Flykt från Sverige Weekend-avisen, den 26/10 -03, en artikel av Pernille Stensgaard:
"HÄR FLYR MAN FRÅN SVERIGE
Ghetto. Rosengård är inte bara en vanlig enorm bebyggelse från 1960- och 70-talen med plats för 23 000 människor. Det är ett gigantiskt problem. Ett gigantiskt svenskt självbedrägeri.
I regnet närmar vi oss det farliga Rosengård i utkanten av Malmö. Allting ser neutralt välordnat och tråkigt ut. Från bilen pekar Aje Carlbom på en rött husblock. Där bodde han i tre år tillsammans med sin hustru för att gemensamt undersöka en av Sveriges djupaste hemligheter. De placerades i en så kallat »svenskt« block, även om där bodde mycket få andra svenskar. Bostadsbolaget antog att paret var undercover-journalister, eftersom de ville flytta in frivilligt och eftersom de bad om en lägenhet i den mest nedslitna delen av bebyggelsen, optimistiskt kallad Herrgården. Där går 95 procent av invånarna på socialbidrag. I stället fick de lägenhet i den fina delen av detta gigantiska problem, Örtagården, där bara 61 procent lever av offentliga bidrag.
Men naturligtvis talar man officiellt inte om uppdelningen av Rosengård i "invandrar-" eller fina och inte fina delar. Det är bara något som man vet. Arabisk-talande bor i en viss del av Rosengård, sunni-muslimerna i höghusen i mitten, de få svenskarna här och irakierna och zigenarna där. En fyrfilig bilväg delar det hela på mitten, så att husägare bor på den ena sidan, hyresgäster på den andra. I den offentliga debatten talar man aldrig om ägardelen.
Rosengård är inte längre bara en vanlig enorm bebyggelse från 1960- och 70-talen med plats för 23 000 människor, utan en av de mest kända förorterna i Sverige. Ett ställe som alla svenskar känner till på ett eller annat sätt. Något dåligt. Stadsdelen är konstant föremål för politiska och vetenskapliga debatter, liksom Vollsmose i Odense och Gjellerup Parken i Århus. Den är en symbol för samhällets problem i koncentrerad form.
Vi kör vidare i regnet. Förbi den lokale halal-slaktaren där familjen handlade, förbi grönytor och små »Miljöbodar«, där folk sorterer sitt avfall i flera avdelningar.
»Den rätta beteckningen för detta ställe är svenskt välfärdsghetto,« säger Carlbom. Han och Sara Johnsdotter, hustru och antropologisk kollega, flyttade in 1995 för att göra ett gemensamt fältarbete som resulterade i var sin doktorsgrad.
Han flyttade dit i den fasta uppfattningen att invånarna är offer för svensk rasism och tillstängdhet. Efter tre års fältarbete på platser drar han slutsatsen: Det var inte som han hade trott. Det är inte som de flesta svenskar tror. Och nu ska hemligheten släppas ut - för allas skull. Den lyder så här: Vi har ett problem! Detta är inte berikande. Rosengård har blivit en plats där man kan slippa Sverige och leva precis som i sitt hemland.
»Man kan bo här hela sitt liv utan att lära sig svenska och utan att arbeta. En del flyttar hit för att undvika Sverige, för att vara tillsammans med landsmän och för att bli mer troende. Många har bott på andra platser i Sverige i åratal men åker hit för att Rosengård är ett muslimskt samhälle i samhället. För ett land som anser att integration är det rätta är detta ett misstag. De lever fullständigt åtskilda från resten av Sverige. De behöver inte förändra sig,« säger han.
»Jag kan bara tänka mig ett enda behov som kan tvinga ut människor härifrån. Det är behovet av hjälp på ett sjukhus. Allt annat kan klaras innanför murarna.«
Alltmer troende
Familjen flyttade in i en modern lägenhet med alla praktiska bekvämligheter omgiven av butiker och en stor park, fotbollsplaner, tennisbanor, en liten ishockeystadion och andra små sporthallar. Träd, gräs och gemensamma tvättstugor lika rena som operationssalar. När professor Jack Katz från UCLA besökte familjen blev han förbluffad över den goda ordning som han såg på alla offentliga platser.
»Detta måste studeras,« sade han. Det finns ingen graffiti, inget synligt skräp och avfall, ingen röra på balkongerna, inga kläder på tork. Det är förbjudet.
Bostadsbolaget har anställt boinformatörer för att berätta för de nya om hur man bor i Sverige. Rosengård får inte likna ett förslummat ghetto, utan det är ett välorganiserat ghetto med god service.
Stenkastning mot bussar sker. Stenkastning mot byggnadsarbetare som höll på att renovera en skola har skett. Enstaka aggressiva nedslagningar på ett kolossalt område. Man ska ha otur om man befinner sig just där.
På en kal plätt ligger den nedbrända moskén med sina två minareter och spånplattor spikade för ingången. Bredvid låg en muslimsk friskola, Ögårdsskolan, vars rester har tagits bort helt. Branden är ouppklarad.
»Under de senaste årtiondena har Rosengård blivit islamiserat; man kan se det på alla möjliga ställen i vardagen. Moskéerna betjänar betydligt fler muslimer nu än för 10-15 år sedan. Antalet muslimska organisationer har ökat och på inget annat ställe i Malmö ser man så många kvinnor klädda i hijab som här.«
En irakisk man sade till Carlbom under fältarbetet att han aldrig i sitt liv hade sett så många traditionellt klädda kvinnor på ett och samma ställe som här.
»Åtskillnaden från resten av Sverige gör dem ännu mer troende. De första invandrarna på 1970-talet arbetade åtta timmar om dagen på en svensk arbetsplats och kastades ut i samhället, men de nya är arbetslösa och många av dem känner att de lever i ett tillstånd av förvirring. Islam blir en fast förankring i tillvaron och en hel modell för existensen. Här kan en kvinna vara tillsammans med andra kvinnor med slöja och klippa sig hos en frisör som drar för draperiet under tiden. Man kan bättre ge barnen en helt muslimsk uppfostran och vara i närheten av släkt och vänner. Det blir helt enkelt lättare att leva. Att bo här upphäver invandrarens känsla av isolering, men det är dåligt om man tycker att integration är rätt och det tycker man i Sverige. Vi har satsat miljarder svenska kronor på det här, men så länge människor lever i en muslimsk enklav som denna är integration inte möjlig.«
Innan familjen flyttade in hade han aldrig tänkt på fördelen av att bo i ett ghetto. Han hade inte heller förstått att det finns islamister i Sverige. Människor som är direkt emot integration och som tar avstånd från Sverige.
»Det var och är fullständigt tabu att prata om dem, för då skulle vi ju få en negativ bild av islam. Jag hade en föreställning om att alla som kom till Sverige självklart ville in och delta i samhället, eftersom jag själv var influerad av det stora uppfostringsprojektet. Det tog tid att släppa den tanken.«
Förbjudna ord
»Det finns ingen hjälp att hämta i den härskande ideologin som under decennier har sagt till befolkningen att ett mångkulturelt samhälle är berikande. Att vi ska vara öppna och toleranta och att det inte finns några problem. Och om det är ett problem så är det det stängda, svenska samhällets fel. Problemet är att ämnet har blivit så starkt ideologiserat. Kritiker hyser en djup ångest för att utnämnas till rasister och alla har hållit tyst. Tills för fem-sex år sedan kunde man inte säga något. Det var t ex inte tillåtet att koppla ihop invandring med kriminalitet, för invandring är alltid berikande,« säger Aje Carlbom från Lunds Universitet, vars doktorsavhandling just har utkommit, The Imagined versus the Real Other. Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden.
Här argumenterar han för att den mångkulturella ideologin är ett intellektuellt hinder för att förstå det mångkulturella samhället. Att forskare och politiker inte vill veta vad som händer, efetrsom de har en annan dagordning: Det här går bra.
Och de som anser något annat är på moraliska avvägar. Ideologerna ser inte själva att mångkulturalism är ett politiskt trossystem, utan betraktar den som en naturlig sanning och en del av sin identitet.
En typisk uppmaning från deras sida lyder: »Vi bör inte förstärka gränserna mellan de och oss.«
Därför måste alla tänka två gånger innan de offentligt formulerar argument eller frågor om det mångkulturella. Och därför finns det alltid »en viss anspänning « på området.
I det block där familjen bodde var svenska föräldrar bekymrade för sina barns skolgång. De tyckte inte att barnens språk var tillräckligt utvecklat, men de togs inte på allvar och avfärdades som främlingsfientliga.
»Bekymmer som detta har inte kunnat formuleras tidigarer. Det har blivit litet lättare att diskutera. Kanske för att problemen har blivit så stora. Politiker och tjänstemän är desperata. De vet inte vad de ska göra och under tiden växer det fram populistiska partier. Det är ju logiskt att ju mer man viftas bort, desto starkare blir känslan av att vara förtryckt och man blir frustrerad. Det skulle ha varit lättare om de vanliga partierna från början hade vågat se verkligheten i ögonen.«
I boken tecknar han ett skakande porträtt av svenska intellektuella, samhällsforskare och antropologer. De har svikit sin viktigaste uppgift - att vara i opposition - och de framstår som underkuvade och rädda för att förlora jobb, karriär och position.
»Forskare agerar utifrån moraliska ståndpunkter i stället för vetenskapliga,« anser han.
De har blivit ideologer och deras kunskap om islam är påverkad av ideologiska hänsyn. Han instämmer med den svenske professorn Jonathan Friedman i att debatten inte så mycket handlar om konkreta saker, utan om att ta avstånd från rasism.
»Det är en slags intern debatt bland västerlänningar. Som om vi från starten ska ha dåligt samvete på grund av kolonialtiden,« säger Carlbom.
Efter en konferens där han och Sara Johnsdotter lade fram resultat från Rosengård fick de ett vänligt brev från en (högre placerad) svensk antropolog. Han rådde dem att ignorera sina data och inte diskutera dem offentligt innan de hade läst vad andra forskare ansåg om den mångkulturella verkligheten. Paret uppfattade brevet som ett politiskt råd, inte ett tekniskt.
Carlbom har också varit utsatt för hård kritik i salen och motsatsen utanför den:
»Jag blev angripen för att ha tagit upp temat islamisering, men under kaffepausen kom samma man fram till mig och sade i all förtrolighet att islamism var ett viktigt ämne för forskning och diskussion.«
I övrigt är den typiska reaktionen tystnad.
Mellanöstern i Malmö
Vi stiger ur bilen vid butikscentret. Det är placerat på gångbron över bilvägen, precis som i Ishöj, som också är ett rationellt barn av planeringen på 1960- och 70-talen: Butikscentrum i mitten, skolor fördelade i området, gångvägar och cykelvägar för sig, bilar för sig, gemensamma grönområden.Själva centret är uppdelat i en invandrar- och en svensk del. Med mur emellan och två separata ingångar. Till höger ligger Sveriges största livsmedelsbutik City Gross med muzak, svenska lågprisvaror och en lång rad kassor. Till vänster ett butikscenter med invandrarnas butiker.
»Det är nytt. När de första invandrarna importerades av den svenska staten fanns inte allt detta särskilda kläder, skor, frisörer, resebyråer, advokater, moskéer, föreningar, skolor. Rosengård har blivit ett samhälle i samhället. Men det vill man inte heller diskutera i Sverige. I stället töjer man på språket. Först var bebyggelsen »invandrartätt bostadsområde«. Sen »invandrarrikt« och nu »internationellt område« eller »svenskglesbefolkat område«. Man får nästan inte längre prata om att det finns invandrare.«
I en kiosk står ett ställ med tidningar på 50 språk. Inte en enda är svensk. Carlbom drar slutsatsen att människor inte är intresserade av Sverige och svensk politik, utan bara hur det ser ut i sina hemländer. På i stort sett alla balkonger hänger vita paraboler. De tar in tio arabiska kanaler.
»Man kan välja att se butikerna som ett exotiskt inslag i samhället: Förnya ditt kök med ethnic food!« säger han, medan vi går förbi pakistanska guldsmedsaffärer, indiska skoaffärer, jugoslaviska leksaksaffärer, arabiska similiklänningar och matvaror.
»Men man kan också se det som ett jättestort nederlag.«
På ingen plats i hela Sverige är koncentrationen av invandrare högre än i Malmö, där 55 procent av alla skolbarn har utländska föräldrar. Och där en tredjedel av stadens befolkning är invandrare eller andragenerationsinvandrare. Som resten av väst har staden av-industrialiserats under de senaste decennierna. På bara 20 år förlorade den 27 000 arbetstillfällen; de stora fabrikerna och varven stängde. I motsats till detta har flyktingar strömmat till sedan 1980-talet, ur stånd att få arbete.
Rosengård och officiell svensk ideologi om den alltid berikande invandringen är ett bedrägeri. Ett generöst bedrägeri, som den norska antropologen Unni Wikan kallar det när man gör allting fel i bästa mening.
»Det drabbar svenskarna och det drabbar invandrarna och deras barn. De växer upp i en enklav utan att kunna prata ordentlig svenska och utan att kunna ta del i världen omkring sig.«
Vad händer nu?
»Om jag ska svara utan censur säger jag att invandringen till Malmö och Rosengård måste stoppas, annars utvidgar man enklaven. Staten måste tvinga människor att bosätta sig på andra platser. Den måste kunna säga till nya invandrare att de ska bosätta sig på en viss plats för att få bidrag, och om de flyttar därifrån får de inte en krona. Man skulle också kunna sluta att stödja friskolor, införa obligatorisk svenskundervisning i svenska miljöer och sluta med modersmålsundervisning. Inget av det blir lätt, men Rosengård stänger sig mer och mer om sig själv och sin tro.«
|
|