Bertel Haarder, Integrationsminister (V) hade den 28/9 -03 en krönika i Berlingske, med rubriken "DRÄNKT I KULTURRADIKAL KVICKSAND".
Ingressen löd: "När kulturradikalismens ursprungliga kärnfrågor är allmänt accepterade, vad är det som är så fel med den? Varför blev den invaderad av folk, som inte kunde se skillnad på demokrati och diktatur? Eftersom de kände sig höjda över gammeldags begrepp som folk och fädernesland, skuld, ansvar och hänsyn, lyder Bertel Haarders svar."
Ur texten 1):
"...nu, vid ingången till det nya årtusendet, har vi blivit så många, som svär i den kulturradikala kyrkan, att hela landet talar om 'kulturkamp'!
Men vad handlar kulturkampen om? Vad är det med denna kätterska kulturradikalism? Vad är det, som ska göras upp med?"
Bertel Haarder vill försöka ge sitt svar:
"Till att börja med måste vi erkänna, att vi alla har blivit kulturradikala, åtminstone i den meningen att vi alla är anhängare av de gamla kärnfrågorna. Enligt Hans Hertels slående i uppslagsverk blev kulturradikalismen introducerad så sent som 1955 av Elias Bredsdorff i en krönika i det kulturradikala hovorganet Politiken som 'en tankegång, som bygger på respekten för människan, tänker i internationella perspektiv och är belastat med social samvete'. Den är 'ett andligt kätteri, som avslöjar vanföreställningarna, fraserna och klichéerna, en andlig öppenhet, som inte nöjer sig med att se på etiketterna, utan tar en ohelig ståndpunkt till realiteterna bakom dem'. "
"När kulturradikalismens ursprungliga kärnfrågor är allmänt accepterade, vad är det som är så fel med den? Varför blev den invaderad av folk, som inte kunde se skillnad på demokrati och diktatur? Varför blev så många kulturradikala demokratiblinda? Varför föraktade de det folk, de sade, att de ville tjäna?
Jag tror, förklaringen är, kort sagt, att de kände sig höjda över gammeldags begrepp som folk och fädernesland, skuld, ansvar och hänsyn. De trodde liksom Karl Marx och den franske filosofen Rousseau, att människan var god från skaparens hand, och att det är omständigheterna, samhället, som driver ondskan. De dyrkade den abstrakta människan, som av en tillfällighet liknade dem själva. Därför var de lätta att fånga in för de totalitära rörelserna, som ville skapa den nya människan, befriad från skadlig kultur. För att rädda mänskligheten var de beredda att offra människorna."
"Det nationella är liksom det religiösa en livslevande realitet i den moderna världen. Och det är, märk väl, inte något som håller på att försvinna. Tvärtemot verkar det fylla mer och mer av det tomrum, som efterlämnades av det 20:e århundradets stora statsreligioner, nazismen och kommunismen. Om man inte förstår det - och det gör de kulturradikala inte - så begriper man inte mycket av världen idag.
Vad är det de slåss om i Mellanöstern? Varför kämpar palestinierna så intensivt? Varför har hundratusentals dödats på Balkan sedan 1990 i ändlösa krig med folkfördrivningar och ondska? Varför spränger fanatiska basker oskyldiga spanjorer i luften - och varför spränger lika fanatiska irakier och palestinier sig själv i luften? Varför var de central- och östeuropeiska ländernas befolkningar i stånd att bryta sig ur kommunismens ok? Varför har Skottland och Wales fått egna parlament, och varför får Färöarna nu mer självstyre? Vad är det de kämpar för, och varför är de så svåra att tillfredsställa?
Svaret är: De är alla besatta av önskan om att få ett hemland, där de själva bestämmer. Deras kamp är inte en dagslända. Det är inte nationalismens sista dödsryckningar. Det är nutid och framtid, och om vi inte lär oss att leva med denne mänskliga drivkraft, så blir der aldrig fred i världen.
Det är med kärleken till folk och fosterland som med all annan kärlek: Det är besvärligt - men livet hade varit fattigare utan.
Om EU satsar på att bli ett kulturradikalt projekt, som går ut på att upphäva människors tillhörighet till folk och fosterland, så kommer folken och nationerna att vända sig emot det. Om EU däremot blir en trygg ram för fria hemländer, som löser uppgifter gemensamt, det man inte klarar av på egen hand, så blir det ett förebild för hela världen.
Att frigöra historieämnet från berättandet om danskarnas historia, som några historielärare nu vill, är inte bara en kulturförlust, det är ett övergrepp på något av det mest fundamentala i tillvaron. Likadant om det görs till ett orienteringsämne eller en genomgång av olika 'samhällstyper', som det var på 70-talet, där ämnet - logiskt nog - var på väg att försvinna. Historielösa människor är lätta att manipulera. Med historisk medvetenhet har vi åtminstone en chans för att erkänna, var fördomarna och fientligheterna kommer ifrån (ofta är de välgrundade!) och därmed få bättre möjligheter att förstå andra och visa storsinthet. De nationella rötterna är liksom religiös förankring viktiga bålverk mot förtryck. Tänk på den polska solidaritetsrörelsen och den sydjylländska kampen under främmande herravälde.
Nationerna har begått fruktansvärda ogärningar. Lösningen är inte att upphäva dem, men att få dem till att ta på sig ett kollektivt ansvar, såsom tyskarna har gjort på ett beundransvärt sätt."
Haarder angriper den kulturradikala ansvarsbefrielsen:
"Såsom begreppen skuld och ansvar är nyckeln till försoning och fred, således är samma begrepp nyckeln till välfärdssamhällets räddning.
Det förstår de kulturradikala heller inte något av. För dem är människan en produkt av omständigheterna, ett socialt väsen, och det är samhällets fel, om någon inte fungerar, som de ska. Resultatet av de kulturradikalas människosyn ser vi i dag, där särskilt invandrare och flyktingar, men också allt för många danskar sugs ner i kvicksanden av den saknade viljan att göra den enskilda ansvarig och ställa rimliga krav på vederbörande.
Den kulturradikala människosynen leder till, att man säger: Du är inte skyldig och inte ansvarig. Därför behandlar vi dig lika bra, oavsett om du gör en insats eller ej. Men det är ju detsamma som att säga: Du är ett skvat. Dig kan vi inte förvänta oss något av.
Om man däremot säger: Du kan och du ska, och om du inte vill, så får du ta konsekvenserna - så visar man medmänniskan omsorg, respekt och tillit. Det är det, regeringen vill göra med projektet »Något för något«. Vi vill göra upp med konsekvenslösheten i alla dess former. Målet är att ge medborgarna mer lika möjligheter - inte att ge samma villkor för dem som anstränger sig, och dem som inte gör det.
Mina två år
som integrationsminister har fört in mig i välfärdsstatens
alla labyrinter. Jag är skakad över, vad jag har sett. Ett samhälle
där moralen bokstavligt talat är i upplösning i alla led, eftersom
behandlarmentaliteten och bekvämligheten har segrat istället för
den inställningen, som ställer rimliga krav. Inte märkligt,
att integrationen misslyckas - medan den lyckas långt bättre i
samhällen, där den enskilde i högre grad är ansvarig."
1) Översättning: signaturen "Skåning" på Exilen (Åter)
