Efter vilka kriterier tillsätts numera
offentliga tjänster i Sverige?
Sker det objektivt och opartiskt, efter förtjänst och skicklighet?
Är det sakliga meriter som avgör?
Eller är det mer avgörande att man har rätt åsikter,
att man uttrycker sig politiskt trendigt? Vilken betydelse har "rätt"
kontakter?
Detta aktualiseras genom en debattartikel
i Dagens Industri den 10/2 2001, skriven av Lars Berglund - docent
i konstvetenskap, särskilt östasiatisk, vid Lunds universitet.
Rubriken löd:
"MED VILKEN
RÄTT SPOLAR STATEN 'FÖRTJÄNST OCH SKICKLIGHET'?"
Ingressen:
"Regeringen
har börjat avvika från de lagstadgade kraven på saklig
meritbedömning vid tillsättning av högre statliga ämbeten.
Detta är särskilt allvarligt då regeringsbesluten inte går
att överklaga; regeringen, som utnämner, är också den
som tolkar om lagen följts vid en utnämning."
Artikeltexten:
"Rekryteringen
till högre statliga ämbeten sker vanligen bland personer som har
sin utbildning inom humaniora och samhällsvetenskap. Och de som söker
sådana tjänster har rätt att få sina ansökningshandlingar
sakligt värderade och korrekt behandlade.
Den rätten
finns noga angiven både i regeringsformen (Rf 11:9) och i lagen om
offentlig anställning (LOA §4).
Detta fungerar dock
inte i praktiken.
Min redovisning
nedan bygger på de erfarenheter som jag, under stigande förvåning,
gjort i samband med min begäran om att få min ansökan till
chefstjänsten på Östasiatiska muséet sakligt och
korrekt behandlad.
Östasiatiska
museet ingår numera i Statens museer för världskultur i
Göteborg. Denna nya myndighet, som genom kohandel röstades igenom
med en rösts övervikt i riksdagen, består av fyra museer
- ett i Göteborg och tre i Stockholm.
Statens museer för
världskultur förvaltar en av världens största samlingar
av utomeuropeisk konst och är dessutom knutet till olika forskningsprojekt.
Till chef och överintendent
för den nya myndigheten utnämndes 1998 Thommy Svensson. Han hade
aldrig sysslat med muséer tidigare, och kunde inte heller uppvisa
några dokumenterade kunskaper om de samlingar som muséerna
förvaltar.
Som främsta
merit åberopade Thommy Svensson att han tjänstgjort länge
som professor i historia vid universiteten i Göteborg och Bergen. Han
lade särskild tonvikt vid att hans speciella intressen var 'internationell
historia' och 'globaliseringsprocessen'.
De senaste uppgifterna
var väl anpassade till den 'mångkulturella' målsättning
som kulturdepartmentet ställt upp för det nya världskulturprojektet.
Men vad 'internationell historia'
och 'globaliseringsprocessen' stod för i realiteten har Thommy Svensson
aldrig behövt redovisa.
I ett pressklipp
(SvD 24/12 1998), som Thommy Svensson låtit lägga ut på
myndighetens hemsida, www.smvk.se, står fortfarande följande
beskrivning att läsa: "För
ett och ett halvt år sedan blev han professor och prefekt vid historiska
institutionen i Göteborg. Hans inriktning är bland annat internationell
historia och olika perspektiv på globaliseringsprocessen'. Samma uppgifter har förekommit i alla stora
dagstidningar.
Men vid kontakt
med universiteten i Göteborg och Bergen visar det sig att Thommy Svensson
aldrig tjänstgjort som
professor vid dessa institutioner! Kulturdepartementet och regeringens reaktion
på dessa uppgifter (som de delgavs i oktober förra året)
har uteblivit.
I stället har
Thommy Svensson regeringens fortsatta förtroende att helt efter eget
gottfinnande anställa nya chefer till de fyra specialmuseer som ingår
i myndigheten.
Hur kan då
kunskapsvärderingen och urvalsprocessen gå till i dessa fall?
Inga sakkunniga
inom ämnesområdena har hittills kallats in för en rättvis
utvärdering av sökandes akademiska och andra meriter.
På förfrågan
om varför man inte gjort minsta ansats till att följa den lag
som säger att endast saklig bedömning av förtjänst och
skicklighet ska gälla vid statliga anställningar, svarade myndigheten
att 'den lagen har man mer och mer gått ifrån'.
Vad har denna häpnadsväckande
inställning fått för konsekvenser?
Åtminstone
vid en chefstillsättning har Thommy Svensson anställt den uppenbart
minst meriterade av sju sökande. Flera överklagade naturligtvis
detta myndighetsövergrepp. Med åberopande av lagen om offentlig
anställning har kulturdepartementet och regeringen i sin tur godkänt
anställningen i fråga.
Samtidigt slår
man fast att regeringens beslut inte går att överklaga. Lagen om offentlig anställning, som är
till för att skydda medborgarna mot sådana myndighetsövergrepp,
används nu således i stället för att skydda en myndighetschef
som begår myndighetsövergrepp. Hur är detta möjligt?
Jo, regeringen,
som utnämnt Thommy Svensson, har även ensamrätt att tolka
lagen om offentlig anställning. Regeringsrätten uppger att den
inte behandlar anställningsärenden.
Eftersom Sverige
fortfarande saknar författningsdomstol kan en överklagande
inte åberopa sina medborgerliga rättigheter i en offentlig domstol,
utan det är politikerna i regeringskansliet som avgör om lagen
har följts eller ej.
Slutsats: medborgarna
är i realiteten rättslösa vid vanliga anställningar.
På en förfrågan
om varför även regeringskansliet vägrat att kalla in sakkunniga
vid utvärderingen av en överklagan svarade departementssekreteraren
lakoniskt: "Regeringen
är sakkunnig."
Kulturdepartmentets
politiska kontroll över muséerna torde således inte bero
på omsorg om kunskap och kultur. Jag befarar att denna kontroll i
stället har bevekelsegrunder som förebådar en ny istid."
