Den Danske Förening är en motsvarighet till Fri Information och Blågula frågor i Sverige, med den skillnaden att började tidigare och varit mer framgångsrik. Den lade grundstenen till omsvängningen i danska media, till Dansk Folkepartis valframgångar och till den omläggningen av invandringspolitiken som nu sker i Danmark. Ole Hasselbalch var under många år ordförande i DDF. Han har nu skrivit en bok om sina erfarenheter: "Uppgörelsen med invandringspolitiken".
Vi citerar här ur olika recensioner i danska dagstidningar:
Ur Jyllands-Posten den 29/10 -03:
"En av de två senaste årtiondenas mest kontroversiella danskar har givit ut sin personliga berättelse om invandringspolitiken. Han har fått rätt i de avgörande förutsägelserna, men tänk om han bara har en liten smula rätt i allt det andra."
"Låt oss för
en gångs skull börja en bokrecension med de allra sista raderna
i boken. Sidan 229 nederst:
'Aktivism är inte
min grej och om danskarna inte ids ta sig samman och dra de självklara
slutsatserna av de informationer som med så stort besvär och kostnader
har lagts fram mitt framför näsan på dem, får de väl
dö i sina fåtöljer.'
Är det en trött och desillusionerad man som talar så? Knappast.
Ole Hasselbalch, 58-årig jurist, har använt mer än två årtionden av sitt liv till att varna mot den danska invandringspolitiken. Som ordförande för Den danske Forening har han i artiklar, i böcker och på möten varnat mot följderna av att danska politiker okritiskt öppnade landets gränser för människor som dels kom med en främmande kultur, dels kom utan utbildning och utan annat bidrag till det danska samhället än ett solitt dräneringsrör från de offentliga kassorna.
Den del av sina förutsägelserna har han fått obehagligt rätt i. Intill nyligen kopplades sådana yttranden i den offentliga debatten utan vidare diskussion ihop med rasism, diskriminering, främlingsfientlighet och t o m fascism och nazism. Det gör de fortfarande, men den stora majoriteten av befolkningen har för längesen stannat upp för att fundera över om det kunde ligga något i vad han sade. Det kan det."
Som representant för pressen gör recensenten självrannsakande reflektioner:
"Tänk om bara en del av de bakhållsangrepp, lågheter, bakdanterikampanjer och direkta fysiska angrepp som föreningens medlemmar har utsatts för från människor som räknar sig själva till det fina sällskapet är riktiga."
"Att Ole Hasselbalch fick rätt i sina dystra förutsägelser om de muslimska miljöernas icke-integration i Danmark är i dag oomtvistligt. Han förutsåg att outbildade familjeåterförenade muslimer i stället för att vackert säga tack och inrätta sig i sitt nya, gästfria värdland skulle ställa krav, pocka och begära att det danska samhället skulle inrätta sig efter deras villkor. "
"Paraplyorganisationen för etniska minoriteter, POEM, dunstar numera som varm luft.. Den utgörs av några få högröstade representanter, som inte representerar andra än sig själva och vars expertis består i att lägga ekonomiska dräneringsrör i offentliga kassor. Vi måste skamset säga att Ole Hasselbalch och Den danske Forening långt tidigare insåg dessa sakers rätta sammanhang. Men det självutnämnda goda Danmarks lyssnade dåligt, för det var i en tid när man automatiskt var rasist om man kritiserade POEM, INDSAM eller den hädangångna Nävnet för Etnisk Ligestilling [Nämnden för Etniskt Likaberättigande].
I ett återblickande ljus kan man förvåna sig över varför det tog så lång tid för oss att få igång en konstruktiv och fördomsfri debatt om invandringen i detta land. Varför det så länge var så mycket som inte kunde sägas. Varför det skulle bli en sådan polarisering och ömsesidigt misstänkliggörande, att man skulle stå i var sitt läger och antingen skrika 'hem med hela bunten' eller falla på knä för muslimsk intolerans och vara beredd att pantsätta den danska kulturen."
Ur Weekend-Avisen:
"Med dräpande precision och ihärdighet dokumenterar Hasselbalch med vilka metoder som man under 1980- och 1990-talen lyckades kujonera debatten i en sådan utsträckning att varje annan tolkning av invandringsfenomenet än den statsauktoriserade i praktiken undertrycktes. Och det är ingen överdrift att tala om statsauktorisation. Schlüters borgerliga kabinett var inte ett dugg bättre än den mer 'moraliska' Nyrup-regeringen som kom till senare.
Enligt statens åsikt fanns det inget annat än gott att säga om tillvandringen av människor från premoderna kulturer. Kanske gick det inte så bra just i början, men på längre sikt skulle det otvivelaktigt bli en ekonomisk fördel för att inte säga nödvändighet - samt en kulturberikning. Varje annan uppfattning och varje tvivel enbart det att ställa frågor - blev med regeringarnas ideologiska legitimering fördömt och kallat rasism."
"Boken avslöjar en veritabel cirkus av ideologiska svindlare, okunniga politiker, moraliserande vetenskapsmän, följsamma journalister, påstridiga moralpredikanter och fanatiska jurister och galna präster - samt en grupp lustiga kurrar i skepnad av etnopolitiska skojare och bidragsspekulanter. Det fanns power i multikulturen, när rasism-akrobaterna (Hasselbalchs uttryck) rullade ut sig.
Som förmodad högerextremist - Hasselbalch är tidigare ordförande för Den Danske Forening - tvingas han ha reda på källorna och faktauppgifterna. Det gäller inte om man står på det godas sida - bl.a eftersom man ju omöjligt kan föreställa sig någon dokumentation som bevisar att de onda har rätt."
WA-recensenten refererar några exempel på erfarenheter av förtryck som ges i boken, och skriver vidare:
"Och vad är då förklaringen till detta tyranni? Vad gick moralelitens projekt egentligen ut på? Hasselbalch kan inte ge någon tillfredsställande förklaring. Men jag kan inte heller, så det ska jag inte förebrå honom. Det finns mycket att forska i, om någon skulle ha lust att riskera sitt anseende genom att söka en sociologisk, maktpolitisk, ekonomisk eller religiös förklaring till åsiktselitens förbluffande framgång.
Efter en diskussion om Gulag för ett par år sedan frågade Niels Barfoed om det kanske fanns något som vi hade förbisett i vår egen tid, liksom tidigare generationer av progressiva som inte kunde inse stalinismens skuggsidor. Hasselbalch levererar något av det, som vi antingen inte har vetat eller inte velat veta. Här finns embryot till en helt annan historia."
"Fanns det reell yttrandefrihet när invandrarfrågan dök upp på allvar på 1980- och 1990-talen? Nej, svarar Den Danske Forenings förre ordförande Ole Hasselbalch i sin nya bok.
Ole Hasselbalch är professor i juridik och var en tid ordförande för Den danske Forening. I boken »Opgøret med indvandringspolitikken - en personlig beretning« berättar han om kampen för att delta i den offentliga debatten om invandringen och det multikulturella samhället. Det är en berättelse om hur han och hans meningsfränder i den offentliga debatten stämplades som icke-rumsrena, nazister, rasister och extremister. Om hur medierna försökte undertrycka deras åsikter och hur de blev överfallna av vänsterorienterade ungdomsgäng.
Är det riktigt och var den behandling som de fick rimlig? Som debattredaktör för Berlingske Tidende i drygt fyra år kan jag bara säga att det ligger en del i kritiken."
Också BT-recensenten gör självkritiska reflexioner:
"Under de fyra åren blev den största delen av inläggen från Ole Hasselbalch och hans meningsfränder bortsållade på Berlingske Tidendes debattredaktion och jag ringde aldrig till någon från den kretsen för att få ett inlägg.
Få andra politiska grupperingar fick en liknande hård behandling och jag gjorde det för att jag hade en känsla av att det var extremistiska åsikter och att det i Den Danske Forening fanns personer som hyste diskriminerande åsikter. Vilket det också fanns. Retrospektivt måste jag erkänna att behandlingen som både Den Danske Forening och Dansk Folkeparti fick av mig var alltför omild, för deras huvudsynpunkter var en del av den demokratiska debatten. Omvänt fick representanterna för den extrema vänsterflygeln alltid en övermåttan vänlig behandling och deras inlägg blev nästan utan undantag tryckta, kanske för att man inte ville kunna bli kritiserad för att hindra en pluralistisk debatt. Men detta storsinne kom alltså enbart den extrema vänsterflygeln till del, medan däremot invandrarkritiska miljöer - som inte nödvändigtvis representerade högerflygeln - fick sitt demokratiska yttrandeutrymme begränsat."
BT var dock inte det värsta exemplet:
"Behandlingen i Berlingske Tidende var dock ingenting emot vad som skedde i andra medier. Här blev gruppen av människor som protesterade mot invandringens omfattning och utvecklingen i riktning mot multikulturalism utskällda och kallades allt möjligt obehagligt. "
"Boken ger en rad uppseendeväckande exempel på hur Ole Hasselbalch och hans vänner fick sin yttrandefrihet knäckt och hur möten trakasserades och förhindrades utan att myndigheterna ville göra något och utan att pressen så mycket som lyfte pennan. Att kämpa för även sina fienders rätt att uttala sig är något som ofta framhävs som demokratins dygd. Men i detta fall fanns det inte mycket stöd att hämta."
"Ole Hasselbalchs bok är en allvarlig kritik av vårt demokratiska samhälles sätt att hantera den offentliga debatten och bör bli obligatorisk läsning för nya journaliststuderande och oss andra."
