|
|
Jens Jackie Jensen skriver i Tidehverv September 1999
med utgångspunkt från Rockwool Fondens Forskningsenhet
"Invandringen till Danmark". Förlaget
Spektrum 458 sidor 248 kr
01 Så började det
02 Kedjevandringen
03 Den danska modellen
04 Ett nät av lögner
05 Utopisterna
06 Den tysta majoriteten
07 Integrationen
08 Två perspektiv
Världens samlade befolkning växer med 78 miljoner
varje år. Cirka vart tolfte år blir det en miljard
fler människor på klotet. Denna utveckling kommer
att fortsätta under de kommande årtiondena. Enligt
FN:s befolkningsprognos från 1996 faller de femton EU-ländernas
folkmängd från 371 miljoner år 2000 till 363
miljoner år 2025. De europeiska födelsetalen har
sedan länge stabiliserats och det kan t o m noteras en mindre
tillbakagång.
På motsatt sätt förhåller det sig med
länderna söder och öster om Medelhavet. Under
loppet av de nästa 25 åren kommer enbart Nordafrikas
folkmängd att växa från nuvarande 200 miljoner
till 326 miljoner. I det tropiska Afrika söder om Sahara
förväntas en ökning från 681 miljoner till
1.500 miljoner. En motsvarande ökning av folkmängden
kommer att äga rum i Mellanöstern och i en rad huvudsakligen
muslimska länder i Asien. Den så kallade befolkningsexplosionen
är således nästan uteslutande koncentrerad till
tredje världen, där man bara i ringa utsträckning
är rustad att klara en sådan belastning.
Om de nya generationerna och de som redan är födda
ska ha utbildning, arbete och bostad, så kommer det att
krävas att dessa länder flerdubblar sin bruttonationalprodukt.
Men det är i praktiken inte möjligt. Att föreställa
sig sådana lösningar är fantasiskapelser och
skitsnack. På motsvarande sätt har allt tal om familjeplanering
och därav minskad nativitet hittills varit utan resultat.
Det är denna fastlåsta situation som under de senaste
30 åren har skapat en fortlöpande invandringspress
mot Europa och USA, Kanada, Australien och New Zeeland. Det vill
säga de nationer som tillsammans utgör den västerländska
kristna civilisationen.
Befolkningspressen från den tredje världen mot
de västerländska demokratierna kommer under de kommande
år att tillta i styrka och omfattning. Vi har hittills
bara sett toppen av isberget.
Men för närvarande uppges antalet utlänningar
enbart i Västeuropa till 22,4 miljoner. Siffran kan dock
höjas med minst tre miljoner med de som har fått sig
tilldelat medborgarskap. Dessutom måste siffrorna tas med
förbehåll eftersom de olika länderna använder
ogenomskådliga metoder i beräkningarna. Förmodligen
i syfte att fördunkla de offentliggjorda statistiska beräkningarna.
Antalet invandrare och efterkommare till invandrare bosatta i
Danmark anges nu officiellt till 346 000. Men denna siffra kommer
naturligtvis att öka stadigt.
Det är om förloppet av denna invandringsprocess som
Rockwool Fondens Forskningsenhet har utgivit en
mycket fyllig rapport. Som man skriver, för att lägga
fram en solid och nyanserad samhällsvetenskaplig kunskap
till landets politiska beslutsfattare och till den offentliga
debatten.
Bland de forskare som har utarbetat rapporten finns cand. polit.
Sören Petersen, som beskriver invandringen till Danmark
från 1960 till 1997. Och cand. mag. Bent Jensen som analyserar
samma tidsrymds tidningsdebatt om de främmande i Danmark.
Rapportens huvudavsnitt som utmärker sig för stor expertis
och omfattande dokumentation har skrivits av engelsmannen David
Coleman, demograf vid universitetet i Oxford och under Margaret
Thatchers regering särskild rådgivare till den brittiske
inrikesministern. I det följande refereras det till övervägande
del till David Coleman.
Så började det
Från mitten av 1950-talet
och in på 1960-talet rådde det i hela västvärlden
ekonomisk tillväxt och framgång. Industrin arbetade
för full kapacitet. Sysselsättningsgraden var hög.
Befolkningens levnadsstandard märkbart ökande. Allt
gick så bra att det oundvikligen måste väcka
bekymmer i vissa kretsar.
Den 29/6 1964 publicerade dagstidningen "Aktuelt"
en krönika av dåvarande handelsminister Hilmar
Baunsgaard. Ministern förutsåg att Danmark snart
skulle stå inför problemet att sakna arbetskraft.
Han hänvisade till att t ex Sverige och Västtyskland
redan hade skapat större välstånd och framgång
genom att importera utländsk arbetskraft. "Danmark har nu
nått dit där vi på allvar ska ta med också
den utvägen i våra överväganden", skrev han.
Hilmar Baunsgaards tankar vann bifall hos en del arbetsgivare.
Men de flesta tidningar vände sig emot hans förslag
och fackföreningsrörelsen sade klart från. Hans
Rasmussen från Smedeförbundet sade att arbetsgivarna
hellre skulle kunna spara litet på de stora vinsterna och
i stället investera pengarna i rationalisering och ny teknologi.
Det skulle nog lösa problemen.
Den starka smeden hade sannerligen rätt. Det var faktiskt
vad som skedde i Japan. Här övertog industrirobotar
det tunga och monotona arbetet. Den därvid frigjorda
arbetskraften överfördes till mer komplicerade uppgifter.
Vilket gav Japan ett ekonomiskt och teknologiskt försprång
och samtidigt säkerställde japanernas nationella homogenitet.
Men i Danmark ökades pressen på att efterlikna den
utveckling som länge hade pågått i Sverige och
Tyskland. Arbetsgivarnas klagan över brist på arbetskraft
vann vartefter förståelse i pressen och bland politikerna.
Sommaren 1965 öppnades det därför för
import av 2.000 spanska arbetare för att avhjälpa den
så kallade "svinpuckeln" i köttindustrin.
Det underströks att det klart handlade om en nödlösning
av begränsad omfattning.
Men arbetsgivare i andra branscher krävde nu också
billig utländsk arbetskraft, för att som det hette
förhindra inflation och skapa större marknader. Det
ledde efter hand till en hastig ökning av antalet invandrande
främmande arbetare, som nu främst kom från Turkiet,
Jugoslavien och Pakistan. l juni 1970 kunde arbetsministern meddela
att tillströmningen hade vuxit till cirka 1 000 man
i månaden.
I befolkningsmajoriteten uppstod det en uttalad oro över
den oreglerade invandringen. Beteckningen "främmande
arbetare" fick en olycklig klang. Lobbyn för invandring
av billig arbetskraft införde därför ordet "gästarbetare".
Den nya benämningen skulle framhäva att de främmandes
vistelse i landet var något tillfälligt. Gästerna
hade givetvis bara kommit för en kortare period och skulle
snart återvända hem igen.
Samtidigt möttes den allmänna oviljan mot invandringen
med skarpa inlägg i pressen. Befolkningen korrigerades,
uppfostrades och förmanades. Vänsterorienterade intellektuella
varnade mot en spirande dansk rasism. Flera skribenter slog fast
att danskarna borde skämmas.
I början av 1970-talet klingade högkonjunkturen
av. På hösten 1973 inträffade oljekrisen. Ekonomisk
nedgång och massarbetslöshet hotade. De stora fackförbunden
krävde ögonblickligt stopp för fler "gästarbetare".
Arbetsgivarna gjorde inga invändningar. Anker Jörgensens
regering såg sig nödsakad att införa totalt stopp
för arbetskraftsinvandringen. Detta stopp medförde
dock inget stopp för invandringen. Den fick i stället
en helt annan grundval. För det första skickades "gästarbetarna"
från Turkiet, Jugoslavien och Pakistan inte hem efter att
oljekrisen satte in, även om arbetslösheten steg kraftigt.
I stället fick de gradvis permanent uppehållstillstånd
och arbetstillstånd. För det andra fick "gästarbetare"
som hade fått permanent uppehållstillstånd
rätt att få sina hustrur och barn till Danmark på
grundval av reglerna om familjeåterförening.
Antalet "gästarbetare" från Turkiet, Jugoslavien
och Pakistan, som på vid den tidpunkten vistades i Danmark
var cirka 19 000. Därutöver fanns det några
tusen portugiser, spanjorer, italienare och greker, men de kände
sig som helhet inte frestade av Anker Jörgensens generösa
erbjudande utan föredrog att åka hem till sina fädernesländer.
Kedjevandringen
I likhet med Danmark accepterade
de västeuropeiska länderna under loppet av 1970-talet
principen om familjeåterförening. l första omgången
resulterade det i att miljoner "gästarbetare"
runt om i Europa nu inte längre var benägna att
resa hem, utan i stället valde att sända bud efter
sin familj med avsikt till varaktig bosättning. Det tillfälliga
blev permanent.
Gradvis växte de första invandrargrupperna till egentliga
etniska minoriteter. Det har visat sig att invandrare ofta väljer
att bo i omedelbar närhet av varandra - dels för att
bevara en livsstil som ligger närmast möjligt den som
de hade i sina hemländer, dels för att beskydda medlemmar
i gruppen mot oönskad påverkan från det nya
landet.
Barn och unga invandrare som växer upp i dessa etniska enklaver
föredrar oftast traditionen av arrangerade äktenskap
eller också läggs det på dem av föräldrarna.
Efter hand som invandrarbefolkningen av ickeeuropeiskt ursprung
har vuxit har invandringen av äktenskapspartners av båda
könen antagit en ökande omfattning. Under de senare
årtiondena har 80 procent av den kontrollerade invandringen
till Europa dominerats av sådana, särskilt äkta
makar. T ex utgjorde invandringen med anknytning till familjeåterföreningar
90 procent av invandringen till Belgien och Västtyskland
1988. Medan det i Frankrike var 70 procent.
Många av dessa äktenskap anses först och främst
vara arrangerade med invandring för ögonen snarare
än för äktenskapets skull, skriver David Coleman.
Det är likaledes en utbredd uppfattning att det i en del
fall i verkligheten handlar om olagliga transaktioner som äger
rum utifrån ekonomiska motiv.
I augusti 1987 citerades Ishöjs borgmästare Per Madsen
i pressen för uttalanden om att turkarna i stor omfattning
missbrukade de sociala bidragen. Det värsta problemet
var dock enligt borgmästaren att de turkiska barnen i Ishöj
blev bortgifta med turkar i hemlandet, och plötsligt hade
man också svärfamiljen boende i kommunen. Kort
efteråt utgav Ishöj Kommun en rapport där man
bland annat hade följt 23 slumpmässigt valda invandrare
som 1970 hade kommit till kommunen. Undersökningen visade
att de 23 år 1987 hade blivit till 371.
Rapporten från Ishöj Kommun är ett utmärkt
exempel på det utbredda fenomen som kallas kedjeinvandring.
Det vill säga att varje familjeåterförening närmast
automatiskt drar med sig den nästa återförening,
som så åter utlöser ett nytt led i kedjan, led
efter led i en ändlös process. Enligt årssummering
från det danska inrikesministeriet gavs det år 1998
tillstånd till familjeåterförening till cirka
10 000 personer. Medan det samma år gavs uppehållstillstånd
till knappt 5 000 asylsökande. (Jyllands Posten 23/6
1999) Det står klart att rätten till familjeåterförening
har skapat en obruten ström av invandring från länderna
i tredje världen till Europa. Men det har visat sig omöjligt
att dämpa eller stoppa tillströmningen på grund
av hänsyn till "de mänskliga rättigheterna".
Tidigare hade man uppfattningen, skriver David Coleman, att invandrare
skulle bilda familj i det land där den manlige parten bor.
Men det har den Europeiska Mänskliga rättighetsdomstolen
dock en annan syn på. Alla länder som har skrivit
under den Europeiska Konventionen om de Mänskliga Rättigheterna
är i dag skyldiga att ge både män och kvinnor
inresetillstånd med äktenskap som syfte.
"De mänskliga rättigheterna" har nu
stundom samma upphöjda kultstatus som tidigare gällde
de marxistiska dogmerna i Sovjetunionen och Maos tankar i Kina.
Denna ideologiska paralysering av "de mänskliga
rättigheterna " har lett till att huvuddelen av
den legala invandringen från tredje världen till Europa
består av äkta makar och andra personer med rätt
till försörjning.
Det spelar ingen roll att de nytillkomna inte är arbetssökande
eller det inte heller finns arbete att få. Detta understryks
av att i Danmark har 77 procent av invandrarna och flyktingarna
från tredje världen offentlig försörjning
i form av socialbidrag, a-kassa etc. Det betyder en kostnad för
det danska samhället som måste räknas i miljarder.
Men ekonomiska konsekvenser räknas inte när det blåses
i "de mänskliga rättigheternas" gälla
pipa.
Kedjeinvandringen kommer att fortsätta opåverkad,
eftersom mottagarländerna har frånskrivit sig rätten
att ingripa. Vid sidan av kedjeinvandringarna anländer varje
år ett väsentligt antal asylsökare. Människor
som hävdar att de är utsatta för förföljelse
i sina hemländer. Det är denna kategori som vanligen
benämns flyktingar.
Den
danska modellen
1983 antog Folketinget en ny
utlänningslag som avlöste utlänningslagen av 1952.
1983 års lag lade i realiteten Danmark öppet för
alla som sökte asyl. Varje utlänning som vid gränsen
sade ordet "asyl", hade enligt den nya
lagen rätt att komma in i Danmark och kunde kräva obetingad
rätt att vistas i landet medan ansökan behandlades.
Ärendebehandlingen kunde i varje enskilt fall sträcka
sig över flera år, eftersom lagen också gav
ansökaren rätt att få ett eventuellt avslag behandlat
av flera instanser.
1983 års lag väckte både uppseende och förundran
i andra länder. Danmark vann internationellt rykte för
att gå i spetsen för en humanitär flyktingpolitik.
Danska politiker kunde därefter i internationella församlingar
sätta sig till rätta i det moraliska högsätet
och med tyngd yttra sig om "mänskliga rättigheter"
och "världsfreden".
Men 1983 års lag fick onekligen sina ekonomiska kostnader.
Under den gamla flyktinglagen från 1952 tog Danmark emot
mindre än tusen flyktingar om året, företrädesvis
människor från de kommunistiska länderna. Med
1983 års lag som grund avlöstes den beskedliga inströmningen
av en annan sorts massiv tillströmning från tredje
världen. Antalet asylsökande flerdubblades med tillresande
från Sri Lanka, Libanon, Iran, Irak, Turkiet, Etiopien,
Somalia, Algeriet, Zaire, Nigeria och flera andra länder.
Danmark uppnådde global status som eftertraktat resmål.
Därtill ska läggas att 1983 års lag också
gav flyktingar rätt till familjeåterföreningar.
Vilket givetvis medförde nya ändlösa kedjeinvandringar.
Med 1983 års lag påförde politikerna Danmark
en permanent invandring av en storleksordning som ligger utom
deras egen kontroll. Men det var kanske var det som var avsikten.
En väv
av lögner
Även om det rent politiskt
i de olika länderna råder förståelse för
äkta flyktingars svåra situation samt motstånd
mot diskriminering av främmande, så är man nästan
överallt emot fortsatt massinvandring, skriver David Coleman.
Det stora antalet asylsökande gör det nödvändigt
att skilja mellan de fall som inte tål en närmare
granskning eller som är uppenbart grundlösa. T ex noteras
det i en rapport från det brittiska Inrikesministeriet
att "det
råder inga tvivel om att asylsystemet missbrukas av personer
som söker inresa av rent ekonomiska skäl. Många
ansökningar är helt enkelt en väv av lögner".
Under 1990-talet har över 90 procent av alla asylansökningar
i Europa avslagits som primärt ekonomiskt grundade och inte
baserade på fruktan för förföljelse. Det
betyder alltså att bland de många tusen asylsökarna
utgör de verkliga flyktingarna knappt 10 procent.
Men även om det gavs avslag på de ogrundade ansökningarna
antas det att minst 80 procent av dessa avvisade asylsökare
fortfarande uppehåller sig i värdlandet. En rad faktorer
gör det svårt att skicka ut avvisade asylansökare
ur landet, skriver David Coleman. En del förstör sina
identitetspapper vilket gör det svårt att skicka tillbaka
dem till deras hemland. Andra utnyttjar den långa väntetiden
på behandlingen av asylärenden och försvinner
in i de lokala invandrarsamhällena. Andra gifter sig eller
får barn. Allt detta medför att avvisade asylsökare
ofta får tillstånd att stanna av humanitära
orsaker, men mest för att det bedöms att en utvisning
rent fysiskt inte kan genomföras, och inte för att
deras fall berättigar dem att stanna.
Inom kategorin de som inte är berättigade att vara
i Europa, men som ändå är här, finns
också en stor del av de så kallade illegala invandrarna.
Det vill säga människor som med hjälp av kriminella
organisationer har smugglats in över de västländernas
gränser. Varefter de plötsligt dyker upp mitt inne
i ett land och kräver - asyl. Ofta är de utan pass
eller andra papper och utan minsta dokumentation om den resväg
de har tillryggalagt. Det samlade antalet illegala invandrare
som för närvarande uppehåller sig i Västeuropa
uppskattas vara mellan 3,5 och 5 miljoner. Det beräknas
att det årliga inresandet ligger på omkring 350 000.
Upplysningar från polis och immigrationsmyndigheter och
forskare har påvisat att man i dag står inför
en helt ny typ av ekonomiska organisationer som står bakom
den illegala invandringen. Dessa organisationer är specialister
på människosmuggling, och det är i ökande
omfattning dessa organisatörer som bestämmer vart strömmen
av invandrare ska dirigeras.
Det är en grotesk situation att det i praktiken har överlåtits
till gangsters i Nordafrika och Mellanöstern att styra invandringen
till Europa, både vad beträffar tid, plats och antal.
Men hela den politiska sfären är i den frågan
grotesk.
Människosmugglarna är också leverantörer
av falska dokument och uppdiktade asylhistorier som ansökarna
kan utnyttja. Det är likaså tydligt att de flesta
illegala invandrarna på förhand är välinformerade
om vilka formaliteter som är förbundna med asylansökan
och hur det står till med välfärden i de olika
europeiska länderna.
Även om de illegala invandrarna huvudsakligen får
avslag på sina asylansökningar, vilket som sagt kan
ta flera år, så visar erfarenheten att de vid en
eller annan tidpunkt ändå får uppehållstillstånd.
Organisationerna för människosmuggling är en välorganiserad
affärsverksamhet med säkra resvägar och agenter
i mottagarländerna. 1996 omsatte "affärsområdet"
människosmuggling enligt International Organization
för Migration (IOM) omkring sju miljarder USA-dollar.
Omräknat till danska kronor 50 miljarder. Det rör sig
om svindlande förtjänster varje år. Förtjänster,
som långt överträffar vad man kan tjäna
på försäljning av narkotika. Och samtidigt är
det i stort sett riskfritt.
Det är därför förutsebart att brottssyndikaten
för människosmuggling kommer att fortsätta och
förstärka sina aktiviteter, så mycket mer som
det inte finns någon politisk vilja att dämma upp
trafiken.
Utopisterna
Människosmugglarna är
emellertid bara en utlöpare av den samlade invandringsindustrin.
De är parasiter som har vuxit fram genom omständigheterna,
som råttor som dyker upp där omständigheterna
inbjuder till det. Men den egentliga invandringsindustrin
är skapad och styrd av de olika ländernas härskande
intellektuella eliter.
Rapporten nämner i det sammanhanget påtryckningsgrupper,
rådgivande organ, lobbyister och enskilda personer
som målmedvetet verkar för invandring. Exempelvis
advokater som har yrkesmässig fördel av de många
asylärendena. Likaså humanitära hjälporganisationer
som tillvaratar invandrarnas och egna intressen på den
inhemska befolkningens bekostnad. Man bör inte förbise
att invandringsindustrin är ett multimiljardföretagande
med tiotusentals anställda.
De elektroniska massmedierna ingår också i bilden.
Via TV och radio utvecklas en oupphörlig enkelriktning
och åsiktsterror mot den breda befolkningen. Det görs
med en arrogans och nedlåtenhet vars motsvarighet bara
känns från totalitära regimer. Utan den massiva
assistansen från mediefolket skulle invandringsindustrin
knappast kunna hållas i gång.
Men ska ansvaret placeras, så är det nu en gång
de politiska beslutsfattarna som har utformat och antagit
den lagstiftning som har öppnat gränserna för
massinvandring, och det är samma politiker som har undertecknat
de internationella konventioner, som de sedan gömmer sig
bakom, utan för ett ögonblick betänka att dessa
konventioner faktiskt kan sägas upp med kort varsel.
Det kan t o m sägas med stor säkerhet att det aldrig
skulle kunna falla politikerna in att befria nationen och folket
från konventionernas tvångströja.
Konventionerna är heliga och oberörbara. I sig
rymmer de den utopi som ska frälsa mänskligheten och
skapa evig fred på jorden. Gentemot utopin betyder verkligheten
ingenting, logiken och livet själv måste ge plats
för de ideologiska uppenbarelserna. Men liksom alla tidigare
utopier bär också denna vanvettet och självdestruktionen
i sig. De starkt uppreklamerade "mänskliga rättigheterna"
kommer oundvikligen att leda till att de europeiska folken förlorar
sina medborgerliga rättigheter, sin frihet, rätten
att tala ut och säga ifrån, de kommer att förlora
förstfödslorätten till sitt fädernesland
och rätten att vara ett folk och en nation. Det är
den dolda dagordningen bakom "mänskliga rättigheternas"
fagra ord.
Så är konsekvensen av de visioner som förenar
den privilegierade intellektuella överklass som i dag sitter
på regeringsmakten i de flesta europeiska länder.
Krafsar man dessa politiker litet på huden, dyker de
gamla 68-orna fram. De är för övrigt tämligen
ömskinnade.
Men just 68-generationen utmärkte sig från första
start med att hata allt som var äldre än de själva.
De förkastade med skadeglädje alla grundläggande
värden och traditioner, heder och lojalitet, familj och
religion. De framträdde malligt som den historielösa
och fäderneslandslösa generationen.
Det enda som de under all sin tid har frambragt är ett andligt
tomrum. Detta tomrum försöker de nu fylla ut med djupsinnigt
tal om "mänskliga rättigheter" och
proklamationer om den nya världsordningen. Det är allt
vad de har att ge folket.
Den
tysta majoriteten
Hur ställer sig de
europeiska folken till en framtid där landgränserna
bryts ner och de gamla nationalstaterna ombildas till multietniska
samhällen? De inhemska befolkningarna i Europa betraktar
sina länder som helstöpta och färdigbildade, skriver
David Coleman. De söker inte en ny etnisk identitet och
de uppfattar inte etnisk olikhet som en fördel, utan tycker
tvärtom att massinvandringen förvärrar de problem
som redan finns vad gäller ekonomi, arbetslöshet, bostadsbrist
och kriminalitet. Efter hand som invandrarströmmarna har
tilltagit i omfattning och mångfald, brer det ut sig en
ökande oro över dessa nya främmande befolkningsgrupper
som antalsmässigt i många stadsområden dominerar
bilden i sådan grad att man för bara trettio år
sedan inte skulle ha trott möjlig.
De inhemska befolkningarna har ofta ett mycket ansträngt
förhållande till alla dessa främmande, vars vanor
och beteende förefaller dem märkvärdiga och vars
lojalitetskänsla de tvivlar på. De europeiska folken
hyser fortfarande den uppfattning som tidigare var den normala
och rådande, att deras demokrati, välstånd och
välfärd representerar ett folkarv som är summan
av flera generationers insats, vilket ger medborgarna en
gemensam lojalitets- och ansvarskänsla.
Förr uppfattade man det som självklart att landets
egna medborgare hade företrädesrätt till alla
samhällsskapade privilegier och ensamrätt till alla
politiska rättigheter. Det var den klassiska grundvalen
för att bestå som en nation och ett folk med gemensam
historia, religion och traditioner, gemensamt ansvar och gemensamt
öde. Man fann det lika självklart att eventuella
invandrare fick anpassa sig för att bli accepterade i det
nya samhället. Det betydde att om de ville uppnå
politiska rättigheter fick de ge avkall på sina tidigare
tillhörigheter och sympatier om dessa stred mot dem som
gällde i värdlandet. Om invandrarna vägrade att
uppfylla dessa villkor, så blev de påminda om att
det - till skillnad mot den inhemska befolkningen när
som helst stod dem fritt att resa tillbaka till sitt hemland.
Men den sortens synpunkter gjorde man kort process med på
1980-talet och början av 1990-talet, skriver David Coleman.
I dag skulle de vanligen bli betraktade som "diskriminerande"
eller t o m "rasistiska".
Integrationen
Samtidigt som det kan konstateras
en ökning av den takt varmed invandringen fortsätter,
har myten om att invandrarna kommer att åka tillbaka till
hemlandet, helt förstummats. Nu är svaret på
alla frågor och lösningen på alla problem integration
och åter integration. Det råder bred enighet bland
politiker och internationella byråkrater om principerna
för integrationen.
Det gäller för alla europeiska länder att de inhemska
och de utländska befolkningsgrupperna ska behandlas likvärdigt
vad beträffar sociala bidrag, bostad, undervisning och utbildning.
Vidare att varje form av diskriminering ska bekämpas genom
lagstiftning och med ökat stöd till projekt som främjar
den ömsesidiga rasmässiga förståelsen.
En rad internationella organ har med sina tolkningar om moral,
rättvisa och mänskliga rättigheter i hög
grad präglat integrationspolitiken. Dessa organs initiativ
tjänar till övervägande del invandrarnas intressen
och innebär stora offentliga utgifter. Till exempel rekommenderade
Europarådets Parlamentariska Församling
att det skulle göras en aktiv insats inom utbildning, stadsplanering
och bostadsbyggande för att avhjälpa bristen på
kvalifikationer bland invandrarna och förbättra deras
bostadsmässiga och sociala förhållanden.
På motsvarande sätt är EU:s institutioner engagerade
i integrationspolitiken. Bland andra har EU:s Rådgivande
Kommitté mot "Rasism och Xenofobi" krävt
att EU:s maktbefogenheter gentemot medlemsländerna ska utvidgas
ytterligare för att se till att Gemenskaperna
har kapacitet att bekämpa "rasism och främlingshat".
Detta krav framhävs också i Amsterdamtraktatet
bland de gemensamma aktionerna i den mellanstatliga tredje pelaren.
I enlighet med detta har de flesta europeiska länder
infört nya lagar och administrativa system som ska undertrycka
främlingsfientliga handlingar, känslor och tankar.
Ett sätt att ta sig an saken, säger David Coleman,
är att specifikt förbjuda ord, anmärkningar, tal,
uttalanden, trakasserier och våld riktat mot invandrarminoriteterna
samt handlingar som på avsiktligt eller oavsiktligt sätt
uppviglar till rashat. I de anglosaxiska länderna har man
t o m börjat tolka de olika förbuden mycket brett för
att främja ett "politiskt korrekt" språkbruk.
Det står klart för denne författare, säger
David Coleman, att kritik av vandringsprocessen motverkas av
censur som påläggs och självpåläggs
förlagen på grund av rädslan för att överträda
lagstiftningen om rasdiskriminering.
Information om invandringens negativa följder undertrycks.
Utgivning av statistik och annat material som eventuellt kan
tolkas till nackdel för invandrare och etniska minoriteter
förbjuds. Till exempel offentliggjordes statistik över
gatukriminalitet fördelat på ras av Londons polis
fram till 1989 varefter det inte längre var tillåtet.
Ordet integration betyder sammansmältning av olika delar
till en helhet. Eller sammanfoga och fullborda. Man anser sig
alltså i stånd att genom integrationen skapa ett
slags folkgemenskap mellan muslimer och kristna. Men en
sådan kombination är logiskt omöjlig, det bevisar
alla historiska erfarenheter. Ingen kan förena vad som
i grunden är komplett oförenligt.
Ändå tycks det bland politikerna råda den säkra
övertygelsen att integrationen kan fullbordas med hjälp
av naturaliseringar dvs tilldelande av medborgarskap.
Man har därför i de flesta europeiska länder gjort
det utomordentligt lätt för utlänningar att få
medborgarskap. Med tiden betraktas tilldelning av medborgarskap
som en ren formalitet. I Danmark utställs det i snitt
medborgarskap till cirka 9 000 utlänningar om året.
Till det kommer att barn under 18 år samtidigt får
medborgarskap som bipersoner till sina föräldrar. Varigenom
antalet ungefär fördubblas.
Det är svårt att säga vilka omständigheter
som skulle kunna medföra ett avslag på en begäran
om medborgarskap. Tidigare domar för grov kriminalitet är
inget hinder. Tilldelningen av medborgarskap försiggår
i hastigt tempo som på ett löpande band. En snabb
massproduktion av nya medborgare. Men vid inte någon gång
har man försökt få den inhemska befolkningens
samtycke.
De naturaliserade personerna glider i regel ur de statistiska
översikterna över utlänningar. Vilket har lett
till att man i vissa länder har kunnat inge de inhemska
befolkningarna det missvisande intrycket att antalet personer
av utländskt ursprung sjunker. Medan det i verkligheten
ökar.
Två
perspektiv
På olika sätt försöker
makteliten att fördunkla och förtiga sanningen. Men
sanningen kommer fram ändå. Eliten förnekar uppenbara
fakta. Men fakta är hårda krabater, i det långa
loppet kan man inte komma förbi dem.
Det är ett faktum att tillströmningen från tredje
världen mot Europa fortsätter ohämmat och i ökande
takt. Och att ingenting görs för att förhindra
det. Det är ett faktum att invandrarbefolkningarna överallt
i Europa ökar väsentligt snabbare än de inhemska
befolkningarna.
Exempelvis upplyser Rockwool Rapporten om att antalet invandrare
och efterkommare av invandrare bosatta i Danmark är 346 000.
Men enligt den senaste beräkningen från det danska
Inrikesministeriet har antalet nu vuxit till 413 000. Men
denna siffra upprättades 1998, så den är redan
föråldrad. På grundval av officiella beräkningar
från Storbritannien, USA, Tyskland och Frankrike bedömer
David Coleman att, om inte invandringen från tredje världen
upphör och tendenserna i nativiteten fullständigt kommer
i nivå med mottagarländernas, - vilket för ögonblicket
just inte förefaller sannolikt - så kommer de befolkningsgrupper
i Europa, som ursprungligen är invandrare, att fortsätta
öka i det oändliga. De kan således med tiden
bli en majoritet. På samma sätt kommer den del av
den amerikanska befolkningen som härstammar från Europa
att upphöra att vara en majoritet omkring år 2050.
Om det enbart är upp till den intellektuella överklassen,
så kommer Europa inom få årtionden att bli
omsprungen av överskottsbefolkningen från tredje världen.
Detta perspektiv passar som hand i handske till de ideal om moral
och rättvisa som dikteras av "de mänskliga
rättigheterna" och ingår i den "nya
världsordningen". Det kommer att betyda att de
europeiska nationalstaterna slutgiltigt kommer att förvandlas
till multietniska samhällen. Begrepp som folket och nationen
kommer att tillhöra en svunnen tid.
Det kommer samtidigt att resultera i att de sociala och ekonomiska
systemen bryter samman på grund av överbelastning,
och att demokratin avlöses av inre upplösning och politiskt
kaos. Den härskande klassen av gamla 68-or - de nya totalitärerna
- har det gemensamma draget att de alla är historielösa
och fäderneslandslösa. De har därför inget
att förlora. Det enda som driver dem och binder ihop dem
är begäret efter oinskränkt makt och personlig
berikning och vällevnad. Det är eliternas perspektiv.
Men det finns ett annat perspektiv. Ett folkligt perspektiv,
som bygger på övertygelsen om att den västerländska
kristna civilisationen trots allt inte låter sig tillintetgöras
utan kamp. Det är just vad Mogens Camre från Dansk
Folkeparti så utmärkt ger uttryck för när
han i en tidningskrönika bland annat skriver:
"De
som tror att den europeiska kulturen kommer att låta sig
vältas överända känner inte stämningarna
i Europa. De europeiska folken känner sin trygga och fredliga
tillvaro hotad. De ser den växande strömmen av vapen,
narkotika, människor, våldskriminalitet in över
sina yttre gränser, de ser muslimska samhällen breda
ut sig och bygga ut sin egen identitet för européernas
pengar och de upplever den muslimska fundamentalismens tillväxt.
Samtidigt
känner fler och fler européer att många politiker
genom eftergivenhet gentemot den främmande invasionen i
Europa håller på att upprepa 1930-talets dumheter.
De som inte har förstått vad som håller ihop
ett samhälle och vad som river ett samhälles sammanhållning
och stabilitet i stycken, kommer knappast att regera det 21:a
århundradets Europa".
NB! I relation till ovanstående omnämnande
av en väsentlig och uppseendeväckande bok om invandringen
till Danmark ska det noteras att boken i stort sett inte har
väckt något uppseende i danska medier. Dessa brukar
annars göra ett rätt stort nummer av Rockwool Fondens
publikationer. Av ett eller annat skäl har så inte
varit fallet denna gång.
|
|
