Ur Weekendavisen den 15/11 -05
Intervju med arbetsmarknadsminister Claus Hjort Frederiksen:
"Utlänningar i Danmark bär själva huvudansvaret för att det går så dåligt att integrera dem på arbetsmarknaden och i samhället. Och om det ska bli bättre måste de mentalt dra ur kontakten till den parabol som är inställd på hemlandet; inrätta sig på att nu är det i Danmark som de söker sin lycka.
Anser den man, vars politiska ansvar det egentligen är att utlänningar integreras i Danmark, eftersom här i landet råder enighet om att arbete är den rätta vägen. Arbetsmarknadsminister Claus Hjort Frederiksen anser det också. Han försvarar genom hela intervjun ihärdigt den Förklaring om integration och aktivt medborgarskap i det danska samhället som hans kollega i Integrationsdepartementet, Rikke Hvilshöj, vill få nya danskar att skriva under på. I den ska de bland mycket annat förklara sig instämma i att i Danmark ska alla arbeta.
Men Claus Hjort Frederiksen vänder siktet mot utlänningarna själva. Det räcker inte att öppna en dörr om ingen vill gå in genom den, säger han i en tid där Europa åter böjer huvudet av skuldkänsla över vad vi har fått ungdomarna i förorten till:
- I fem veckor har Danmarks Radio kört en kampanj med duktiga, unga arbetsförmedlare som skulle skaffa arbete till människor av annan etnisk härkomst. Den unge arbetsförmedlaren i Aalborg skaffade 35, och det gjorde han bland annat genom att gå ut på Aalborg Portland. De hade fem lediga jobb för omedelbar tillsättning, men det kommer aldrig ut några flyktingar och invandrare på Aalborg Portland. I motsats till danskar, som går ut och blir antecknade. Många av de barriärer som vi stöter på - exempelvis att ett konstigt namn skickar dem bakåt i kön - skulle se annorlunda ut om den sökande själv visar initiativet att gå ut på arbetsplatsen och säga, 'jag heter Hassan, och så fort ni har ett ledigt jobb så är jag beredd, ring då till mig.'
Enligt Claus Hjort Frederiksen går problemet ännu djupare än till ett antal jobb på Aalborg Portland som inte söks. Han anser att många nya danskar inte alls är inställda på att bli danska.
- Hittills har vi ju trott att det bara gällde att skaffa människor ett arbete. När det var fixat skulle barnen få ett bättre liv än föräldrarna, högre utbildning, och tredje generationen skulle komma ännu längre. Det skrämmande är att det på en rad områden går åt andra hållet. Kanske har man flytt från en religiös diktatur, men plötsligt ser vi hur människor fångas in i en del nätverk i Danmark som gör att man själv blir mycket starkt religiöst engagerad och präglar barnen i den riktningen och därför inte får den synen på demokrati och ett jämställt välfärdssamhälle, som på något sätt är förutsättningen för att bo här.
- Jag följer ju denna fråga ur sysselsättningsaspekten, och när jag träffar de unga invandrarna kan jag se att det är något som haltar. Påverkan från föräldrarna och från de miljöer som de rör sig i gör att deras situation blir sämre än den annars skulle vara. De är ofta dåligt utrustade språkligt sett eftersom man pratar hemlandets språk i hemmet, ser hemlandets nyheter och är otroligt välorienterad om konflikten på Västbanken och krigets gång i Irak. Vi ser också att en del skickas på semester i hemlandet. Alltihop är uttryck för att föräldrarna inte har gjort valet att det är i Danmark som familjen ska vara, att det är här som de ska satsa allt för att deras barn ska bli utbildade, få fotfäste på arbetsmarknaden och kan etablera familj. Drömmen om att komma tillbaka till hemlandet står i vägen för integrationen. Som emigrant är man tvungen att göra ett val,säger Claus Hjort Frederiksen."
"Claus Hjort Frederiksen framhåller att man givetvis måste respektera att de nya danskarna kommer från en annan kultur och en annan religion. De får också 'odla hembygdsföreningar precis så mycket de vill,' som han säger; men det räcker inte bara att arbeta i Danmark. Själen måste flytta med - det som angår Danmark, angår också de nya danskarna."
"...det finns faktiskt en gräns för hur mycket man kan lägga över ansvaret på Danmark för den situation som vi har hamnat t i. Dessa människor har alltså fattat ett beslut om att leva i ett annat land. Och om det ska bli framgångsrikt i alla fall för deras barn och barnbarn får det inte råda tvivel om att de själva har skyldigheter. Skyldighet att gå ut och skaffa sig ett arbete. På mina många resor ute i landet har jag stött på att många flyktingar och invandrare uppfattar det som samhällets skyldighet att skaffa dem ett arbete. Men den huvudsakliga skyldigheten har man faktiskt själv."
"- Vi har ett rättighets- och skyldighetssamhälle. Man har inte rätt till en massa saker utan motprestation, och motprestationen är att man tar ett arbete när det finns och därmed blir nettobidragsgivare till den gemensamma kassan. Det är alltså inte så att man kan komma hit och få socialbidrag utan motprestation i form av arbete, aktivering eller danskundervisning. Det finns skyldighet att arbeta för att bli självförsörjande.«
- Men staten tvingar människor att skriva under på att de närmast är glada för att båda makarna måste arbeta hela tiden.
- Danmark är inget land där man bara kan säga att här vill jag bo, men jag ids inte arbeta. Om en dansk familj beslutar att den ene ska vara stanna hemma t ex medan barnen är små, så kan man välja det med den konsekvensen att levnadsstandarden blir lägre. En lång rad utlänningar stannar ju i realiteten hemma, men får socialbidrag både för mannen och hustrun. Det är inte en rättighet som vi andra har. Så det finns en del spelregler som man måste hålla. Men det är så förbannat svårt att diskutera eftersom det också kommer in religiösa övertoner i ett för övrigt ganska banalt sätt att bygga ett samhälle på: att vi allihop måste bidra till den gemensamma kassan för att välfärdssamhället ska bestå. Vi har utvecklat en beröringsångest för att diskutera det här, för ojsan, kränker jag nu inte någons religiösa känslor, och riskerar jag inte då att få hela etablissemanget på mig? Det oket måste vi slänga av oss och tala ur skägget, säger Claus Hjort Frederiksen."
|
|