Jyllands-Posten publicerade den 15/9 -02 en intervju med Jonathan Friedman:
"Den undertryckta yttrandefriheten i Sverige är ett symptom på något större och värre, nämligen hela den västerländska civilisationens sista krampryckningar, anser en professor i socialantropologi - amerikan och anställd vid Lunds Universitet.
Jonathan Friedman är jude och New Yorkare, ... är professor i socialantropologi, trevlig att se på med sömniga, intelligenta ögon, men ta inte fel; han säger saker som man bara kan säga i Sverige om man inte är svensk"
"Vi talar om begreppet 'debattens ekologi,' introducerat av en svensk sociologiprofessor vid Köpenhamns Universitet, Margareta Bertilsson:
'Rätten att tala måste avvägas mot att de eller den som talar också har något att berika samtalet med. Rätten att tala innebär också plikten att utöva ansvar, vi lägger beslag på andras tid. Att värna om det offentliga samtalets »ekologi« har lika stort värde som att värna om yttrandefriheten,'skrev hon i Weekendavisen den 12 juli i år. Jonathan Friedman är inte överraskad.
'Undertryckandet av yttrandefriheten i Sverige är ett led i en mäktig mekanism. Nu är du här under valrörelsen och du kommer att se att journalister och medier försöker få debatten att se stor och bred ut genom att helt enkelt flytta fokus från det väsentliga och tala om något annat, t ex om trafikpolitik. Om invandrarpolitiken kan man inte ha en kritisk diskussion, man undviker frågan.'
Friedman jämför situationen i USA och Sverige:
"I t ex USA är den politiska korrektheten ett universitetsfenomen, i det offentliga livet och bland vanliga människor är den ett skämt.
I Sverige finns det en tät förbindelse mellan de olika elitgrupperna, politiker, journalister osv. De umgås privat, de gifter sig med varandra, rör sig i samma umgängeskretsar. Den politiska klassen stänger sig om sig själv, lägg till det att socialdemokratin har och har haft nära nog ett monopol på makten. Det ger en viss grad av säkerhet - men också en osäkerhet för vad som skulle hända om det plötsligt skulle gå hål på den bubblan, den uppfattningen av världen. Eliten har i kraft av sin isolering blivit allt räddare för folket och för vad det kan rymma. Attityden är att folk i allmänhet är farliga och dumma. Den politiska klassen har stigit uppåt och bort från folket. Den är kosmopolitiskt inställd och ser sig själv som stående över nationen, snarare än som en del av den. Ekonomiskt understöds detta av att lönerna hos just denna klass är de snabbast växande av alla.'
Är dettta fenomen något nytt, undrar tidningen, Friedman svarar:
"Det har skett en glidning. När jag kom till det här landet var det fortfarande så att man kunde ringa till sin politiker. Det var ett sund demokrati. I Danmark, där jag bodde på 1970-talet fanns det redan då en politisk klass. Det är den som har uppstått här i ännu högre grad - och de är oroliga för sin makt och det som kan rubba den. Därför stänger de munnen på kritikerna, t ex Sverigedemokraterna. Det är ett lagligt parti, de får bara inte prata. Det är ju absurt odemokratiskt. Man marginaliserar dem, mobbar ut dem ... och kallar dem odemokratiska. I verkligheten flyttar man fullständigt på betydelsen av begreppet demokrati. Man säger: demokrati är ett visst sätt att tänka på, en uppsättning åsikter, och om du inte delar dem är du inte demokratisk och då tar vi avstånd från dig, du bör elimineras. Folket, det är inte demokratiskt, det är vi, eliten. Det är groteskt, och det är i varje fall inte demokrati, snarare en sorts moralisk diktatur."
Jonathan Friedman talar om en svensk tradition av att bevara en korrekt fasad:
"Bergmans film handlar ju inte om annat, om demonerna som lurar under den torra och korrekta ytan. Ett parti som Sverigedemokraterna är som ett nationellt libido, som ska undertryckas. Utgångspunkten är att vi innerst inne allihop är rasister, om det inte kontrolleras. Liksom vi alla skulle bli alkoholister om det inte var för Systembolaget - det sistnämnda sade faktiskt en läkare en gång till mig. På fullt allvar. Det är ett mycket intressant kulturellt fenomen, som går igen hela tiden. Man är rädd för sin egen skugga. Skolorna vågar inte flagga med svenska flaggan eller fira jul och frågar du en svensk minister (som en journalist gjorde, red.) om han är svensk så skyndar han sig att försäkra att det är han sannerligen inte, han är en blandning av allt möjligt annat. Den svenska Högsta domstolen har med en dom i princip slagit fast att rasism är ett svenskt fenomen, något som per definition utövas av svenskar och inte av andra. Fastän många av de gruppvåldtäkterna, där invandrare för övrigt är starkt överrepresenterade bland gärningsmännen, har ett tydligt rasistiskt inslag. Men det vill man inte veta och det får vi inte veta."
Samtidigt finns ett hyckleri:
"Veckoslutsrasister är Friedmans ord för många svenskar som dricker sig fulla över veckoslutet, där det är allmänt accepterat och så släpps allt det undertryckta hatet lös. Han nämner en ledande politiker som dagligen talade varmt för invandring och integration och som helt enkelt fick slängas ut från Grand Hotel en lördagskväll eftersom han vrålade och skrek ut sina rasistiska åsikter."
Ansvariga politiker visar handfallenhet:
"...Välfärdsstaten är ju baserat på slutenhet, den ska ta hand om en avgränsad grupp människor. Den kan inte alls hantera det öppna samhället, men den sortens insikter är för stora för politiker i allmänhet.
De tänker mycket kortsiktigt. Jag anser att det är absurt att tro att t ex. många tusen somalier kan 'integreras' i ett samhälle som det svenska. Men det finns akademiker som tror på det. Och politikerna är tvungna att tro på det, de baserar hela sin tillvaro på att morgondagen blir bättre än i dag. Det blir den inte. .."
"... det är ju en hel samhällsvision som håller på att bryta ihop. "
Friedman citerar ur integrationslagen från 1997 :
"Eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land, saknar den svenska befolkningen en gemensam historia. Tillhörighetsförhållandet till Sverige och uppslutningen bakom samhällets grundläggande värderingar har därför större betydelse för integrationen än ett gemensamt historiskt ursprung."
Friedman menar att den svenska nationalitetskänslan är bunden till det kulturella och det historiska, precis som den danska.
Han tror att vi går mot en explosion:
" Enbart av ekonomiska kan det inte fortlöpa så här. Sverige har fallit från en topplacering till en 17:eplats på listan över världens rikaste länder. Välfärdsstaten är i djup kris. Skatterna trycker ner människor - tänk på att i USA där skatteprogressionen inte alls är som här, kommer ändå huvuddelen av skatterna från de rikaste. Här kommer skatten huvudsakligen från botten. Och skattebasen minskar dag för dag. Kapitalet flyr, och människor utan utbildning och resurser kommer in. Därför måste staten ta upp en jätteskuld för att kunna navigera. De nykomna marginaliseras och de lägre offentligt anställda, t ex lärare, proletariseras. Vid sidan av detta uppstår en väldig svart ekonomi som man stillatigande accepterar. Och invandrarna bidrar inte till ekonomin, tvärtom. T o m i USA, där bidragssystemet är mycket mindre än här har det påvisats av en Harvard-ekonom att invandrarna kostar samhället pengar. Det är förresten typiskt att det i USA är de svarta som är mest emot invandring - det är ju de som hotas, det är deras jobb som de nya invandrarna kan ta. "
"... folk betalar hela tiden ett högre pris för sämre service. Men kommer inte att fortsätta. De västerländska samhällena rör sig, tror jag, mot en djup finansiell kris och de enda som inte upptäcker det är den politiska klassen, för den har aldrig haft det bättre. I den meningen påminner situationen om romarrikets sista hundra år ."
"Det behövs så litet innan vårt fina samhälle bryter ihop. Tag något sådant som Rosengård i Malmö - om kommunen plötsligt inte har mer pengar att pumpa in i det, så blir det svart slum på fem år. Eller mindre."
Jonathan Friedman betvivlar att politikerna i Sverige kommer att göra något åt problemen:
"Moderna politiker överallt i väst pratar som om det bara finns en väg. De har samma ekonomiska rådgivare som säger samma sak till dem hela tiden. Management-teorierna har sedan länge vunnit fotfäste i det politiska livet, the power of positive thinking styr processen. Det verkar nästan som om man har givit upp."
|
|