dess avarter? Frågorna blir snabbt många inför så stora och avgörande händelser i samhället. En sak är dock tveklöst klar. Vi kan aldrig tolerera främlingsfientlighet och rasism. Inte i någon form. Allra minst om det handlar om att monopolisera en förtryckets tolkning av vårt och andras förflutna. För att stävja denna idag så tydliga tendens krävs allas ansträngningar. Av den anledningen gav regeringen Statens historiska museum i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för hur man i samarbete med andra institutioner och myndigheter kan motverka främlingsfientlighet. Rapporten presenterades för regeringen under sommaren 1996. Den har redan rönt stort intresse, både i Sverige och utomlands.
Och bland museer runt om i landet och bland studiecirklar och i undervisning på högskolorna. Det är glädjande. För i den rapport som nu genom denna publicering görs allmänt tillgänglig diskuteras så viktiga frågor som hur vi tolkar historien, hur vi kan skapa perspektiv på vår samtid genom att kritiskt analysera vårt förflutna och hur vi kan göra kulturarvet till det demokratiska redskap som det rätteligen bör vara. Det är min övertygelse att denna diskussion är fundamental för hur vi nu och i framtiden kommer att se på bl.a. museernas förmedling av kulturarvet. Här finns viktiga uppgifter också för de statliga och statligt finansierade kulturinstitutionerna.
Det arbetet kan med denna rapport och de medel som regeringen ställt till förfogande i 1997 års budget få ett ordentligt genomslag. Först då kan vi börja överbrygga motsatserna mellan oss och dem, mellan det främmande och det vana och mellan här och där. Kanske kan vi då också börja atomisera de omänskliga konstruktioner som annars hotar vårt samhälle.
För något kan säkert förändras.
Marita Ulvskog
