Ont i godhetens namn Den danska tidningen Informationen skriver den 23/10 -03 om den norska antropologen Unni Wikan, som anser att de skandinaviska länderna har svikit invandrarna genom att "linda in dem i barmhärtighet och respekt".
"Hennes böcker ligger på integrationsminister Bertel Haarders nattduksbord. Hon är ministerns musa, inspiratör till den danska lagstiftningen mot bl a tvångsäktenskap och förespråkare för en uppgörelse med den halal-humanism som enligt hennes åsikt har skuld till många av de integrationsproblem som de skandinaviska länderna slåss med i dag."
"'Vi skandinaver har det stora problemet att vi är världsmästare i barmhärtighet,' lyder domen över de senaste årtiondenas utlänningspolitik.
'Därför har vi svikit både invandrarna och deras barn. Vi har inte tagit dem på allvar och ställt krav på dem. Vi har inte från början förklarat för dem att de både har rättigheter och plikter. Vi har inte krävt att de skulle lära sig danska, norska eller svenska. Vi har varit alltför snabba att dela ut socialhjälp i stället för att kräva att de själv gjorde något för att bli integrerade. Resultatet är att vi har fått precis den etniska underklass som jag förutsåg för tio år sedan,' säger Unni Wikan.
Varför har de skandinaviska länderna så svårt att ställa krav på invandrare och flyktingar?
"'Först och främst tror vi att alla som kommer från den icke-västliga världen är fattiga stackare som vi ska tycka synd om. Det är de nordiska ländernas stora dilemma. Och samtidigt är vi så livrädda för att kallas rasister att vi inte vågar konfrontera invandrare eller deras kultur. Därför är slutresultatet att vi blivit just - rasister. Vi har vägrat att ställa samma krav på invandrare som på våra egna medborgare.
Vi har gjort kultur till biologi och uppfört oss som kulturrasister. Vi har t ex tyckt att invandrarbarn skulle behålla sin kultur och sett exempel på att barn har tvingats tillbaka till familjer som de hade flytt från med tvångsäktenskap och våld som följd. Vi har gjort mycket ont i godhetens namn,' säger den norska professorn, vars hjärta tydligt klappar för invandrarsamhällenas svagaste: kvinnorna och barnen. Det är just här som hon menar att många kulturellt betingade traditioner avslöjar sig som förtryckande och människofientliga. Unni Wikan rasar därför mot den överdrivna respekt för andra folkslags kultur som hon menar att de skandinaviska samhällena excellerar i. "
Det är kvinnorna och barnen som får betala priset när invandrare väljer att bevara eller förstärka de kulturella traditioner som de har med sig hemifrån, menar Unni Wikan:
"'Vi ska inte diskriminera människor på grund av deras kultur, men om vi ska respektera kulturella traditioner ska de vara i takt med de värden som de skandinaviska demokratierna och välfärdssamhällena bygger på, till exempel frihet och jämlikhet', säger hon.
'Grunden för våra samhällen är de mänskliga rättigheterna och dem kan vi inte tumma på. Om vi ändå gör det blir konsekvensen ett samhälle som är baserat på ojämlikhet, där en del av invandrarna inte kan åtnjuta samma frihet som andra', säger Unni Wikan.
Hennes förslag till vilka traditioner de skandinaviska samhällena ska avvisa och bekämpa omfattar först och främst de regler och normer som drabbar kvinnor och barn:
'Vi ska inte acceptera våld i kulturens namn. Vi ska inte acceptera att män tvingar sina hustrur att låta bli att arbeta, lära sig danska eller utbilda sig. Och vi ska inte acceptera tvångsäktenskap.'
Unni Wikan är imponerad av att Danmark har infört en 24-års-regel för att minska antalet tvångsäktenskap:
"'Det är fint att Danmark vågar ge sig in på lagstiftning som begränsar familjeåterförening. Det är inte principiellt något fel med arrangerade äktenskap. Det kan fungera utmärkt. Problemet är när det används för att skaffa visum till familjemedlemmar som annars inte kan komma till Danmark. Ett äktenskap är ju en enkelbiljett till det förlovade landet. Ett sådant visum är guld värt inte bara för den äkta maken, utan också för familjen i hemlandet som tar emot pengar från sina barn i Danmark.'"
'En del av de arrangerade äktenskapen är en god affär för de inblandade familjerna. Därför hjälper inte upplysningskampanjer om den förhöjda risken för genetiska fel hos barn i kusinäktenskap. En invandrare på socialbidrag i Danmark tjänar ju mycket mer än en yrkesutbildad arbetare i Egypten.'"
De mänskliga rättigheterna ligger i konflikt inbördes, konstaterar Wikan:
"'Religionsfrihet, individuell frihet och jämställdhet är alla mänskliga rättigheter, men i religionsfrihetens namn accepterar vi till exempel att både kristna och muslimska grupper kränker jämställdheten genom att utestänga kvinnor från ledande poster. Här måste vi välja vad vi vill sätta överst och jag anser att, jämställdheten ska sättas högst, eftersom den är en av de värden som vårt samhälle bygger på. Därför ska vi kräva att religiösa samfund lever upp till våra värden och inkluderar kvinnor i ledningen. De får ju offentliga bidrag i miljonklassen.'"
|