På Dansk Folkepartis årsmöte i september 2003 höll Ulla Dahlerup ett tal. Det har tveklöst relevans också för svenska förhållanden:
Först vill jag gärna tacka för EU-kandidaturen och för inbjudan att tala här i dag.
Ja, då var vi här då. Då har vi kommit så långt upp i backen.
Vi har allihop gått igenom en ond tid under 1980- och 90-talen. Vi har allihop stretat oss framåt i isande stormväder, vi har blivit frånkända ära och värdighet under årtiondens upphetsade och oförsonliga multietniska klimat. Med hatiska ord har vi anklagats för ditt och datt. De stoppade våra öron fulla med ondska. Hatet stod nästan som en mur omkring oss under 1980-90-talen och det kom från de kulturradikala och yttersta vänstern. Deras kyla, deras väluppfostrade intolerans, deras mörker mitt på dagen. De skapade ett samhällsklimat av verbalt våld. Under årtionden har de fäst sina hånfulla ord på våra hjärtan med säkerhetsnålar.
Vi kan se på varandras ansikten vad kampen har kostat.
Vi kan höra på varandras historier vad kampen har kostat. Vi har betalt priset för det som vi trodde var bäst att göra för Danmark. Vi har gått den tunga väg som vi måste gå, eftersom det inte fanns något annat att göra.
Under de 35 år jag har varit reporter har jag aldrig mött en politisk ledare som har blivit så nedrigt behandlad som Dansk Folkepartis ledare, Pia Kjärsgaard. Jag skötte flykting- och invandrarområdet på Ekstra Bladet från 1992-2001 under den tid när rädsla och talförbudet bet folket i strupen. Jag kommer ihåg en reception på Ekstra Bladet i mars, 1998, in genom dörren till den högljudda mängden journalister kom en skakad och stilla Pia Kjærsgård, som dagen före hade blivit fysiskt överfallen av en flock så kallade anti-rasister på Nörrebro och tvingats ta sin tillflykt i en närbelägen bank, till polis i kravallutrustning nådde fram i utryckningsfordon. Men Pia Kjärsgaard anlände till Ekstra Bladets reception med rak rygg. "Jag trodde att jag skulle dö" sade hon sakta till mig. Jag gav Pias arm en tryckning och tänkte:"Hon är verkligen en riktig Göingehövding med ett lejonhjärta."
"Modet är ingenting värt, väninna" skrev diktaren Nis Petersen. Han tog fel. Modet betyder allt.
I svarta svärmar kom hatet flygande som korpar. Dansk Folkeparti fick otroligt hårda livsvillkor, människor i och omkring partiet stämplades som undermänniskor, isolerades, hånades och tillskrevs all världens dåliga mänskliga egenskaper. De etablerade partiernas strategi var att lägga en ring av förakt omkring upproret, så att folket skulle tröttna på det. Men strategin slog fel, trots insatser från Danmarks Radio och dagstidningen Politiken, där i stort sett alla redaktioner, med undantag av sporten, non stop i åtta år har sänt/skrivit negativa, fördomsfulla och oförsonliga program/artiklar om DF i en oerhörd stil, som vi på fackspråk kallar "kloakjournalistik". Men ord ger oenigheten ett allvar. Det är en rå lektion i indoktrinering.
Journalisterna fyller språket med emotionella klichéer och använder ett begränsat antal adjektiv och substantiv, som dömer utan dokumentation. Klichéerna är:" rasister/ främlingshatare/ klapphatt-danskar/grisätare/ blekfisar/ Dansk Folkeparti / osv. Pang på med en stämpel på ryggen, ett svidande brännmärke, och så behöver "de goda" med sin fina människosyn inte motivera sitt onda hat, för undermänniskor behöver man inte debattera med.
Intet annat politiskt parti i nyare historia har blivit så massivt förföljt, fastän det är ett folkvalt parti precis enligt handledningen. Jag satt ofta i Folketingets pressloge på 1990-talet under invandrardebatter, då när det inte fanns videoupptagningar. Presslogen var nästan alltid tom, salen var nästan alltid tom år efter år, bortsett från ett halvt tjog ordföranden på området. Dansk Folkeparti dängdes till så det rungade. Socialdemokraterna, De Radikale och den övriga vänsterflygeln gick upp i landets förnämsta talarstol och använde språkets hårdaste glosor med en sådan energi, att den vävda gobelängen med klippmotivet bakom talarstolen rörde sig lätt. Tredje världens folk gjordes till viktigare människor än resten av samhället, det gav dem mycket. Förnekanden av problem, statistiska lögner och illusioner samt ett obeskrivligt hat till den danska befolkningen växte upp och neråt väggarna i salen. Så gjordes språket till ett gammalt, smutsigt luder.
Först när det kom till omröstning om nya invandrarvänliga lagar strömmade de övriga folketingsmedlemmarna småpratande in i salen och röstade, så som deras parti hade föreskrivit. De tog lätt till sig det förhärskande föraktet, det psykiska trycket gick inte att stå emot för de flesta. Det är ett mörkt kapitel i Folketingets historia.
De flesta folketingsmedlemmar klamrade sig fast vid sitt fina namn och rykte, motstånd mot massinvandringen var rena politiska självmordet, många var rädda, hade familjer att försörja och mycket att förlora. Folketinget lät sig kuvas, gav upp eller låg stilla. Det var så mycket lättare att säga ja till allt än nej. Så gick demokratins långa dialog i stå. Fruktan hade kommit in i Folketinget och byggde psykiska barriärer, tankarna i salen var inte fria. Fruktan lyfte under årtionden upp de obeslutsamma konservativa och vänsterpolitikerna i nackskinnet som hundar.
Massinvandringen från Mellanöstern, Asien och Afrika rev landets solidaritet i småbitar som vid enorma blixtnedslag eller tvångsbehandlingar med elchock. Familjer flög varandra i strupen, grannar talade inte fritt med grannar, indoktrinerade skolbarn angrep sina föräldrar, gamla vänskaper bröts sönder och blev till fiendskaper. Alla var osäkra på alla, man teg på tåget, man teg i bussen, speciellt landets lärarrum förvandlades till minfält.
Så kallade anti-rasistiska lobbyister gick och angav sina egna landsmän, som om de hade betalt för detta. Vilket de också har. Här på kongressen sitter också dolda spioner, som lurar som spindeln i sitt nät. Skulle där kanske finnas ett ord, en mening som man kunde anmäla till polisen?
Danmark blev förrått. Under tre årtionden sade folk sällan vad de menade och menade inte vad de sade. Befolkningen saknade trovärdiga fakta och siffror om invandringen. I Birte Weiss` tid som inrikesminister manipulerades talen så mycket, har en nu pensionerat tjänsteman berättat för mig, att man på ministeriet till slut inte visste hur dom riktiga talen såg ut.
Där låg en doktrinär enkelriktning över hela Västeuropa. Att säga högt att hela Tredje Världen inte kunde bo i Köpenhamn fördömdes som rasism. Realism kallades för Populism. Demokrati blev att ignorera ett demokratiskt folkvalt parti. Många kände en klick av skräck i hjärnan att överhuvudtaget tala om de främmande, man gick åt sidan, tittade bort och täppte till öronen som om man vore döv. Många stängde sin dörr, de hade ju sina egna liv att leva och hoppades bara att en dansk majoritet i befolkningen skulle hålla under deras tid.
De flesta massmedier var under 1980- 90-talen i moraliskt förfall så det skvätte, journalisterna skulle vinkla invandrarmaterialet enligt en fastlagd, ideologisk facitlista och inte enligt vad som reellt skedde ute i verkligheten. På Ekstra Bladet skötte jag flykting- och invandrarämnesområdet, därför att en afghansk tolk, flyktingen Jabar Salani upprört kontaktade mig på Ekstra Bladet. med orden:"Vet du vad som försiggår på Sandholmlägret!" Jabar blev min vän och en av de människor som fick störst betydelse för riktningen i min karriär. Under den kampglade chefredaktören Svend Ove Gade körde vi på Ekstra Bladet 1996 kampanjen "De främmande priset för godheten." Då öppnade helvetet sina glödande portar, men den sortens bittra, hatiska spektakel känner Dansk Folkeparti ju till allt om.
Runt om i samhällets vinklar och vrår blev ju nästan alla upprorsmän isolerade. Landet var förlamat som i en psykos.
Fönster som vette in till landet krossades, värden slogs sönder, för många var det en jobbig och ond tid med evigt kiv och dålig nattsömn.
Men världen förändrades
efter 11 september 2001 med terrorangreppet på USA.
Se, nu faller skymningen på bakom skogen, vinden blåser från
andra hållet.
Millennieskiftet blev också ett borgerligt systemskifte.
Det viktigaste frågan från denna period är: Hur i all världen kunde det gå så snett? Hur kunde en internationell socialism lyckas lägga en järnring om yttrandefrihetens hals och binda oss för munnen i Västeuropa, vars storstäder har blivit otrygga och den internationella kriminaliteten organiserat sig.
"Varför inte hjälpa i närområdena?" viskades det i vinklar och vrår, "fler kan hjälpas för lika mycket pengar och få en bättre tillvaro i sin egen kulturkrets." Jamen, det är inte intressant, för vänsterflygeln och speciellt socialdemokratierna i Västeuropa har stort behov av proletariatet från tredje världen - som röstboskap.
På gamla EU-kartor från 1980-talet ser man att nästan alla nationalstater leddes av socialdemokratiska regeringar. Ser man på EU-kartor från 2003 styrs de flesta västeuropeiska nationalstater nu av borgerliga regeringar.
Socialdemokratierna håller
på att koka torrt på väljare, deras partiprogram är
föråldrade, klassamhället har försvunnit, arbetarklassen
är inte förtryckt utan borta och har blivit till välavlönade
tjänstemän.
Socialdemokratins årskongresser är patetiska; när partiets
falnade röda fanor bärs in reser sig arbetarpartiets akademiska
ledare, som inte har en aning om vad hårt fysiskt arbete är, upp,
håller i varandra och alla sjunger om "den svultna slavarmén",
fast minst en tredjedel av männen i kongressalen är tämligen
överviktiga och bullar rätt bra ut över midjebältet. På
LO-skolan i Helsingör är lunchen ett smörgåsbord med
23 olika rätter. Där finns ingen svulten slavarmé längre.
Och bra är väl det.
Slagorden "International" och "Proletärer i alla länder förena Eder" har moderniserats och heter nu "multietnisk globalisering", men det går ju på ett ut. Fikonbladet kallas Godhet och Mänskliga rättigheter, men politik handlar om makt.
Kampen för att erövra eller behålla makten verkar vara det viktigaste i världen. Att kasta ägg och målarfärg är partiarbete på den yttersta vänsterflygeln. De säger lågmält på tumanhand, både i Tyskland och Danmark, att vägen till revolution i dag går genom att få välfärdssamhällena att bryta ihop under stigande arbetslöshet, ekonomiska nedskärningar, otrygghet, dålig mat, vanmakt och kaos. De vill använda massinvandring av ett proletariat från tredje världen för att slå sönder samhällena - för att därefter själva gripa makten under det stora kaoset.
Multietniska oroligheter har redan periodvis fått franska, tyska och brittiska miljonstäder att explodera med hårda gatustrider från hus till hus, män som kastar sprängämnen från förbikörande lastbilar, containrar som sätts i brand, gatsten som rivs upp och används till vapen, affärer vars glasfasader slås sönder, folk som plundrar eller springer för livet i panik, krypskyttar lurpassar på taken, tjutande ambulanser kör iväg i blinkande blåljus med svårt skadade polismän och demonstranter. Återigen historiens stora berättelse om människors strid emot varandra.
"Vad är klockan?" Armbandsuren i Västeuropa registrerar nu på samma dag både år 2003 efter Kristus och år 1371 efter Muhammed. Men folkvandringstiden kan ju inte fortsätta.
Därför har det blivit ett vaktskifte i porten. I en demokrati kan vi diskutera allt, annars är det inte en demokrati. Statsminister Anders Fogh Rasmussen har startat kulturkampen med orden (citat) "den politiska kampen handlar mer om förhållningssätt än om lagar och paragrafer." Det var klokt sagt.
Hat har en särskild lukt. I ett halvt sekel har åsiktsbildningen varit vänsterorienterad. Det är förbluffande hur länge det har pågått. Hatet mot Danmark har varit här förr med ungdomsupproret. Hatet kommer och går.
Det är repetition av samma trista sång. Rödstrumperörelsen var jag med om att starta år 1970. Efter de första tre aktiva och spännande åren, när vi nådde våra stora mål: "lika lön för lika arbete och fri abort" skulle utopin möbleras. Genast sipprade militant ideologisk kamp upp och nerför trapporna, men vi borgerliga rödstrumpor gick emot den marxistisk-leninistiska revolutionen. I våra egna basgrupper hade vi ett fantastiskt bra och spännande gemenskap med möten i egna hem utan våra män. Och de ord som föll mellan oss var aldrig fientliga. Vi var som en ivrig, ung andedräkt.
Men i svarta svärmar kom hatet flygande som korpar. Vi borgerliga rödstrumpor fick hårda villkor, vi blev stämplade som förrädare, isolerade, hånade och tillskrevs alla dåliga mänskliga egenskaper i världen. Yttersta vänsterns strategi var - då som nu - att lägga en ring av förakt omkring de "icke politiskt korrekta." Vi kallade varandra systrar. Men på de stora, stormande stormötena i Köpenhamn blev vi borgerliga överfallna, verbalt misshandlade och genomhäcklade så att golvet flöt av sönderbitna lik. De förenade VS:arna fördelade sig av taktiska skäl på olika ställen i en proppfull lokal, en efter en reste de sig med flammande ögon, blossande kinder och en okänd dagordning. De angrep frontalt i ett tonfall som om de dömde oss till hängning. Efteråt for de härsklystna ut ur lokalen i barnslig glädje och ringde hem från mynttelefoner till VS, SF eller kommunisterna. Annars hörde vi dem sällan skratta. Nästa dag blev vi "förrädare" nerrackade på i tidningarna, läckor, kaos, gräl och groll växte upp som ogräs.
På kvinnolägret på Femö sov vi omkring tjugo kvinnor med barn (minus pojkar över 12 år) i stora militärtält, som stod rad på rad över en gräsmatta. "Vi ska nog rensa upp här," hörde jag en röst säga i nattens mörker," vi ska nog få spaden under henne." De militanta systrarna brann av en märklig känsla av makt. Jag tog med en tung sten ner i sovsäcken, om jag skulle bli fysiskt angripen på natten, vilket jag dock inte blev. 1979 skrev jag en roman "Systrarna" om hur vi borgerliga blev behandlade som skit av de militanta systrar som vi hade litat på, eftersom vi naivt trodde att vi kämpade för samma sak; nämligen lika rättigheter för alla kvinnor. Men så var det inte. Det blev snabbt höst i rörelsen, det gick frost i sammanhållningen.
Förtryck-tekniken var hela tiden möten som aldrig ville ta slut. Kritik haglade ned, där fanns ett krav på stark medverkan, om politisk anslutning och knäfall för totalitära principer, när svaga människors psyke tömdes på innehåll och fylldes med ångest och hat. Åh, dessa ändlösa, tröttande möten med andefattiga angrepp som stormfloder, där fanns ingen humor, älskvärdhet eller tolerans. Det var försök till massiv likriktning för att äta sjäar, orden tog allt och gav inget.
Efteråt vacklade man fruktansvärt uppriven, men trotsig, hem. Nej, fan i mig nej, det var också vårt kvinnouppror, vår rörelse! Vi var rödstrumpornas största och bäst organiserade basgrupp, vi fortsatte då våra egna möten och aktioner själva. Jag arbetade på 1970-talet på Berlingske Tidende, vilket var oförlåtligt för stormötena, en borgerlig tidning! Jyllands-Postens journalist fick sin tidning omdöpt till "Morgon- fascisten, Jyllands-pesten". Och vi två "förrädare" fick på ett rödglödande stormöte besked om att vi skulle säga upp våra jobb, vilket vi vägrade. Så blev det ett vilt ståhej, när en del systrar satt likbleka med böjda huvuden och försökte göra sig osynliga, medan mer erfarna viskande bad oss att tiga och att inte splittra rörelsen.
Men allt har en gräns. Vår basgrupp beslutade att utebli från stormötena.
Så kuppade vänsterflygeln i sena natten hela Rödstrumperörelsen och förklarade i ett pressmeddelande att:"Kvinnokamp är klasskamp, och klasskamp är kvinnokamp." Det var fortfarande mörkt när vi andra väcktes i våra hem och hörde nyheten. I gryningen hade Rödstrumperörelsen rämnat. Jag var så ung då, fattade bara hälften av bedrägeriet och maktkampens politiska sidor, men fick djupa sår i själen, såren har nu blivit till ärr, men kommer aldrig att försvinna. 68-orna är berättelsen om en frigjord generation, som fångades i sitt eget ränkspel, var politiskt gräslig mot andra i humanismens namn och trodde att hat var vägen till frihet och en bättre värld.
68-orna är ju inte bara marxisternas historia, vi borgerliga som fick på tafsen har smärtsamma erfarenheter att berätta som ingen hittills har velat höra på. Hur ont gjorde opinionsbildarna inte mot historikern Bent Jensen efter hans bländande bok:"Venstreflöjens fascination av Stalin." Många andra grillades också, som författaren Henrik Stangerup och professor Paul Chr. Matthiessen från Carlsbergfonden. Det slogs med ridpiskan ute på gårdsplanen efter Sören Krarup, Jesper Langballes, Mogens Camre och många andra. I motsats till Rumäniens tidigare kommunistiske diktator, Nicolai Ceausescu, som både tilldelades Danmarks finaste orden Elefantorden samt fick sina tal utgivna på danska i boken( citat):" Ceausescus taler." från 1980. Ett entusiastiskt förord om Ceausescus förträffligheter över fyra sidor är skrivet av den tidigare kulturministern, den radikale K. Helveg Petersen. 1995 festade den socialdemokratiska regeringen med en annan kommunistisk diktator med blodiga händer, nämligen Fidel Castro, som drottning Margrethe blev påtvingad att ha till bordet på slottet.
Gyldendals förläggare, Johannes Riis angrep skarpt den borgerliga kulturpolitiken vid höstmottagningen för förlagets nya böcker. Johannes Riis är en trevlig man, men i sitt tal attackerade han VK- regeringen i allmänhet och kulturminister Brian Mikkelsen och Dansk Folkeparti i synnerhet, med de sedvanliga odokumenterade klichéerna. Riis putsade därefter på förlagets gloria genom att hävda att Gyldendal inte sorterade bort böcker av politiska grunder, t o m en Sören Krarup utkommer hos Gyldendal.
Men Riis påstand om politisk vidsynthet stämmer inte.
Första exemplet: "Kommunismens svarta bok" från 1997. Gyldendal lät översätta bokens 849 sidor från franska för att ge ut den. Boken är ovärderligt dokumentärt historiskt material bl.a. från Sovjets hemliga arkiv, innan de stängdes igen. "Kommunismens svarta bok" beskriver en skräckperiod i världen under 1900-talet. I Sovjet dog 20 miljoner människor under kommunismens terror./ I Kina 65 miljoner/ i Vietnam 1 miljon. / I Nordkorea 2 miljoner/ I Kambodja 2 miljoner / I Östeuropa 2 miljoner / I Latinamerika, 1 miljon / I Afrika 150 000/ I Afghanistan 1,7 miljoner/ I den internationella kommunistiska rörelsen 1,5 miljoner osv.. Nästan ett hundra miljoner människor dog under kommunismens brott, terror och förtryck.
Bokens motto är av Tzvetan Todorov (citat) :"Livet har förlorat sin kamp mod döden, men hågkommelsen vinner sitt slag mot intetheten." Men Gyldendal fick kalla fötter och utgav inte "Kommunismens svarta bok". Det översatta manuset låg på en hylla och samlade damm, tills redaktör Morten Hesseldahl lämnade Gyldendal för att bli direktör för Höst och Söns Förlag. Morten Hesseldahl fann vid ett tillfälle det dammiga manuskriptet, köpte det för en spottstyver och utgav det i bokform på Höst och Söns Förlag år 2002, redan veckan efter var första upplagan utsåld. Så stort var behovet.
Jag har frågat unga människor i min familj och vänkrets, men t o m de som i dag studerar på universiteten säger att de aldrig har hört talas om ryska revolutionen och dess förlopp i skolan. De har inte fått kontinuerlig historieundervisning, men alla har ändå hört om nazismen. Så här är en idé: Ge "Kommunismens svarta bok" till familjens historielösa unga, men kom ihåg att skriva en dedikation i boken så att de inte kan byta den.
Andra exemplet: Gyldendal utgav inte den italienska författaren och journalisten Oriana Fallacis nyaste bok: " Vreden och högmodet" från 2001, fastän Gyldendal har utgivit tre av Fallacis böcker "En man." från 1981. "Inshallah." 1992. " "Brev till ett aldrig fött barn" 1977. Den nya boken har utkommit på italienska, franska, tyska och engelska, väckte överallt en viktig samhällsdebatt och sålde stora upplagor. (Presschef Sören Espersen såg till att boken blev grundligt omnämnd i Dansk Folkeblad). Oriana Fallaci har varit krigskorrespondent i Mellanöstern och Asien och intervjuat många arabiska statsmän. Boken är ett skarpt angrepp på västvärldens naiva svaghet, då hon ser angreppet på tvillingtornen i USA som ett led i ett omvänt arabiskt "korståg", i gengäld för de kristnas korståg i arabiska länder på medeltiden. Hon anser att arabernas mål är att omvända oss i väst till muslimer, med lock eller pock.
Tiderna skiftar. Den norske
författaren Henrik Ibsen använder en genial teknik i sina skådespel:
I förste scenen ses huvudpersonen i sitt självbelåtna liv,
allt går fint. Plötsligt dyker en misshandlad varelse upp från
det förflutna - och avkräver huvudpersonen räkenskap. Det är
gengångaren, som trots vrede och protester inte låter avspisa
sig. Och scen för scen avslöjas nu huvudpersonens förflutna
och livslögn. När ridån har fallit är ingenting som förr,
huvudpersonens förljugna värld har rasat samman.
Det kommer också att ske under kampen om åsiktsbildningen.
Vi känner till vänsterflygelns tankegods, men vad är kulturradikalismens? Den hämtar sina tankar från den tyske filosofen Nietzsche, som angrep den borgerligt-kristna "slavmoralen" med dess tro på frihet, barmhärtighet, förnuft och folklig strävan efter lycka. Mot det ställer Nietzsche upp ett ideal av en övermänniska, som är högt upphöjd över hopen. Övermänniskor är de få som frambringar och förstår. Den kulturradikala dominansen uppstod så långt tillbaka som Georg Brandes' tid, när han 1871 höll sina berömda föreläsningar på Köpenhamns Universitet om "Huvudströmningar i det 19:e århundradets litteratur."
Georg Brandes bror Edvard blev chefredaktör på den nystartade tidningen "Politiken", kulturradikalismen är fortfarande tidningens anda och självdefinition, dess arrogans och besserwisserhållning. Från Brandes-bröderna stammar de kulturradikalas hat till den danska befolkningen och till dansk kultur.
"Gud är död," sade Nietzsche, fast det var filosofen själv som dog. I kulturradikalismens långa kölvatten dyker det upp en Tårbäk-präst som inte tror på Gud . I Århus koras en biskop som inte är teolog utan idéhistoriker och ser det som sin mission att hjälpa till med islams utbredning i Danmark. Kulturradikalismen slår också igenom i arkitekters moderna kyrkobyggande, när golvet är utan olika höjder, allt är nivellerat, de kristna symbolerna är borta, predikstolen har satts ner på golvet och liknar en föredragskateder. Människan tror sig vara likställd med Gud. Moderna kyrkor liknar därför banala föredragssalar utan ande.
Lyssna, i kulturkampen ylar den gamle makteliten nu upp emot vinden, dessa obarmhärtiga människor är förnärmade över att behöva stå till räkenskap för sin behandling av andra. Det är svårt att ta på allvar. Låt det vissna som de har sått.
I en intervju (Jyllands-Posten 9. 9. 03) jämrar sig författaren Klaus Rifbjerg, den självrättfärdiga och arroganta manen, som i ett halvt århundrade har tyranniserat kulturlivet och satt en förödmjukande dagsordning. I sina välmaktsdagar hade Rifbjerg inga andra gränser för sina handlingar än vad som passade honom och behövde inte lägga fram räkenskap för någon. Rifbjerg har lagt band på sina kolleger och har haft många kasketter på, både varit stjärnkulturskribent, skoningslös bokrecensent på dagstidningen Politiken, dömande Akademimedlem, Gastronomimedlem och VD på förlaget Gyldendal, där han också är författare.
Rifbjerg har från debuten 1956 skrivit nästan 30 diktsamlingar, förutom ett större antal romaner och noveller, essäer och barnböcker, totalt cirka 100 verk. ( Källa: Det Kongelige Bibliotek, Danmarks elektroniska forskningsbibliotek.) 100 verk! Så stort är inte talangen
Författaren Poul Ørum berättade en gång för mig på Fanö, att han som medförfattare i ett TV-projekt tog emot ett Rifbjerg-manus, som var så slarvigt, att huvudpersonen inte ens hade samma namn på första sidan som på sista.
Men vem på Danmarks Radio
vågade säga det till kulturlivets maktmänniska nummer ett?
Vilken redaktör på Gyldendal vågar säga till mannen,
att han inte av lättja bör ge ut sitt kladd som romaner, eller sina
urgamla tidningsartiklar som antologier, nej, det skulle vara rena självmordet.
Folk ställer sig noga på rad och klappar, den ena efter den andra.
I Jyllands-Postens intervju är Rifbjerg kränkt över det borgerliga kulturupproret och tar skarpt avstånd från den hårdhet som han menar, präglar kampen - han uppfattar sig själv som så vidsynt, frisinnad och tolerant. Han håller dock inte masken och är mycket irriterad över att någon tillåter sig att sätta likhetstecken mellan kulturradikalismen och de vänsterorienterade.
"Jag pratade nyligen med filosofen, universitetslektor Frederik Stjernfelt - som verkligen inte är vänsterorienterad - om denna problematik. Han sade mycket tydligt att det inte tjänade något till att skära alla över en kam. Då ryker nyanserna och de är alltså viktiga om vi ska få en seriös värdedebatt."
Man gnuggar sig i ögonen när Rifbjerg försöker desertera från sitt förflutna. För också i Rifbjergs person löper kulturradikalismen och socialismen samman som sur mjölk. Sanningen är att Rifbjerg samarbetade med det kommunistiska DDR under kalla kriget.
I Mette Herborg och Per Michaelsens bok "Ogräs. Danska STASI-kontakter " avslöjar de att den danska författarföreningen hade östkontakter under kalla kriget. Att Dansk Forfatterforening - 1988 bakom sina medlemmars rygg - ingick ett samarbetsavtal med den östtyska författarföreningen "Schriftstellerverband der DDR", som var fullständig styrt av Enhedspartiet och den hemliga poliskåren Stasi.
Det fick Klaus Rifbjerg att göra sig lustig över att någon i Danmark skulle ha haft östkontakter under kalla kriget.
Men Mette Herborg och Per Michaelsen dokumenterar så (Ekstra Bladet 22.11.99), att Rifbjerg själv hade kontakt med DDR i många år. Rifbjergs östkontakt var förlagsredaktören och Stasi-agenten Alfred Antkowiak (täcknamn: Michel Roiber) från förlaget "Volk und Welt" i Östberlin, agenten som rekommenderade Klaus Rifbjerg till utgivning i DDR. Det blev sex böcker som smidigt gled igenom censuren när Rifbjergs politiska synpunkter inte stötte mot DDR:s. Bara på ett par ställen var det erotiska för utmejslat. Det gick inte an i DDR, så det strök Alfred Antkowiak med Rifbjergs acceptans. Att resa till en totalitär, urfattig stat som DDR, som spärrade inne sina 17 miljoner medborgare bakom murar och taggtrådsstängsel gör normalt ett djupt intryck. Men i Rifbjergs litterära produktion från tiden före murens fall har Herborg och Michaelsen inte lyckats hitta några spår av författarens möte med det fattiga landet.
Herborg och Michaelsen avslöjar bl.a. att i DDR deltog Rifbjerg som gäst vid den östtyska författarföreningens IX. Kongress. Få år tidigare hade nio författare blivit uteslutna ur den östtyska författarföreningen för att de hade stött den landsförvisade vissångaren Wolf Biermann. Utan medlemskap i författarföreningen var det närmast omöjligt för de nio modiga att få ett manuskript genom censuren och tryckt. På den IX. Kongressen gav andra författare försiktigt på tumanhand uttryck för sin desperation över den bristande yttrandefriheten i DDR. Men Klaus Rifbjerg använde inte kongressens talarstol till att kräva andefrihet för sina östtyska kolleger. Han tände inte ett ljus i mörkret för fängslade kolleger och politiska fångar. Nej, Rifbjerg var tvärtom aktiv i ännu ett propaganda-arrangemang på Maxim-Gorki-Theater. Allt var här ordnat och tillrättalagt så noga att man före mötets start måste lämna in sitt manuskript för granskning. Arrangemanget ägde rum under slagordet "Författare för Fred". Syftet var att utnyttja kända namn från väst för att undergräva vårt medlemskap i NATO, så att landet låg oskyddat, som Sovjet ville.
I partiorganet "Neues Deutschlands "stora reportage från Maxim-Gorki-Theater står Rifbjerg nämnd i raden av 25 utländska författare som hade rest till Östberlin (citat) "för att höja sin röst mot det imperialistiska krigshotet och NATO-upprustningen." Det äkta paret Rifbjerg reste och bodde gott med allt betalt, ordnat av DDR-författarföreningens förste sekreterare Gerhard Henniger och ledaren av Internationella Avdelningen, Stasi-agenten Karla Dyck (täcknamn: Cäcilie). Rifbjergs samarbete med DDR-styret är noggrant dokumenterat i de östtyska arkiven.
Vänsterkantens banerförare författaren Erik Knudsen summerar i antologien "Verkligheten som växte" från 1970 hur kampen om att erövra åsiktsbildningen i Danmark försiggick. Artikeln heter:
"Status:
Vänsterkanten har klarat sig bra under de senare årens kulturstrid.
Atomkampanjen. Aktionerna mod Moralisk Upprustning. Studentkårens livliga
verksamhet. Radikalisering av betydande delar av högskolan. Effektiv
samhällskritik i verk som "Teenagerlove", "Men bokhandlaren
kan inte sova", "Dilemma" , "Vi hänger i en tunn
tråd", "Frihet - det bästa guldet", "Gris på
gaffeln", "Vad ska vi göra? "Vindrosens skarpa linje.
Ett vimmel av nya progressiva skrifter: "Debatt", "Alternativ",
"Resonans"- och nu också "Politisk Revy".
Bakom dessa insatser står grupper och individer, som trots avvikande åsikter ändå har så mycket gemensamt att det är rimligt att rubricera dem som en rörelse, en samling... Vi verkar stå starka. När borgerliga tidningar himlar sig över kulturradikalernas "terror" och "den företrädesställning som de har uppnått i radio och TV - för att inte tala om teater och revy" - så kan vi ju bara lyckönska varandra med ett: bra gjort!
1988 dödades polismannen Jesper Egtved Hansen av Blekinge-gänget, när de begick väpnat rån mot Köbmagergades Postkontor och stal 13 miljoner kronor. Gänget var vänsterorienterat och skaffade pengar till den palestinska terrorgruppen PFLP. Blekingegade 2, 1 våningen var adressen på deras täcklägenhet. 1988 blev många andra borgerliga än jag uppringda av Polisens Underrättelsetjänst och en vänlig röst sade att man bara ville informera mig om att i lägenheten på Blekingegade hade polisen hittat en dödslista och mitt namn stod på listan.
Yttersta vänstern och de kulturradikala har kuvat åsiktsbildningen under ett halvt århundrade. Nu påminner de mig om lukten av unket blomvatten.
Vi är alla bestämda till att förenas på kyrkogården, men så länge vi arbetar måste vi klara upp det förgångnas mörklagda händelser och säga varandra sanningen. Det är vi tvungna att göra för att förhindra att den sortens maktmissbruk fortsätter i framtiden. Det är vår plikt, och jag vet att ni är klara. Modet är allting värt. I två årtionden har de fäst sina hånfulla ord på våra hjärtan med säkerhetsnålar.
Författaren Henrik Pontoppidan skrev en dikt till Georg Brandes 70-årsdag 1912. Diktens jag-person hör en uggla skrika i natten om Brandes fiasko.
"Vad blev det
- så skrek den - av riket, han skapade?
I grus har det sjunkit! Och tystnad och tomhet/
nu betar på marken hos fredlösa döda."
De fredlösa står i porten, gengångaren bankar på - det är räkenskapens timme.
