Biståndspolitiskt komplex President Eisenhower varnade, vid sin avgång 1960, för det "militärindustriella komplexet" i USA. Därmed avsågs ett maktkomplex med egna intressen att försvara, i strid med folkets, och som genom sitt stora inflytande utgjorde en fara för nationen.
En direkt motsvarighet kan skönjas i Sverige, i form av ett biståndspolitiskt maktkomplex. Många är de människor som har sin utkomst direkt genom SIDA ellergenom projekt i anslutning till SIDA. Och det kan vara fråga om utkomst på en materiellt "behaglig" nivå!
Ur Dagens Industri den 11/9 -07:
"BISTÅNDET FÖRSÖRJER 10.000
Under 2007 kommer ungefär 30 miljarder skattekronor gå till bistånd. Men pengarna hjälper inte bara människor i fattigare länder. Det svenska biståndet sysselsätter också uppskattningsvis 10.000 svenskar, rapporterar Sveriges Radios Ekoredaktion.
Journalisten Pär Krause, som arbetat fyra år i Tanzania, har skrivit en bok om det svenska biståndsetablissemanget. Enligt Krauses bok, som är finansierad av näringslivets tankesmedja Timbro, har de som arbetar med bistånd ett egenintresse av att Sverige betalar mycket pengar i bistånd. Då får de mer att göra."
Från SR:s webbsida den 11/9 -07:"Svenskt bistånd ska försörja många"
"Den svenska biståndsindustrin, det är, enligt Pär Krause, först och främst statens biståndsmyndighet Sida, med 800 anställda, delar av utrikesdepartementet, anställda inom enskilda organisationer som Röda korset och Rädda barnen, ett stort antal konsulter och konsultföretag, delar av de svenska exportföretagen, och PR-byråer och lobbyister som lever på att skapa opinion om biståndet.
Alla är de helt eller delvis beroende av de svenska biståndsmiljarderna för sitt arbete och sin försörjning, och det gör dem till en mäktig grupp som har ett stort egenintresse av att Sverige bibehåller den höga nivån på biståndet, och helst också ökar det.
Det här är ingen populär åsikt i den svenska biståndsvärlden och frikyrkornas biståndsorganisation Diakonia har redan innan Pär Krauses bok kommit ut hunnit fördöma hans idéer som osakliga och enkla schabloniseringar.
– Det där är ganska typiskt för hur debatten förs från biståndsintressenternas sida. Det blir ofta väldigt känslosamt, de har tidigare varit vana att inte utsättas för kritik. De har kunnat växa ganska fritt, och när de då utsätts för kritik så blir de ofta de här tongångarna, säger Pär Krause."
Ur SvD, den 18/11 -07:"Vad har fyrtio år av bistånd gjort för Tanzania?
Det är ingen tvekan om att jobbet har sina goda sidor. Säg att man har en grundlön på 30000 kronor i månaden, som skattas som vanligt. Utöver det ett skattefritt tillägg på 8978 kronor per månad. På det ännu ett skattefritt pålägg, på 1592 kronor varje månad. Bostaden helt betald av arbetsgivaren. Och en årlig kostnadsfri semesterresa i Sverige. Som ytterligare plåster på såren: en gratis semester på Seychellerna per år.
Om familjen följer med dessutom ett månatligt skattefritt tillägg på 6213 kronor för maken, betald skolgång för barnen, skattefritt barntillägg om 1066 kronor per månad, ytterligare skattefritt barntillägg på 2399 per barn och månad, samt ännu ett skattefritt tillägg för maken på 1592 kronor per månad. Plus att familjen får åka med gratis på semesterresorna till paradisöarna, förstås.
Det är sånt som gör att en Sidaanställd handläggare kan stå ut i Tanzania. Känslan av att göra nytta spelar naturligtvis in, men om man får tro en debattbok som lanserades igår så göds övertygelsen om biståndets nödvändighet också av en stor dos egenintresse.""En procent av statens bruttonationalinkomst ska gå till bistånd, har vi bestämt. Vi kallar det enprocentsmålet, och brukar inte tänka mer på det. Men är det inte märkligt att målsättningen sedan länge formuleras som en utgiftspost i budgeten, snarare än i termer av resultat på plats?"
"Av 26 miljarder i total biståndsbudget 2006 gick en tredjedel till internationella multilaterala organ, och resten, i runda slängar 17 miljarder, genom Sida och de av Sida finansierade enskilda organisationerna, konsulterna och företagen.
Vi vet sorgligt lite om resultaten. Man kan påvisa biståndsprojekt som haft direkt skadliga verkningar, precis som att man kan peka på insatser med fantastiska effekter. Men för en stor del av vår hjälp kan man inte redovisa om det egentligen gjort till eller från. Tanzania, till exempel, är efter fyra decennier med svenskt bistånd (819 miljoner kronor år 2006) fortfarande ett av världens fattigaste länder.
Men att biståndet ska ligga på en procent är givet. Varför?
Krause driver tesen att det biståndsindustriella komplexet göder den heliga enprocentskon. För branschen är det bättre med en målsättning som spelar på givarnas samvete, än en som bygger på gåvornas effekt. Budgeten blir högre varje år i takt med samhällsekonomin, konsekvensredovisningar betydelselösa. Och en endaste procent kan väl ingen neka de fattiga?"
|
|