Ur Ian Wachtmeisters bok "Grodorna" - om erfarenheter i valrörelsen 1998, när "Det nya partiet" försökte hålla torgmöten:

"Jesuiterna bekände sig till tesen 'Ändamålet helgar medlen'. Är ändamålet tillräckligt högt kan vilka medel som helst tillämpas."

"Februari 1998: Svegfors, redaktör för Svenska Dagbladet, säger inför häpna åhörare på Institutet för företagsledning, IFL: 'Wachtmeister har inte en chans. Han kommer på sin höjd att få 0,2 procent. Vi kommer nämligen inte att skriva om honom.'

På en direkt fråga förklarade han att med 'vi' avsågs så gott som alla svenska medier!"

"Det nya partiets valturné började alltså de första dagarna i juni 1998.

Strax efter midsommar 1998 väller huliganerna in på våra möten. Veganer, kommunister, antifascister och allt vad de kallar sig, jämt och ständigt dirigerade av Ung vänster med SSU som tillbakadragen observatör. De genomförde organiserade kravaller och bröt alla tänkbara lagar som ska skydda yttrandefriheten på, i laga ordning utlysta, valmöten. Det började i Gävle och fortsatte i Norrtälje, Stockholm, Nynäshamn, Västervik, Kalmar, Halmstad, Falkenberg, Varberg, Umeå, Skellefteå, Luleå, Linköping, Jönköping, Lund, Malmö och, om igen, Stockholm, I den mån det över huvud taget fanns någon polis försökte de i regel att hålla huliganerna på avstånd, men det var ett herrans väsen, det kan jag garantera. Vi avbröt dock aldrig ett möte utan drog upp ljudnivån på våra högtalare. Pia Dahlström, som framträdde tillsammans med mig vid flertalet kravallmöten, var tuff och stark. Och talade utmärkt. Bra jobbat, Pia!

De organiserade kravallerna polisanmäldes. I intet fall ledde detta till åtal. Utredningarna lades ner och de ens påbörjades.

Inbilla er inte att vi angreps av personligt engagerade ungdomar (ett ord som användes i Skånepressen!). Med färdigtryckta pamfletter, harskramlor och visselpipor, uniformerade i svart med svarta och röda fanor och med civilklädda härförare, som ledde sina styrkor per telefon, försökte de ta över hela mötet. Vi fick själva knuffa undan huliganerna med höger hand och hålla mikrofonen med den vänstra. Observera dock att på hela turnén grep polisen aldrig någon för sabotage mot mötesfriheten utan endast för direkta åthävor och åtbörder mot polisen. De som greps släpptes omgående.

Lägg därtill mordhot per brev och e-mail och en kraftigt beväpnad person som vi såg på ett möte i Nynäshamn.

Förmodligen ansåg åklagarna att det var onödigt att ens ta våra anmälningar på allvar. Det gällde ju rättslösa människor i ett bannlyst parti! Det fanns ingen risk att någon i mäktiga höger- eller vänsterkretsar skulle bry sig om myndigheternas nonchalans. Och det hade de helt rätt uti. Medierna teg lydigt.

Det finns ännu fler uppseendeväckande inslag. På åtskilliga ställen fick vi bekräftat att skollärarna sanktionerat ligistfasonerna och givit de hoppfulla eleverna ledigt för att göra sin insats för demokratin. På några ställen deltog lärare som ledare för aktionerna!!

Men nu ska ni få höra. I Lund, där polisen gav passivt stöd till olagligheterna och visade en klar politisk sympati för dem, blev min fru (!) polisanmäld för överfall av ungdom. Det ärendet lades ned först efter cirka arton månader."

"I Sydsvenskan förklarade huliganledaren, Eva Persson, att hon var över förväntan nöjd med hur effektivt allt hade varit i Lund tack vare samarbetet med polisen. Jovisst, hon sade precis så i tidningarna.

Polisen i Malmö ringde mig direkt efter mötet i Lund och bad om ursäkt för Lundapolisens skandalösa beteende. De föreslog att jag skulle polisanmäla polisen i Lund... vilket jag gjorde. Denna internutredning lades ned. Vad trodde ni?

Under tiden mellan slutet av juni och valet den 20 september skrev de större tidningarna nästan inget om dessa upplopp och ingen, säger ingen, tog avstånd ifrån dem, vare sig våra ack så moraliska redaktörer modellen Svegfors och Leijonhufvud på Svenska Dagbladet eller de ledande politiker som själva under ordnade former kunde sprida sitt budskap över landet. Min vän, pastor Alf, sade inte ett ord. Jag undrar vad Jesus hade sagt om det.

Den 20 september var det som sagt val. Ett val i Sverige är ett TV-spel. Det nya partiet hade aldrig presenterats i TV och, precis som Svegfors utlovat, heller ej i tidningar. Den lydiga fru Nuder, det vill säga Ingrid Carlberg på DN, skrev dock, för säkerhets skull, en artikel två dagar före valet där det stod att jag hade givit upp. Dagens eko hjälpte till med en liknande kommentar mitt under pågående val!!

Genom valutgången var ordningen återställd. Inga nya partier skulle störa de halvsovande, etablerade partierna. Samarbetet med medierna hade fungerat enligt plan.

Jag hade, tillsammans med ett tappert gäng, ställt upp ungefär etthundratrettio gånger över hela Sverige från norr till söder, öster till väster. Många hade hört vårt budskap (se inledningen av kapitlet). Men när det i medierna verkade som om partiet inte fanns med i valet, blev det heller inte många röster. Tjugofemtusen närmare bestämt.

Det nya partiets valrörelse genomfördes, trots allt detta, med mycket gott humör och jag är evigt tacksam mot alla som ställde upp. Vältalande, pigga och modiga unga damer framförde sina budskap och peppades av de riktiga åhörarnas uppenbara stöd. Lastbilen, med chaufförer och medhjälpare, som tålmodigt jobbade vidare, trots upprepade sabotage, klotter, sönderstuckna däck, sönderslagna vindrutor, körde vidare genom landet."

"Men så mitt hersskap, ett halv år efter valet, tar chefredaktören i DN, Hans Bergström, till orda. Den 15 mars 1999 skriver han en engagerad och signerad artikel på ledarsidan under rubriken: 'Får en partiledare tala i Sverige?'

Den börjar så här: 'Varför reagerade ingen mot de systematiska störningarna av Ian Wachtmeisters valmöten? Björn Elmbrandt ställde denna samvetsfråga till oss i pressen i sin installationsföreläsning för DN-professuren i journalistik vid Stockholms universitet. Elmbrandts utgångspunkt var försvaret av demokratin. Företrädare för ett politiskt parti har rätt att tala på allmänna möten under en valrörelse.'

Hans Bergström konstaterar att den enda verkliga polisutredningen som har satts igång, med koppling till Det nya partiets valmöten, var en förundersökning som inletts mot min fru för att hon skulle ha försvarat sig mot någon av dem som störde ett möte. Detta trots att partiet gjorde polisanmälan för mötesstörningar i femton städer.

Hans Bergström beskriver sedan med bild av det flygblad som spriddes av Jenny Lindahls adepter inom Ung vänster, det värsta övergreppet, nämligen det i Lund.

Han konstaterar att 'tydligare än så här kan knappast en organiserad mötesstörning bli. Åtta organisationer, däribland ett ledande riksdagspartis ungdomsförbund, trycker upp affischer om att man ska samlas för att fysiskt förhindra att en partiledare får tala till väljarna, därför att man inte gillar hans uppfattning om främst skatter och arbetsrätt (enligt vad som förklaras i en folder). Ian Wachtmeister anmälde även den här mötesstörningen till polis och åklagare. Eftersom det mest påtagliga beviset fanns i tryckt form, överlämnade åklagaren ärendet till justitiekanslern (JK) som har att bevaka tryckfrihetsbrott. JK, Hans Regnér, avförde raskt ärendet med en skriftlig motivering som är så erbarmlig att den borde återges i sin helhet. Han startar med att säga att det kan vara svårt att få fram exemplar av affischen (trots att de fanns) eller fakta rörande i vilken utsträckning den spritts. JK medger dock att det 'troligen rör sig om en tryckt skrift'. Likväl bör saken inte utredas ty 'en fortsatt utredning för att bringa klarhet i de frågor som den skulle kräva betydande kostnader'. Vidare skulle påföljden troligen inte bli svårare än böter, ursäktar sig JK. Visserligen 'måste man se allvarligt på uppmaningar till störande av den grundlagsfästa mötesfriheten. Detta gäller inte minst när det är fråga om utomparlamentariska metoder som syftar till att störa eller förhindra politiska partier att framföra sina budskap inför allmänna val', men, ursäktar sig JK, någon mer systematisk kampanj synes det knappast ha varit fråga om. (Hur vet JK det utan att ha undersökt?) Därför beslutar JK att förundersökning inte ska inledas. 'Ärendet avslutas här.' I stället inleder alltså åklagaren en förundersökning mot Lena Wachtmeister ett halvår senare!

Och Hans Bergström fortsätter: 'Detta är makalöst för en demokrati och rättsstat. Femton grova mötesstörningar. Den värsta i Lund. Sönderslagna kampanjlastbilar samt femton mordhot mot ett politiskt parti mitt i en valrörelse i Sverige resulterade inte ens i en enda förundersökning. På flertalet platser förhöll sig polisen helt passiv. I något fall satte den ut gigantiska kravallstaket, som också de hindrade ett vanligt politiskt möte. Allt för att slippa ingripa mot politiska huliganer som inget förstått av den mötesrätt som måste finnas i en demokrati.

Hade motsvarande mötesstörningar drabbat Olof Johansson, Göran Persson, Carl Bildt, Gudrun Schyman eller Birger Schlaug är det självklart att polisen skulle ha agerat på ett helt annat sätt; förmodligen hade även JK gjort det. Nu rörde det sig om ett mindre parti, dock lett av en före detta riksdagsman som inte kunde påräkna samma allmänna förståelse. Just där testas rättsstaten.

Liksom Björn Elmbrandt skäms jag som publicist över att vi inte reagerade starkare redan under valrörelsen 1998 mot de systematiska angreppen på Det nya partiets rätt att tala. Partiet och partiledaren kommer inte att ställa upp i valet till EU-parlamentet nu i juli, i stor utsträckning på grund av det som hände 1998. Det må vara rätt slutsats, men den dras av fel orsak. Vi kan inte ha en ordning i svensk demokrati där polis, åklagare och justitiekanslern accepterar att ligister förhindrar partiledare från att tala till väljarna inför val.'

Så långt den mycket klarläggande artikeln av Hans Bergström.

Den 19 mars kan den något pressade JK breda ut sig DN. Hans inlägg är så fatalt ologiskt och rättsvidrigt att jag inte vill trötta er med det.

Hans Bergström påpekade tålmodigt för JK att det är mer än ett rutinärende när en partiledare systematiskt hindras från att hålla möten under en valrörelse. Det rör sig om en attack mot demokratins livsnerv. Då får inte summan av rättsväsendets svar se ut som det nu gjorde: JK beslutade att förundersökning inte ska inledas rörande affischerna med uppmaning till mötesstörning, polisen i Lund förhåller sig helt passiv inför huliganerna, ingen förundersökning inleds heller efteråt om mötesstörningen och chefsåklagaren i Malmö lägger snabbt ned förundersökningen rörande tjänstefel från polisen.

I sammanfattning: Ingen enda del av det samlade svenska rättsväsendet fann anledning att lyfta ett finger mot mötesstörningarna eller utreda ett dyft av vad som hände. Vad säger detta om rättsväsendets värn av svensk demokrati i arbete? Vart leder det för framtiden: Till att partier börjar upprätta egna skyddskårer för att kunna hålla valmöten?"

 

---