I Jyllands-Posten den 5/10 -03 hade Anders Holm Thomsen, doktorand i historia en krönika under rubriken "Skolmarxism och multikultur". Presentationstexten löd:
"Mångkulturivrare har under 1990-talet och fram till i dag varit tongivande när rådgivare från skolvärlden har kallats in till rådslag i Undervisningsministeriet om läroplansformuleringar. Det är farligt, för det förgångnas 'skelett' ramlar ur garderoberna när deras arbete synas i sömmarna."
Krönikören anknyter till ett gästtal på Venstres sommarstämma av författaren Claes Kastholm Hansen, om den pågående kulturkampen:
"Kastholm Hansen formulerade sig skarpt om folk- och gymnasieskolans humaniora-ämnen danska och historia: 'För att kunna öppna sig på ett kvalificerat och tillitsfullt sätt mot den större omvärlden i en globaliseringstid med snabba förändringar måste man ha en utgångspunkt, ett fundament och en ram. Vi kommer ju någonstans ifrån. Vi är inte partiklar som virvlar fritt i rummet. Hade det judiska folket haft ett liknande likgiltigt, ja hånfullt förhållande till sin egen kultur och sin egen historia, så hade det inte existerat i dag'.
Problemet är, menar Thomsen, att denna syn bara skenbart delas av våra dagars tongivande skolfolk och ämneslärare.
"Visserligen är begrepp som 'identitet och historiemedvetenhet' också nyckelord i sådana kretsar, men de ges här ett helt annat betydelseinnehåll än det som lekmannen vanligen lägger i dem. Det skapar inte enbart kommunikationsproblem i själva kultur- och skoldebatten, utan får vittgående konsekvenser när det i fortsättningen helt och hållet överlåts till utbildningsexperter att definiera begreppens konkreta betydelse i läroplaner, ämnesbeskrivningar osv."
För när vi i dagligt tal exempelvis använder ordet 'identitet' i betydelsen 'att identifiera sig med' och därvid i typfallet underförstår medmänniskor och det förgångnas släktled, dvs. kulturgemenskap och -arv, ges 'identitet' i den härskande skolfilosofin den rakt motsatta betydelsen. Här menas tvärtom 'kulturell frigörelse'."
En tänkare i detta sammanhang är tysken Thomas Ziehe:
"I motsats till Kastholm Hansen menar Ziehe att loppet är kört för kulturarv och tradition i ett globaliserat och internationaliserat samhälle. Vi måste med nödvändighet anpassa undervisningen efter den 'kulturellt frigjorda' elevens omedelbara behov av känslomässig tillfredsställelse och intensiva upplevelser, eftersom traditionell kunskapsinlärning inte har något 'gratisvärde' i elevens ögon. Ty läraren har för länge sedan förlorat sitt kunskapsmonopol eller försprång i konkurrens med diverse andra informationskanaler som dominerar den postmoderna elevens 'livsvärld' - ett uttryck som dock bl.a har sin bakgrund i Habermas och den nya vänstern på 1970-talet.
Den nästan omärkliga övergången från nymarxism till postmodernism är dock inte enbart karakteristiskt för Ziehes personliga utvecklingsbana, utan kännetecknar den förhärskande pedagogiska teoriutvecklingen i tidsrummet från det marxistiska krisens start från omkring 1980 och fram till dess slutliga undergång med Murens fall 1989. Vis av skadan försiggick under denna period en strategisk omdefiniering, där skolans roll i realiserandet av en konkret samhällsutopi ersattes av mer pragmatiska delmål, som bestämdes av den väg som globaliseringens järnhårda utvecklingslagar vid tiden tycktes peka på, däribland t ex mot multikulturalism eller en europeisk superstat. Samtidigt behölls dock fortfarande det gamla revolutionära och samhällsnedbrytande perspektivet, då det existerande samhället och dess kulturarv även i fortsättningen ansågs som hinder för den kommande sköna nya världen."
I Danmark är begreppet "historiemedvetenhet" centralt:
"Här definieras 'historiemedvetenhet' närmare bestämt som: "samspel mellan vår nutidsförståelse, uttolkning av det förgångna och framtidsförväntan" - jfr definitionen i "Klare Mål - Historie - Faghäfte 4", Undervisningsministeriet 2002, s. 23. Den postmoderna historieläraren anser därmed själva historieämnet och det förgångna som dess särskilda fackområde som något bokstavligen helt sekundärt, medan han upphöjer sig själv till att vara både expert (coach/guide) på elevernas 'livsvärld' och ideologisk 'framtids'-utopi.
Denna abnorma uppfattning av historiemedvetenhet som ett ganska ovetenskapligt sciencefiction-aktigt framtidsbegrepp kan dock spåras tillbaka till kort före socialismens kris..."
"...skriver Södring: (...) 'endast en fortsatt frigörelse från vad samhället var och är - och en fortsatt frigörelse från de roller som människor spelar - kan skapa identitet och historisk medvetenhet', s. 26. Intentionen är med andra ord att eleverna ska rustas till en kulturrevolutionär uppgörelse med föräldrarnas kulturarv och tradition. Och svepskälet om 'kulturell frigörelse' används som retoriskt fiffel och båg för att smuggla in ideologi.
Att våra dagars tongivande historielärare fortfarande anser identitet och historiemedvetenhetsbegreppets ideologiska framtidsaspekt som det väsentligaste är höjt över allt tvivel. I denna miljö svärtas historiker och det förgångna som ämnesområde ner med det nya barocka skällsordet 'förgånget-fixerat', så som det framgår i Bernard Eric Jensens alldeles nya bok 'Historie - livsverden och fag' (2003), t ex s. 127, 139, 173 och 337. Och likaså i kollegan från Danmarks Pedagogiska Universitet Vagn Oluf Nielsens bok "Hvad vill vi med historie i folkeskolen?" (2002), s. 259. Lägg för övrigt märke till titeln på den förstnämnda boken, som dessutom bekräftar att historieämnet nu definieras utifrån elevens 'livsvärld', medan ämnet och det förgångna som dess sakområde högst är något sekundärt.
Visserligen är socialism som samhällsutopi inte längre historiemedvetenhet-ideologernas målsättning. Den har i dag i stället ersatts av multikulturalismen.
På ett karakteristiskt sätt säger Bernard Eric Jensen i en intervju att det nu t ex bör läggas mer vikt vid: »(...) helstatsperioden som en multikulturell, flerspråkig statsbildning. Hur det fungerade på 1700-talet, eftersom det är intressant i dag, vilka erfarenheter man gjorde (...)«. Framför: »(...) 1880-90-talen och den sortens saker som gick ut på att göra danskarna till en nationell minnesgemenskap. De erfarenheterna är inte fruktbara i den nuvarande situationen, i alla fall som jag ser det (...)« - jfr P1-programmet "Der var engang", återutsänt 22/5.
Undervisningsminister Ulla Törnäs från Venstre har, som Thomsen ser det, mäktiga krafter att kämpa mot:
"...För sådana multikulturaltister har under 1990-talet och fram till i dag varit tongivande, när rådgivare från skolvärlden har kallats till rådslag i undervisningsministeriet om läroplansformuleringar.
Därför hade Kastholm Hansen helt rätt, när han på Venstres sommarstämma uppmanade Törnäs till att umgås med och använda utbildningsexperter med stor försiktighet..."
|
|