Neil Postman är en professor vid University
of New York, som debatterar om TV, särskilt reklam-TV. Han intervjuades
1986 i tidningen "Vi":
"Genomsnittsamerikanen har sin teve påslagen åtta
timmar per dygn....
- Det här, menar
Postman, har lett till att amerikanerna i dag förmodligen är västvärldens
med okunniga folk. Kommersiell television förmedlar nämligen inte
kunskap, utan underhållning. Dess världsbild är fragmentarisk,
kaotisk och falsk.
Det finns undersökningar
som visar att allt fler barn i USA saknar förmåga till kritiskt
och logiskt tänkande. Antalet analfabeter växer snabbt, liksom
antalet alitterata - människor som lärt sig läsa och skriva,
men aldrig använder den kunskapen."
- Det blir mer komedier,
biljakter, våld och sex i amerikansk stil. Det blir snabbt, ytligt,
bildmässigt och underhållande. Detta är de ingredienser
som lockar en stor publik och en stor publik ger stora reklampengar."
"- Läskunnigheten
i landet kommer att minska. Barnen blir dummare, mer obildade.
- En dominerande kommersiell
teve blir förödande för det politiska livet. Innehåll
och fakta i den politiska debatten förlorar sin betydelse. Det som
räknas är ledande politikers framtoning och stil i teve.
- I dag förs politiska
kampanjer i USA nästan uteslutande via trettiosekunders reklamsnuttar,
säger Postman. Det kan ju vem som helst begripa att det inte går
att förmedla något seriöst politiskt budskap på trettio
sekunder.
- Den politiska reklamen
spelar uteslutande på tittarnas känslor."
"Kommersiell teve
förändrar värderingarna i samhället. De värderingar
som oavbrutet trumfas in hos alla är kommersialismens eget budskap.
När televisionen, som i USA, nått samma maktställning som
den katolska kyrkan hade under medeltiden, får kommersialismens budskap
samma tyngd som en gång de tio budorden.
Du skall inga andra gudar hava jämte konsumtionsguden
Du skall förakta alt som är gammalt och omodernt
Du skall oavbrutet roa dig
Du skall undvika allt som är krångligt
Du skall alltid och oavbrutet vara missnöjd på det att du må
konsumera mer i hopp om att bli nöjd."
"I boken "underhållning
till döds" tar Postman upp två av litteraturens mest kända
framtidsvisioner - George Orwells '1984' och Aldous Huxleys 'Du
sköna nya värld'.
- Det Orwell fruktade
var människor som skulle förbjuda böcker. Det Huxley fruktade
var att det inte skulle finnas någon anledning att förbjuda böcker,
eftersom det inte skulle finnas någon som ville läsa.
- Orwell varnade för
dem som skulle beröva oss information. Huxley varnade för dem
som skulle ge oss så mycket information att vi blev passiviserade
och självupptagna.
- Orwell fruktade att
sanningen skulle döljas för oss. Huxley fruktade att sanningen
skulle dränkas i ett hav av irrelevant information.
- Orwells värld
är mycket lättare att känna igen och revoltera mot än
Huxleys, säger Postman.
- Hela vår bakgrund
har gjort oss beredda att känna igen och göra motstånd mot
ett fängelse då portarna börjar slå igen om oss. Vi
beväpnar oss mot det påtagliga förtrycket.
- Men vad händer
om det inte hörs några plågoskrik? Vem är beredd att
gripa till vapen mot en flod av underhållning? Vem klagar vi inför,
när klagar vi och med vilket tonfall, då det allvarliga samtalet
upplöses i fnitter? Vad finns det för botemedel mot en kultur
som dränks i skratt?"
