"De goda, de onda och de vedervärdiga" löd rubriken till en artikel av Niels Lillelund i Jyllands-Posten den 26/10 -03.
Hur kom det sig att debatten om utlänningspolitiken så snart fick en starkt moralisk dimension, frågar han:
"Den 12 september 2002 skrev Christine Antorini en krönika i Berlingske Tidende.
'Det rätta för sent' var krönikans titel. Den handlade om utlänningspolitik och den var direkt riktad till socialdemokratin:
'Varför har det gått så snett? Jag tror tyvärr att en väsentlig orsak är att det helt konsekvent har varit "de felaktiga personerna" som fick rätt. Det har jag fått konstatera i min egen attityd till invandringsdebatten, och om det finns något som är svårt så är det att acceptera att man tog fel' hette det i den rätt uppseendeväckande artikeln, så som det alltid är uppseendeväckande när offentliga personer erkänner sig att någonsin ha haft fel i någonting alls.
'Jag har tvingats konstatera att Eyvind Vesselbo hade rätt i att invandrare från särskilt Pakistan och Turkiet mångdubblade sin närvaro via familjeåterföreningsreglerna. Jag måste medge att de socialdemokratiska borgmästarna från förortskommunerna i Storköpenhamn hade rätt i att den muslimska kulturen stötte samman med den danska kulturen på en rad områden - ända från inställningen till att integrera flickor i det danska samhället till kolonisationen av vissa bostadsområden. Karen Jespersen, som har blivit persona non grata i socialdemokratin, hade rätt i att kriminella asylsökare borde isoleras och skickas hem snabbast möjligt för att stoppa tillströmningen av liknande asociala typer som bara var ute efter att utnyttja det danska välfärdssystemet. Den strama och konsekventa kursen fick tillströmningen att falla markant, så att t o m Anne Baastrup, justitieordförande i SF, har måst medge att Karen Jespersen hade rätt i detta förslag [...]
Man kan förundra sig över varför 'de felaktiga personerna' varken har kunnat göra sig hörda eller få erkännande. En väsentlig förklaring ligger i en kombination av önsketänkande och politiskt korrekthet. Ingen vet bättre än de socialdemokratiska väljarna att invandring ofta ger problem. I de allmännyttiga bostadsområdena där de också bor. I skolorna, där deras barn också går. I lokalområdet, där de handlar och odlar sina fritidsintressen.'
Skribenten är i dag journalist på Danmarks Radio, då var hon kanslichef vid Konsumentinformationen och från 1991 till 1998 var hon vice ordförande för SF [Socialistisk Folkeparti, motsvarigheten till svenska Vänsterpartiet]. I dag vill Christine Antorini - med hänvisning till sin nuvarande ställning - inte gå in i debatten igen."
"Utlänningsdebatten är fortfarande ett hett ämne, som kan kupera åtskilliga öron i en djävulsk mediemaskin. Att det fanns och finns 'rätta' och 'felaktiga' åsikter har efter hand blivit en nedsliten kliché, men ingenstans har den sitt berättigande som just i debatten om utlänningar. Här har aktörer kunnat delas upp i de goda, de onda och de vedervärdiga, och medan det i den berömda filmen med nästan samma namn ligger en ironisk distans till beteckningarna fanns det inte mycken ironi att hämta i utlänningsdebattens uppdelning.
Debatten om utlänningar var och blev aldrig någon helt vanlig offentlig debatt."
"I början var flyktingbilden enklare än i dag. När fackföreningsaktivister flydde från Chile efter kuppen 1973, var de dels spektakulära nykomna, eftersom Chile stod högt på den politiska dagordningen, dels var konflikten lätt att förhålla sig till ur dansk synvinkel; politiskt aktiva människor, som blev förföljda.
'Det var lätt att se att dem skulle vi ta oss an och de passade precis in i vår självuppfattning av att vara Vår herres lilla hjärtefolk, som Grundtvig uttryckte det. Konflikten var svart-vit och flyktingarna var inte så många. I dag är bilden mer osäker - ta bara frågan om de palestinska flyktingarna,' säger Finn Slumstrup, journalist på DR och informationschef för Dansk Flyktinghjälp under de dramatiska åren från 1986 till 1991.
För Finn Slumstrup är det fortfarande avgörande viktigt att skilja mellan flyktingar och invandrare. Men han erkänner att det har blivit svårare att göra eftersom båda grupperna stannar här i landet och därför har en tendens att flyta samman till en enda grupp i det danska medvetandet.
För Mehmet Ümit Necef är skillnaden på en flykting och en invandrare dock inte det verkligt avgörande för när och varför synvinkeln ändrades i debatten. Han sätter ett rätt exakt datum för när diskussionen bytte karaktär. Det skedde 1973 när arbetslösheten tilltog och invandrarna gick från att vara arbetare till att vara klienter i det sociala systemet. Då skiftade invandrarnas roll i samhället och diskursen vände 180 grader. Nu var utlänningarna offer, några som man skulle ta hand om. Och de var inte längre ett hot mot danska arbetares levebröd.
I artikeln skriver Necef:
'[Attityd]skiftet kan både tillskrivas faktorer av mer ideologisk art och av mer pragmatisk eller intressebestämd art. Den ideologiska faktorn kan vara att vänsterflygeln inte kunde argumentera emot att hjälpa flyktingarna, dvs 'människor i nöd', så länge flygeln skulle bevara sin ideologiska integritet. Dessutom kunde vänsterflygeln stärka sin identitet genom att presentera sig själv som förkämpe för människor i nöd och för minoriteter. De mer jordnära och intressemässiga faktorerna kunde vara att flyktingarna, i motsats till arbetskraftsinvandrarna, inte i princip har hotat de lågkvalificerade danskarna, vilka delar av vänsterflygeln fortfarande betraktar som sina kärnväljare och sig själva som ideologisk och politiskt förtrupp för.
Dessutom har många vänsterorienterade varit anställda antingen vid en rad institutioner som direkt arbetar med flyktingarna eller vid välfärdsstatsinstitutioner som hade invandrarna som en del av sitt arbetsområde. En ökning i antalet sociala klienter skapade således jobb och sysselsättningsmöjligheter för denna grupp av potentiellt vänsterorienterade.'"
