Manus till Blågula Frågor video
"Jag hatar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att framföra dem!"
Ungefär så uttalade sig den franske upplysningsfilosofen Voltaire.
Voltaire citeras gärna av svenska redaktörer, som t ex av Anders Ferm på tidningen Arbetet. Som de själva tydligen vill se saken, följer de Voltaires principer - om yttrandefrihet även för meningsmotståndare.
I verkligheten är saken inte alltid så enkel. I själva verket finns det en djup klyfta mellan å ena sidan vad man bekänner sig till i högtidsstal, i journalistutbildning och på ledarsidor - å andra sidan vad man dagligen praktiserar.
- - -
Det finns, vad man skulle kunna kalla en "DEMOKRATISK HANDBOK", för hur det ska gå till.
Enligt denna handbok ska folkmajoritetens vilja prägla de politiska besluten.
För att medborgarna ska kunna bilda sig en uppfattning måste de få tillgång till en allsidig information och relevanta fakta. I denna process ska olika åsiktsriktningar få komma fram och argument brytas mot argument.
I debatter bör man undvika tillmälen och personangrepp.
Man ska ta fasta på en motståndares starkaste argument, och försöka bemöta dessa.
Hur skulle man då kunna bära sig åt, för att komma underfund med hur våra massmedia faktiskt lever upp till dessa principer?
En metod är naturligtvis att helt enkelt försöka tillämpa demokrati, ge sig in i en stor och kontroversiell samhällsfråga, som flykting- och invandringspolitiken. Det är just vad Blågula Frågor har gjort.
- - -
Fördomar ska bekämpas, man får inte gå på rykten och vandringshistorier, utan hålla sig till belagda fakta.
Detta har varit ett stående budskap från journalisterna, beträffande invandringen.
Det är väl en rimlig ståndpunkt, men bör den inte förplikta till att också gräva fram och redovisa fakta? Gör journalisterna det?
Göran Skytte på Aftonbladet tillstår nu öppet att så inte varit fallet. Han skriver att det tvärtom funnits "en regel som sade att journalister skall vara ytterst återhållsamma med att publicera negativa uppgifter om invandrare".
Svenska massmedia har med andra ord, under många år, svikit sitt uppdrag - att förmedla en allsidig information om invandringens konsekvenser.
Massmedia har utövat stort inflytande på den förda flyktingpolitiken inte bara genom de uppgifter man avstått från att förmedla, utan även genom vad man faktiskt förmedlat.
När Sveriges regering under senare år i omgångar beviljat uppehållstillstånd åt 10.000-tals ex-jugoslaver så har det skett under trycket av intensiva mediakampanjer.
En höjdpunkt i det avseendet var Åselekampanjen i början av 1996. Detta gällde inte bara det känsloladdade upplägget för de avvisade kurderna, utan också ensidigheten. Bara en sida fick komma fram. När t ex TV1:s Speciellt samlat olika tyckare för att debattera frågan, fanns bland dem inte en enda som försvarade regeringens politik!
Detta agerande var uppenbarligen inte bara en tillfällighet och ett olycksfall i arbetet, utan där bakom låg en grundsyn. Denna uttrycktes av Ekoredaktionen på ett möte för Publicistklubben i Stockholm:
"Vi var partiska, och det är något vi har anledning att vara stolta över".
Med andra ord:
eftersom journalisterna här företrädde en så god sak, kunde normala ambitioner om allsidighet lämnas därhän.
Samma syn formulerades av Barbro Hedvall på Expressens ledarsida med orden "Det finns frågor där rätt och fel inte avgörs av rösträkning".
Med andra ord: flyktingpolitiken är en fråga, där demokrati inte bör tillämpas.
På de stora tidningarnas debattsidor släpptes in bara debattörer som var anhängare av en generös flyktingpolitik.
Vi från Blågula Frågor skrev inlägg till alla större dagstidningar, men inget togs in. Inte heller gavs det plats åt några andra kritiker. Bara en åsikt släpptes fram.
Det är illa nog, att inte kunna få tala i sitt eget land. I andra sammanhang betraktas detta som någonting allvarligt. Slutordet i filmen "Farväl främling", visad i Mosaik 1994, löd till exempel så här:
"Att inte kunna tala i sitt eget land är värre än döden".
Det är ju illa, om engagerade medborgare drabbas av en form av förtryck, genom att inte kunna göra sig hörda.
Men värre är hur det drabbar läsarna och medborgare i allmänhet. Får de inte ta del av olika argument, får de inte tillgång till en allsidig bild - då blir det ju svårt för dem att bilda sig en egen grundad mening.
Det finns en maktkoncentration inom svenska massmedia. Ett fåtal stora dagstidningar dominerar. Om detta kombineras med en censur, att man inte släpper fram kritiska röster - då blir det allvarligt.
Snäppet värre blir det, om man åstadkommer en självcensur, om man lyckas skrämma medborgare till tystnad. Detta är till stor del just vad som skett, när det gäller invandringen. Svenskar i allmänhet är kritiska till den generösa flyktingpolitiken, men en sak har man lärt sig - och det är att inte offentligt ge uttryck för denna kritik. De flesta är rädda.
Denna rädsla är en följd av inte minst medias agerande. Vad man kunnat notera är ju hur kritiker snart nog stämplas - som "främlingsfientliga", "rasister", osv.
En instans som här flera gånger har utmärkt sig är TT - Tidningarnas Telegrambyrå. Ett tydligt exempel är när Miljöpartiet slutligen hade uteslutit Anders Sundholm. TT fick då ett uttalande från en partistyrelseledamot, om att Sundholm skulle hysa "rasistiska åsikter".
Det normala i en sådan situation hade naturligtvis varit att i TT-telegrammet låta Sundholm komma till tals, för att svara på denna allvarliga anklagelse. TT-journalisten kunde också att ha ställt en fråga till partistyrelseledamoten, vad han menade konkret. Vad han lade in i det begrepp som han använde - "rasism". Men ingetdera skedde.
Ett grovt exempel är också Expressens rubriker den 6 och 7 maj -96, hur man hänger ut tre personer som främlingshatare - Ingrid Björkman, Jan Elfversson och Åke Wedin. Vad tidningen här gjorde, var att på en gång agera både åklagare och domare.
Vad de tre i själva verket ägnat sig åt är att debattera flyktingpolitiken och presentera konstruktiva förslag, om hur flyktingpolitik och u-landsbistånd kan kopplas samman, för att underlätta återvändande och samtidigt gagna u-ländernas utveckling.
Domen mot de tre föll utan att de samtidigt fick försvara sig inför Expressens läsare. I efterhand fick de in en form av beskuret genmäle.
Men här skulle snart komma grövre exempel! Efter attentaten mot tidskriften Expo sände både Expressen och Aftonbladet den 10 juni ut Expo nr 3/96 som bilaga, till över en miljon läsare. De båda kvällstidningsredaktörerna, Christina Jutterström och Thorbjörn Larsson, presenterade bilagan med följande ord:
"Det onda fungerar bäst i mörker och tystnad. Ljus, ljud och upplysning har alltid och kommer alltid att hota mörkrets makter. Tidningar är - som praktiska utövare av yttrandefriheten - utomordentligt viktiga för att förhindra att ondskan breder ut sig."
Vilka individer som skulle anses representera det onda och mörkrets makter gick inte att ta miste på. I Expo-bilagan fanns bara två individer namngivna och porträtterade - nämligen Jan Milld och Anders Sundholm, från Blågula Frågor. I artikeln anklagades de bland annat för att "organisera invandrarfientlighet".
Det mest anmärkningsvärda här var att Jutterström och Larsson inte tog något ansvar för innehållet i den Expobilaga de sänt ut. Milld och Sundholm vägrades rätt till genmäle i Expressen och Aftonbladet. De fick inte försvara sig, ens i efterhand! Detta är ju som att anordna en boxningsmatch, där den ena boxaren har händerna bakbundna.
I det läget försökte Blågula Frågor få in en annons i Expressen, för att inför dess läsare tala om hur de kan beställa tidskriften - och själva bilda sig en uppfattning om dess innehåll. Även detta vägrade Expressenredaktionen att gå med på.
Vad blir summan av detta? Handlar det om något annat än en bestraffningsaktion - för att statuera exempel och skrämma människor till tystnad, för att isolera kritiker och få tyst på opposition?
När de stora chefredaktörerna talar om yttrandefrihet, då tänker de vanligen bara på sig själva och sina meningsfränder. Som det aktuella exemplet visar, kan deras sätt att använda det fria ordet gör att yttrandefriheten stryps för andra.
Frågan är, om inte detta var ett uttryckligt syfte från Exporedaktörens sida, att få stopp på utgivningen av Blågula Frågor. Så här uttryckte han sig i en DN-intervju den 8 juni:
"Exponering av de här ljusskygga organisationerna gör dem omöjliga.."
På samma tankegång var kvällstidningsredaktörerna inne, att vi inte skulle tåla ljuset, utan försökt gömma oss. I själva verket är det ju precis tvärtom! Varje nummer av Blågula Frågor har sänts ut till varje dagstidningsredaktion. Vi har verkligen gjort allt för att komma till tals i stora media, men har inte släppts fram.
Vad massmedia genom sitt agerande kan frammana, är öppet våld. Den Expo närstående organisationen AFA - Anti-Fascisisk Aktion - har denna typ av metoder på sin reportoar. Den som i AFA:s ögon stämplats som "rasist" är i princip fredlös.
AFA-ungdomarna håller sig med en svart-vit världsbild, där det finns onda och goda människor - rasister och antirasister. Med rasister är varje samtal, varje dialog, meningslös - våldet är det enda språk de förstår. Vem som är att betrakta som rasist avgörs i slutna rum.
Vilket föredöme utgör vuxenvärlden för dessa ungdomar? Visar den att meningsmotståndare ska respekteras, att problem bör angripas konstruktivt, och att demokrati kan fungera?
Vilket ansvar tar våra journalister? Vad gör svenska massmedia för att medverka till en dialog om flyktingpolitiken?
Det öppna samhället bygger på att människor vill och vågar engagera sig politiskt. Om politiskt engagemang medför risk för repressalier och direkt fysiska hot, då kommer alltfler att finna priset vara för högt. Om allt färre tar sitt medborgaransvar, då är vårt samhälle i en utförsbacke.
Ju längre utför det går, desto svårare blir det att hejda utvecklingen. Det är nu vi ännu kan gör något.
