I Danmark försöker media spegla verkligheten allsidigt, vågar problematisera och ger olika infallsvinklar. Ett exempel på detta är en artikel i Berlingske Tidende av Olav Hergel och Karl Erik Nielsen den 16/8 -03. Problemen är knappast mindre i Sverige.
Artikeln 1) handlar om en 19-årig italienare, ihjälslagen på Nörrebro:
"Den 26:e juli satte Antonio Currá sig till rätta i en tågkupé, och med sin Interrail-biljett i fickan lämnade han bageriet, Villasanta och familjen bakom sig. Ett par dagar senare ringde han hem från Berlin. Antonio var på gott humör och berättade, att han satt på en uteservering och drack öl med ett par nya vänner, som han hade mött på resan.
Det var sista gången som familjen hörde ifrån Antonio.
Förra fredagen, den 8:e augusti klockan 22 på kvällen, ankom han till Köpenhamn. Han låste in sitt bagage i en box på Hovedbanegården och gick ut för att finna ett rum för natten. Antagligen var det därför han hamnade i centrala Nörrebro, där det finns flera vandrarhem med sängar till överkomliga priser för unga backpackers. Det låter i vart fall logisk, men det är i gengäld också det enda logiska, som finns att berätta om Antonios bara fyra timmar och fyrtio minuter i Danmarks huvudstad."
Ynglingen blev knivmördad, av några som inte nöjde sig med att ha rånat honom.
"Bagarsonen från Villasanta blev 19 år. Han dog meningslöst. Han dog brutalt. Hans död har kastat sorg och skam över Danmark. Frågan är, om Antonio Currá dog förgäves?
Om man skulle skriva ett stycke modern dansk historia om sommaren 2003, hade det blivit en oroväckande berättelse om hur en rastlös och rotlös generation av kulturförvirrade, nederlagsdrabbade arga unga män, som iförda Scott-jackor, Nike-skor och billiga guldkedjor begav sig ut på hämndtåg mot allt och alla och kanske mest mot sig själva.
Från Esbjerg i väst, Åbenrå i söder, Århus i mitten till Köpenhamns nordliga och tidigare så problemlösa välmående förstäder i öst, har unga män kommit med sina knivar, sina knogjärn, sin hämndlystnad, sina hot och sin känsla av att vara utanför. De har skapat fruktan och främlingshat hos hundratals tonåringar och deras chockerade föräldrar, men då sommarnätterna var förbi, var det de själva, som låg sårade kvar. De hade inte bara begått våld mot andra. De hade utfört skadegörelse mot sin egen framtid."
BT-artikeln tar upp ett annat knivdåd i Danmark nyligen, där offret överlevde: centimetrarna var på hans sida. Många danskar börjar nu ompröva sina tidigare åsikter om åtgärder:
"Förslag, som förr i tiden hade betecknats som rabiata och odanska, vinner nu folkligt, politisk och mediemässigt gehör. Den konservativa socialministern Henriette Kjär vill sätta unga ända ner till 12 år i slutna institutioner. I Århus ska ungdomarna punktbevakas, och borgmästaren Louise Gade från Venstre säger, att från och med nu är det 'noll tolerans." Detsamma anser denna tidning. I en ledare för en tid sedan med överskriften 'Noll tolerans' skrev vi, att tiden har sprungit ifrån mjuka svar på våld, och att samhället måste svara 'snabbt, hårt och entydigt igen.'
Och då de tre unga pojkarna på 16, 17 och 19 år, som är misstänkta för mordet på Antonio Currá blev ställda inför Köpenhamns åtalsjury, valde domaren trots försvarets protest att sätta de två minderåriga i ett riktigt fängelse bland vuxna förbrytare.
Det mest anmärkningsvärda med veckan, som har gått, är inte att dessa förslag har kommit, och att de har mött motstånd. Det mest anmärkningsvärda är hur svagt motståndet har varit."
"Jag kommer från ett kristet hem, och jag har alltid trott på det bästa i människan. Att man åtminstone kan nå in till ett barn och få det tillbaka på den rätta vägen, om det har kommit på villospår,' säger kriminalinspektör Lars Nicolai Jensen, en av Köpenhamns mest erfarna polismän med många års arbete bland unga bakom sig.
'Men jag och alla andra får väl i efterhand erkänna, att systemet inte har fungerat för några fåtal. Det finns en liten hård kärna, inte bara på Nörrebro, men även i andra miljöer, som är utanför socialpedagogisk räckvidd, och som måste bort, om vi ska kunna hjälpa de barn och ungdomar, som inte har kommit så långt ut ännu. Den hårda kärnan måste helt enkelt bort till varje pris. Det är inte längre deras väl, vi kan ta hänsyn till, men samhällets väl,' säger han."
"...Enligt en redogörelse från polisen står unga män med invandrarbakgrund bakom cirka 80 procent av de knivrån, som polisen antingen håller på eller redan har klarat upp i år.
Det är inte minst därför, som en polisman som Lars Nicolai Jensen är beredd till att göra upp med dogman om, att man alltid bör ta hänsyn till både den unge kriminelles behov och samhällets behov. En grundtanke i dansk kriminalpolitik och socialpedagogisk behandling under decennier.
'Samhällets behov måste vara det viktigaste, när det gäller de mycket få pojkar, som utgör den hårda kärnan, för vi ska komma ihåg, att samhället ju redan har tagit all möjlig hänsyn för att tillgodose deras behov. Det har inte fungerat, och därför ska de bort. I fängelse eller slutna institutioner. De hamnar ju ändå där, och kan någon hjälpa dem på rätt köl igen, är det fint, men om inte, så är det inte något att göra åt saken. De ska helt enkelt bort från gatan, om det preventiva sociala arbetet ska fungera.'
Samma tanke kommer till uttryck i regeringens senaste utspel efter mordet på Antonio Currá. Det är inte med hänsyn till barnets behov, som socialminister Henriette Kjär vill skicka barn på 12 år bakom lås och dom i slutna institutioner. Det är med hänsyn till samhällets behov. För ministern och alla andra politiker med erfarenhet från det sociala området är på det klara med, att fängelse och slutna institutioner knappast gör barn och ungdomar något gott."
Eva Smith, juridikprofessor och ordförande för Danmarks motsvarighet till BRÅ (Det kriminalpräventive Råd) , reser invändningar:
"Jag har som de flesta andra märkt, att tonen har blivit skarpare i vår kriminalpolitik. Det sägs saker idag, som inte kunde sägas för bara några år sedan, och det finns en tendens till, att vi som samhälle säger, att några ungdomar är helt omöjliga, och de kan vi inte göra mer för. Jag förstår mycket väl tankegången, och den är ju dessvärre ett uttryck för, att vi inte längre känner oss som ett samhälle, som ett folk, där vi alla har ett ansvar för varandra. I mångas ögon har några människor, särskilt från invandrarmiljöerna, ställt sig utanför vårt samhälle, och då får de också betala priset. Men det är ju inte sant. De är och förblir en del av vårt samhälle. Det tjänar ingenting till att bara gömma undan dem."
Författaren och invandringsforskaren Kåre Bluitgen säger:
"Utvecklingen är negativ. Den går i riktning mot mer och mer fundamentalism. Kvinnor, som tidigare gick i västerländska kläder och med synligt ansikte, går nu täckta. Invandrare, som förr kunde njuta av en öl, gör det aldrig numera. Då vi skulle ha skolstyrelseval i stadsdelen, ville nästan ingen invandrare ställa upp. Det hade varit detsamma som att acceptera demokratin. Islam äger sanningen, och accepterar man demokratin, så förnekar man islam. Därför finns det en stor social press på alla, som försöker integrera sig,' säger Kåre Bluitgen.
Han tecknar ett bild av en stadsdel, som i de muslimska kretsarna styrs av starka släkt- och klanintressen, som med hjälp av sladder och baktaleri lägger en förstärkt press på de muslimer, som försöker bli en del av Danmark. Ett samhälle, som delar upp allt i Haram, som betyder förbjudet och Halal, som betyder tillåtet. Gör man något förbjudet, så kommer omvärldens fördömanden."
Detta synsätt bäddar enligt Bluitgen för ett "vi-mot-dom"-scenario:
"För dessa konservativa kretsar är danskarna fienden. Allt dåligt kommer från Danmark, och de är uppfostrade till ett starkt hat mot allt, som är danskt. Detta hat har starkast inflytande på de sämst utbildade och de socialt svagaste."
"Fundamentalismens kärna är, att det finns en sanning, och när det bara finns en sanning, så är de lagöverträdelser, man begår mot andra, som är demokrater, inte lika illa. De är ju per definition 'de andra', och de andra säger ändå inte sanningen.'
Kåre Bluitgen hör till på den politiska vänsterflygeln, och hela sitt liv har han agiterat för att få ut religionen ur det offentliga rummet, eftersom erfarenheten från både kristendomen och andra religioner har visat, att när religionen övertar styret över samhället, så går det snett."
Bluitgen vill dra in stödet till alla privatskolor:
"Otroligt många barn går på privata muslimska friskolor, som lär dem, att islam är den enda sanningen, och därmed att allt, som försiggår i Danmark, är fel. Många av de danska föräldrarna härinne har också sina barn på privatskolor. Resultatet är, att endast 40 procent av barnen här går på den lokala folkskolan, som har en gemensam värdegrund, och som har till uppgift att lära folk att vara kritiska i förhållande till dem, som bestämmer. Det är en katastrof."
Invandringsforskaren Nina Smith konstaterar avslutningsvis:
" Vi står inför en katastrofal utveckling, om vi inte får löst problemet med unga, ointegrerade invandrare. Det framgår enbart av demografin. Om drygt tio år finns det tre-fyra gånger så många andragenerationsinvandrare mellan 15 och 19 år som i dag. Idag är de inte gamla nog till att prägla gatubilden, men 9 procent av de 0 - 4-åriga är andragenerationsinvandrare. Det är tre-fyra gånger mer än andelen av de 15 - 19-åriga i dag."